Barnen funderar på exempel på olikheter i sin närmsta krets. Någon känner en bra kock, någon en bra fotbollsspelare, någon har sett en kortväxt person eller en person utan ben. Någon känner en som har ett handikapp p.g.a. hjärnblödning och någon känner till Downs syndrom. Det lönar sig att lyssna på barnets berättelser noggrant och med respekt: någon kanske t.ex. törs tala om sitt eget eller någon släktings handikapp. Sådana saker som barnen tar upp kan diskuteras närmare. 

Under temat olikheter passar det bra att fundera över modellidealet. Kändisar i reklam och tv-serier samt stjärnor inom musikbranschen blir ofta förebilder för barnen. När manipulerade helfigursbilder av silikonfyllda stjärnor i baddräkt som genomgått fettsugning eventuellt kråmar sig på barnens väggar är det inte konstigt om ett litet outvecklat barn tycker sig vara otillräckligt. Också bland barn är det vanligt med ångest, depressioner, ätstörningar, fetma och dålig självkänsla. Barn ska uppmuntras att acceptera sig själva, att fokusera på bra egenskaper och att acceptera individualitet och olikheter. Tolerans måste tränas under hela utvecklingen. Beklagansvärt ofta ser barn en annan människas annorlunda drag mera som en orsak till diskriminering än som en rikedom. Särskilt avvikande utseende kan bli föremål för mobbning – och det drabbar oftare överviktiga personer än handikappade, eftersom fetma anses vara någons eget fel. Erfarenheter av skam och isolering under barn- och ungdomsåren skadar alltid personlighetsutvecklingen, även om det mobbade barnet till synes kan hantera mobbningen.

På vilka sätt är vi olika?

På frågan vad som skiljer oss från andra, svarade barnen så här: ”personlighet”, ”utseende”, ”längd”, ”raser”, ”det finns män och kvinnor”, ”vanor”, ”hudfärg”, ”hårfärg”, ”ögonfärg” osv. Nästan allting nämndes, utom religion. Det finns sannerligen många saker som skiljer oss åt! 

Läraren frågade om en människa kan födas som handikappad, och barnen svarade att det är möjligt. Likaså visste barnen genast svaret på frågan om en frisk människa kan invalidiseras som äldre. På frågan om en blind människa kan vara en skicklig pianospelare funderade barnen en stund innan någon svarade ja. Likaså visste barnen att en döv kan vara en begåvad konstnär, samt att en utvecklingsstörd kan ha någon stor begåvning. 

Läraren frågade vad som skulle kunna vara ett sådant drag som är gemensamt för alla människor, oberoende av olikheterna. Barnen funderade en stund, och efter det haglade svaren: ”Alla har tankar”, ”Alla har en kropp”, ”Alla har en hand”, ”Alla har en hjärna”. Dessutom förenas alla människor av en sak – oberoende av geografiskt läge, religion, hudfärg, ålder eller kön – alla vill ju leva ett lyckligt liv. Viljan att vara lycklig eller nöjd förenar oss alla.

Mobbning

Att stämpla och sortera in folk i fack är inte lika vanligt under de första skolåren som senare när puberteten närmar sig. När barnen börjar uppfatta sociala situationer, sexualitet och maktförhållanden sorterar de snabbt in varandra i fack. ”Han är ju en sån där värsting” är ett uttalande som på sätt och vis förklarar eller tillåter ett barn att göra illa, utan att man ens försöker ingripa. Å andra sidan kan ett barn som uppfattas som ”clown” eller ”plugghäst” isoleras eller stämplas och hamna utanför gänget och på sätt och vis fungera i en påtvingad roll och bli en självuppfyllande profetia. En sådan indelning och stämpling borde inte tillåtas under barn- och ungdomsåren, så att de sociala grupperna ska kunna vara öppna och fördomsfria. Under uppväxtåren ska det vara möjligt att pröva på lite olika roller! Redan små barn börjar testa sexuella benämningar och kalla andra ”homo”, ”flata” och ”hora” utan att ens förstå vad de pratar om. I tonåren skiljs ”lantisarna” och ”nördarna” från t.ex. idrottarna. Vid ett fall av amerikanskt skolvåld attackerade de tysta eleverna skolan och tog livet av just de aktiva idrottarna, dvs. de skolkamrater som var särskilt uppskattade i den skolan. De upplevde eventuellt att bemötandet av idrottarna var orättvist, både bland kamraterna och på lärarhåll. Att betona skillnader i värde och i socialklass föder bara avund och bitterhet. 

