Digitaliseringen och dataekonomin har jämförts med införandet av elkraft för cirka hundra år sedan. I början av 1900-talet ersattes ångkraften i Finland med elkraft, till exempel i fabriker. Då tog det några decennier innan de samhälleliga fördelarna kunde lösas in och arbetets produktivitet började stiga, eftersom aktörerna först måste lära sig att ändra sina verksamhetssätt och affärsmodeller och medborgarna måste lära sig om fördelarna och riskerna med elkraft, till exempel att använda eldrivna apparater på ett säkert sätt. När det gäller dataekonomin har vi precis börjat lära oss.
Data är inte den "nya oljan", vilket man ibland hör. Data är annorlunda än tidigare ekonomiska råvaror. Data kan utnyttjas, delas och förädlas i all oändlighet utan att de slits eller tar slut eller minskar i värde. I själva verket är det tvärtom: man får mer nytta av data ju mer de utnyttjas och delas. Utnyttjandet ska dock ske med rättvisa spelregler och vägas mot olika mänskliga grundläggande friheter och rättigheter, exempelvis integritetsskydd och näringsfrihet.
Nyttan av data ökar när de delas från en organisation eller bransch till en annan. Förändringen kräver fördomsfrihet, nya slags partnerskap och kompetens av individer och organisationer. Ofta behöver även kulturen förändras.