Unescos allmänna förklaring om kulturell mångfald utgår från att kultur ska ses som en grupp av andliga, materiella, intellektuella och känslomässiga drag som är utmärkande för ett samhälle eller en samhällsgrupp, och att kulturen utöver konst och litteratur även omfattar levnadsvanor, former av samlevnad, värderingssystem, traditioner och trosuppfattningar. Enligt förklaringen varierar kulturen mellan olika tider och platser. Det innebär att varje kultur är unik, men även kan förändras. Sociala gemenskaper och samhällen samverkar hela tiden med varandra, varvid deras kulturer tar intryck av varandra och förändras med tiden.
Även om ordet kultur står i singularis i Unescos förklaring, är tanken inte att man i det globala perspektivet bara kan tala om en kultur med olika lokala varianter. Man kan inte heller säga att det på det lokala planet skulle finnas bara en kultur. Det handlar snarare om att det på olika platser och under olika tider finns olika kulturer, eftersom gemenskapers och samhällens liv ser olika ut av många olika skäl. Man kan också konstatera att det på samma plats och under samma tid kan finnas flera parallella kulturer, som påverkar varandra på många olika sätt.
Kulturell mångfald syftar också på tre sammankopplade fenomen:
- mångfald inom kulturer
- mångfald mellan kulturer
- parallella kulturer och ömsesidig påverkan.
Särskilt det sistnämnda omtalas också som mångkultur. Begreppet kulturell mångfald kan alltså anses omfatta mångkultur, som i skolkontexten framför allt har syftat på den kulturella mångfald som uppstått till följd av invandring (se exempelvis Immonen-Oikkonen och Leino, red., 2010).
I Unescos förklaring konstateras:
”Som en källa till utbyte, innovation och skapande är kulturell mångfald lika nödvändig för mänskligheten som biologisk mångfald för naturen.”
Detta påstående är deskriptivt och normativt samtidigt. När kulturell mångfald förstås på detta sätt är den förutom ett faktum även ett värde, som man i ett pluralistiskt samhälle måste värna om.