På studerandeutbyte med tåg

Min första resa gick till Mainz i Tyskland år 2019. Jag fick någon sorts insikt om miljömedborgarskap mellan hyllorna i den lokala hypermarketen Real, som bågnade av animaliska produkter. I och med detta slutade jag äta kött. Min sista köttportion blev en dönerkebab efter en kväll på baren. 

Jag upplever att jag har vuxit som en pragmatisk människa som gillar siffror. Nästan allt kan mätas numeriskt. Det gäller även utsläpp. Jag började räkna ut utsläppen för flygresor och jämföra dem med resor längs marken. Oavsett hur jag vände och vred på siffrorna var flygandet mångdubbelt mer förorenande. 

Som universitetsstuderande kan jag inte påstå att jag är omedveten om utsläppen från resande. Kan jag någon gång i framtiden på allvar säga till mina efterkommande att jag inte visste att resor orsakar utsläpp?

Jag bestämde mig därför för att förändra mitt agerande utifrån siffrorna. 
Man bör ändå inte sluta resa, för det har alltid varit en del av vad det är att vara människa.
I sagan tog det tio år för Odysseus att resa hem till Penelope genom den grekiska världen. Under ett annat sekel reste Pausanias omkring i Grekland och skrev om det han såg. 

Man kan få en bred bild av en annan kultur bara genom att läsa, men att bo i en annan kultur är något helt annat. Jag beslöt mig för att även framdeles  resa, men längs marken. 

När utbytet tog slut bar jag ombord mitt bagage på ett tåg och satte kurs norrut. Jag hade köpt biljett till Hamburg, och efter en övernattning där fortsatte jag till Århus. Efter ännu en natt fortsatte resan mot Stockholm och Finlandsfärjorna.

Jag märkte att det var oväntat enkelt att resa med tåg. Jag beslöt att ansöka om ett nytt utbyte.

Jag ville resa så långt bort som möjligt, men ändå stanna innanför Europas gränser. Jag valde det avlägsna A Coruña på Spaniens nordvästra kust.

Resan gjordes naturligtvis längs marken. När jag efter den första dagen på tåget kom till stationen i Hamburg, kändes det som om jag kommit hem. Så här ska det kännas att resa.

Jag reste med tåg genom hela kontinenten. Södra Sveriges skogar, Tysklands småstäder och Frankrikes landsbygd flimrade förbi utanför fönstret. När jag kom fram till Spanien kunde jag nästan inte tro det: är Europa verkligen så här litet? 

Senaste vår reste jag för sista gången på utbyte för studier på magisternivå. Jag valde Bordeaux, vars järnvägsstation jag passerat på vägen till A Coruña.

För första gången fick jag också stöd från universitetet för att resa längs marken. Jag upplevde att paradigmet höll på att förändras. Studerande uppmuntras inte längre till hållbara val bara genom en klapp på axeln, utan genom konkreta åtgärder.

I en perfekt värld skulle förstås flygande genom prismekanismer vara dyrare än i nuläget, så att sådant här stöd inte skulle behövas.

Rutten till Frankrike var den vanliga: jag tog nattbåten från Åbo till Stockholm och fortsatte med tåg till Köpenhamn, där jag bytte till ett tåg till Hamburg.

När jag närmade mig den tyska gränsen var spåret avstängt, eftersom en person hade hoppat upp på spåret.

Vi väntade ute i regnet ett par timmar tills spåret öppnades på nytt. Informationen till passagerarna fungerade inte, så vi bytte till ett annat tåg på egen hand. Jag kom till slut fram till Hamburg två timmar försenad. 

Efter en övernattning fortsatte resan via Frankfurt till Paris och vidare till Bordeaux.

När man reser via Paris måste man byta tågstation via metron, för att resandet längs marken inte ska vara för enkelt. Det är ofta störningar i metron, och då kan man vara tvungen att gå upp till en kilometer. Lyckligtvis fungerade metron denna gång.

Flygbiljetter kan bokas via en enda webbplats, men resan längs marken krävde tre olika biljettköp: en biljett för färjan till Sverige, en för sträckan Stockholm–Frankfurt och en för sträckan Frankfurt–Bordeaux.

Om tåget till Frankfurt hade varit en timme försenat hade jag varit tvungen att betala för en ny biljett till Frankrike ur egen ficka.

Även Europeiska kommissionen har uppmärksammat att det är krångligt att köpa biljetter, och i framtiden torde man kunna köpa biljetter på en och samma webbplats. 

Om man reser med en Interrail-biljett har man inte det är problemet, men en sådan är ofta dyrare.

Efter drygt 48 timmars resande såg jag Bordeaux ljus genom tågets fönster. Resan, som inleddes på en Föli-buss, krävde totalt tolv byten av färdmedel – och som den sista etappen väntade nu en spårvagnsresa till mitt nya hem.

Min hyresvärd blev väldigt förvånad när han fick höra att jag kommit till Bordeaux med tåg.

Under välkomstmiddagen åt jag inte heller något kött.

”Du är Finlands Greta Thunberg”, skrattade han med glimten i ögat. 

Trots hyresvärdens skämt upplever jag mig inte som någon klimataktivist, eftersom mitt agerande är passivt. Vem som helst kan sitta tyst på ett säte. Åtminstone kan alla finländare det. 

Under utbytet syntes miljövänlighet inte så mycket på universitetet. Även i studentrestaurangen var det vegetariska alternativet ibland bara ris och sallad. 

Miljöperspektivet kom ändå fram i stadsrummet i Bordeaux. I jämförelse med Åbo byggde man aktivt fler cykelvägar och spårvagnsnätet hade utvidgats till hela stadsregionen.

Stadsborna var särskilt stolta över sitt stora promenadcentrum, och påstod att det utvidgas varje år. Den första söndagen i varje månad var också en bilfri dag.

Under utbytet såg jag till att få ut så mycket som möjligt av stadens goda trafikförbindelser. Min längsta utflykt gick till Palermo. Jag tog bussen till Chambéry, därifrån jag efter en övernattning fortsatte med tåg till Milano.

Från norra Italien tog jag nattåget till Palermo. Resan med nattåget tog över 20 timmar. På morgonen när jag drog ifrån gardinerna i tågkupén öppnade sig Salernos kust framför mig.

I en kvart satt jag bara stilla och beundrade landskapet. Det här får man inte se från ett flygplan. 

Jag vill föregå med gott exempel när det gäller att resa längs marken, men jag vill inte pracka det här med resande längs marken på någon. 

Min partner hade börjat fundera över meningsfullheten i resande som koncept på grund av utsläppen från flygresor. Till slut övervägde hon om hon skulle våga resa längs marken till mig i Frankrike.

Jag hjälpte henne att köpa biljetter, och hon tog sikte på Frankrike. Efter två dagars resande var hon framme. 

”Det var enklare än jag trodde”, sa hon när vi omfamnade varandra på stationen i Bordeaux.

Jag uppmuntrar alla att åtminstone testa att resa längs marken. I bästa fall kanske du märker att du tycker om långsamt resande.