Om någon hela tiden rackar ned på andra för deras utseende eller någon annan egenskap, börjar folk lätt undvika den personen för att inte råka ut för hans eller hennes vassa tunga. Under lektionerna är det möjligt att raskt ingripa i hur barnen kommenterar varandra eller människor på bilder; hur ska man och hur är det lämpligt att tala om folks utseende, och får man peka på någon eller kalla någon för fula saker?

Positiv respons

En del barn har väldigt svårt att komma på positiva saker att säga om sig själva. Den här lektionen utgör en bra möjlighet att påverka mångas självbild. Dolda diskrimineringsattityder kan komma fram, och det går att målmedvetet avstyra dem. Alla människor är lika värdefulla. 

Den inre skönhetens betydelse borde betonas för barnen som det viktigaste av allt. Att ge andra positiv respons kan kännas ovant. Ofta anmärker man på negativa saker i stället för att berömma framgångar eller utseende. De vuxna är viktiga förebilder när det gäller att ge positiv respons! Läraren kan föreslå saker som folk kan vara bra på: en person är snäll, en annan är bra på att låta andra tala, en tredje är bra på att uttrycka sig, en fjärde har en snygg handstil. Man får aldrig säga att någon är dålig på något, utan en bristande färdighet ska alltid uttryckas i form av en utmaning: ”Att vänta på sin tur är en sak som det lönar sig för dig att träna mer på!” eller ”Du är mycket bra på att vilja, men du skulle göra klokt i att träna mer på att lyssna på vad andra tycker!” 

När läraren frågade varför folk kritiserar varandra, svarade barnen så här: ”De bara tittar på utseendet” och ”Ja, de tar inte reda på vad som finns i en människas inre!” Det här är en mycket viktig sak. På frågan varför folk tycker att en del är dumma och en del är trevliga, svarade ett barn så här: ”Det är svårt att säga, men människor tänker på olika sätt.” Läraren kommenterade att bara för att någon tänker på ett annat sätt än man själv, betyder det inte att han eller hon är dum, fast man själv inte förstår den andras tankar. En del människor, som skäller på andra för att de är annorlunda, kanske inte känner till och vet så mycket om just den olikheten. På frågan hur människor ska lära förstå varandra bättre, svarade en pojke: ”Genom att bli vänner.” En människa som har lärt känna och blivit vän med olika människor förstår dem bättre, tycker inte att de är konstiga, är inte rädd för dem eller mobbar dem.

Uppgiften om livscykeln

Barnen fick i uppgift att placera in bilder i en livscykel. På korten fanns barn och vuxna, bilder som hade med födelse och död att göra, idrottare, handikappade, och människor med olika vikt och utseende. Varje barn fick slumpmässigt två kort, och en grupp åt gången fick lägga bilderna i den ordning de tyckte bilderna skulle ordnas. Barnen tänkte efter noga när de skulle utföra uppgiften. Efter det fick en grupp barn åt gången gå och titta på hela raden av kort och titta på den bildserie de själva hade varit med om att skapa. Barnen var mycket intresserade av det här och berättade för varandra vilket kort de själva hade lagt ut, vilket verkade vara viktigt för dem. De sade också till om de tyckte att det var något kort som inte var på riktigt rätt plats.

Barnpsykiater Raisa Cacciatore, Väestöliitto