Att förebygga ojämlikhet börjar med små handlingar i vardagen

Att stärka upplevelserna av likabehandling och delaktighet är ett viktigt sätt att öka tjänsternas genomslagskraft. Småbarnspedagogiken, rådgivningen och annan basservice är miljöer där barns och familjers välbefinnande byggs upp. Yrkespersoner fattar varje dag beslut som kan minska ojämlikheten och stärka barns och familjers upplevelser av delaktighet och likabehandling.  Vi stärker delaktigheten när vi stannar upp och lyssnar, frågar i stället för att anta och tar hänsyn till olika livssituationer, språk och familjeformer.

Små handlingar i vardagen uppfattas sällan som metoder, men det är just de som gör tjänsterna verkningsfulla.

Känslan av att bli hörd och höra till en gemenskap kan uppstå när barnets perspektiv beaktas, när en förälder får frågan om vad som är viktigt i familjens vardag eller när familjens mångfald beaktas i mötet. Ett genuint möte kan redan i sig underlätta situationen och öka förtroendet. Förtroendet skapar i sin tur förutsättningar för en öppen dialog och ett verkningsfullt stöd.

Välbefinnandet som helhet byggs upp i vardagens pedagogik

I mitt arbete med nationella utvecklingsprojekt har jag insett att välbefinnandet inte kan delas upp i separata delområden. Barnets fysiska aktivitet, känsloliv, lärande och sociala relationer samt familjens vardag hänger nära samman. Därför måste också lösningarna för att förebygga ojämlikhet vara helhetsinriktade, och ett smidigt multiprofessionellt samarbete är en förutsättning för barns och familjers välbefinnande.

I våras ordnade koordinationen ett sidoprogram i samband med Barndomsforskningsdagarna. Där undersökte vi tillsammans med de ESF+ 4.3-projekt som vi stöder vilka slags verksamhetsmodeller som kan användas för att förebygga ojämlikhet inom tjänsterna för små barn. I diskussionerna betonades ett gemensamt budskap: lösningarna som har störst genomslag uppstår när tjänsterna utvecklas tillsammans med barn, unga, familjer och yrkespersoner – och när verksamhetsmodellerna som tagits fram verkligen förankras i det dagliga arbetet.

I anförandena betonades vikten av att stödja välbefinnandet som helhet, med särskilt fokus på basservicens roll. Inom småbarnspedagogiken kan till exempel musik och rörelse vara sätt att skapa delaktighet, gemenskap och upplevelser av att lyckas i vardagen. När verksamheten är tillgänglig för alla och tar hänsyn till barnens olika förutsättningar kan likabehandlingen verkligen stärkas. 

I familjernas vardag bygger välbefinnandet till stor del på levnadsvanor, ork och vardagsrytm. Det viktigaste när vi stöder familjernas välbefinnande är ändå inte att informera om tallriksmodellen eller om hur mycket ansträngande fysisk aktivitet som behövs. Det viktigaste är att möta familjen med utgångspunkt i dess resurser, uppmärksamma det som redan fungerar och hjälpa familjen att bygga vidare på det för att stärka välbefinnandet.

Att satsa på möten i vardagen är ett värdeval som kräver ledarskap

Vi vet att skillnader i välbefinnande och hälsa börjar uppstå tidigt och att det sociala arvet är starkt. Att satsa på basservicen är alltså inte bara ett värdeval utan också en ekonomisk investering. I mitt arbete med utvecklingsprojekt har jag märkt att verkningsfulla verksamhetsmodeller inte nödvändigtvis är komplicerade eller dyra. Vi behöver ändå strukturer och ledarskap som stöder införandet och förankringen av dessa verksamhetsmodeller. Yrkespersonernas kompetens och fungerande verktyg är nödvändiga, men det är lika viktigt att cheferna och ledningen stöder förändringen i verksamhetskulturen.

Att förebygga ojämlikhet kräver multiprofessionellt samarbete och en delad förståelse. När vi värdesätter mötena i vardagen får vi möjlighet att påverka familjernas välbefinnande som helhet. Samtidigt stärks yrkespersonernas upplevelse av att de inte står ensamma i sitt arbete. Att möta barn och familjer inom vardagens basservice är det mest verkningsfulla arbete vi kan göra för att minska ojämlikheten.

Tack till alla sakkunniga som deltog i sidoprogrammet. Ni har inspirerat mina tankar både i den här bloggen och i mitt arbete i allmänhet: Thomas Nukarinen, Kaisa Hiltunen, Nea Alasaari, Susanna Iivonen, Hanna Kupari, Anette Mehtälä, Marjaana Kauranen och Taina Sainio samt min fantastiska projektkollega Kati Honkanen.
 

***

Koordination av barns, ungas och familjers delaktighet är ett ESF+-finansierat projekt som Utbildningsstyrelsen genomför tillsammans med SOS Barnbyar och Nuorten Akatemia. Du hittar mer information om koordinationsprojektet och de projekt som det stöder på projektets webbplats.