Vem är jag, varifrån kommer jag och var hör jag hemma? Det här är viktiga frågor också för barn. Om en människa får berätta sin egen levnadshistoria, kan hon skapa klarhet kring sin egen identitet. När ett barn kan gestalta delar av sin egen historia, sätter dem till pappers eller berättar dem för någon annan, får barnet så att säga en grund att stå på och en tillåtelse att finnas till. Det går inte att ändra på det förflutna och man behöver inte dölja det eller skämmas för det. Barnen får också en grund som de kan ta sats från, som ett enkelt sätt att vända blad och lämna det förflutna bakom sig och ta sikte på framtiden. Att arbeta med det förflutna innebär alltid att också bekräfta sin uppfattning om den här stunden och om framtiden. 

Barn är mycket stolta över att få framföra sin egen historia som läxa: sina bilder, sina berättelser och sina egenskaper. Först kan de visserligen vara blyga då de presenterar sina uppgifter, men bara de får upp ångan brukar det fungera bra. Om någon inte har gjort läxan, kan läraren hjälpa dem på traven med att komma ihåg några minnen. Att rita sin egen färdväg i livet kan kännas som ett tryggt sätt att bearbeta det förflutna, om barnet har flyttat mycket och levt ett splittrat liv. Barnet får tillåtelse att tänka igenom allt som har hänt i livet, får ett grepp om sitt liv samt finner fotfäste i sitt liv, även om flyttningarna har ägt rum på andras initiativ och val. Barnet får perspektiv på sitt eget förflutna och kan också senare i sin fantasi göra äventyrsresor dit.

Det förflutna – nutid

På frågan vad det förflutna betyder, kunde barnen ge bra svar: ”Det är något som redan har varit”, ”Till exempel sådant som har hänt för 100 000 år sedan hör till det förflutna”, ”Det som du nyss sade, hör till det förflutna”. Barn har många minnen att berätta ur sitt förflutna, om sina födelsedagar, föräldrar, fiskefärder och också sorgliga händelser. 

Nutid beskrev barnen på följande vis: ”Det är den här stunden.”, ”Det är vad som händer just nu.”, ”Det är bråkdelarna av en sekund!” ”Nutid är den stund som infaller nu. För oss innebär det att vi är här, att jag talar till er och att ni lyssnar medan en av er räcker upp handen, en annan petar sig i näsan och en tredje lutar sitt huvud mot väggen!” Sådana här beskrivande kommentarer roar barnen. Om framtiden sade barnen så här: ”Det är morgondagen.”, ”Sådant som händer om 100 000 år är framtid!” När det gällde att förutspå framtiden sade en elev att det inte går att förutspå framtiden, men man kan gissa vad som kommer att hända.

Livscykeln

När läraren och eleverna gick igenom en människas livscykel fick barnen se en bild av ett foster ur boken Löytöretki ihmiseen. Barnen förundrade sig över den lilla skära varelsen och en del sade: ”Uäk!”, ”Jag såg i alla fall inte ut som en räka!” Barnen är väldigt intresserade av det här, som är en del av deras historia. Den nyfödda, fostervattnet, barnets fostertalg, navelsträngen och fosterhinnorna blir föremål för noggrann granskning. Allt det här är en del av barnens eget förflutna! 

Klassen funderade på vad bebisar gör: ”De måste lära sig krypa och prata”, ”Att äta”, ”Jag känner en baby som äter pizza!” Babyn lär sig saker genom att röra på sig och se sig omkring, samt genom att härma och känna på saker. ”En baby drog mig i näsan!” Vad en baby gör är mycket viktigt, eftersom var och en av oss en gång har lärt sig de här sakerna. Någons mamma eller en släkting kan vara gravid, och därför är ämnet särskilt intressant för just den eleven. 

Vad gör ett lite äldre barn? ”Det lär sig läsa”, ”Matematik”, ”Att cykla”. Barnen räknade upp följande plikter för vuxna: ”Att gå i bilskola”, ”Arbeta”, ”Köpa bil”, ”Föda barn”, ”Gifta sig”. På frågan vilka uppgifter vuxna har om de har skaffat barn, svarade eleverna: ”Barnen måste skötas!”, ”De ska fostras och tas omhand”, ”Laga mat åt dem”. Läraren konstaterade att kunskap om människans hälsa handlar om hur det är att vara människa och att man kan växa upp till en klok vuxen som en dag kan sköta både sina uppgifter och sin hälsa väl. Barnen lyssnade uppmärksamt och såg ut att samtidigt fundera över sig själva. 

Eleverna kunde nämna många uppgifter som åldringar har: ”Vila”, ”Gå i pension”, ”Sluta arbeta”, ”Sköta sina barnbarn”, ”Sköta sina egna barn”, ”Spara pengar till sina barnbarn. Jag får alltid pengar av mormor.”, ”Dö!”, ”Vara sjuk”, ”Min mormor lider av demens, ”Min mormor är 101 år!” Allt det här stämmer. Världens äldsta människa i Guinness rekordbok och bilden av 122-åriga Madame Calment i Löytöretki ihmiseen intresserade eleverna mycket, och kommentarerna löd: ”Uäk!” och ”Hon såg då gammal ut.” Eleverna gav följande svar på frågan hur man vet att en människa är gammal: ”De har grått hår”, ”De har inga tänder”, ”Deras hud är rynkig”, ”De darrar”, ”De är senila”, ”De kan inte se ordentligt”. När läraren tackar barnen för deras goda svar blir diskussionen rolig och livlig. Barnen berättar gärna om sina mor- och farföräldrar. 

Barnpsykiater Raisa Cacciatore, Väestöliitto