Från Lappland till Litauen med volontärarbete: Aleksi Ollonens år inom ungdomsarbetet förde med sig internationalitet och självständighet

Aleksi Ollonens arbetsdag på Kolpene i Rovaniemi är över. Han parkerar bilen på gården och svarar i telefonen som ringer. Ollonen börjar genast återerinra sin erfarenhet utomlands.

Det har redan gått flera år sedan perioden med volontärarbete: då hade 22-åriga Ollonen nyligen utexaminerats som ungdomsarbetsledare. Det hade just kommit ett meddelande till e-posten från Rovaniemi ungdomstjänster, där man meddelade om möjligheten att delta i en EU-finansierad volontärarbetsperiod utomlands. Ollonen tog tillfället i akt och på sommaren reste han till Litauen för att tillbringa ett år som volontär inom ungdomsverksamhet.

Med tanke på hans utbildning var ungdomsverksamheten lämplig för Ollonen. Ollonen hade tidigare arbetat till exempel med rehabiliteringsklienter inom mentalvården.

–  Jag hade erfarenhet av liknande saker, det var också orsaken till att jag åkte dit. Arbetet med ungdomslokaler stödde mitt eget yrke.

Enligt Ollonen var arbetet på ungdomsgårdarna i Telšiai i Litauen ganska likt arbetet som görs i Finland. På fritiden gjorde man vi olika saker, till exempel tillredde vi finländska jultårtor.

– Vi tog emot ungdomarna på ungdomsgårdarna och gjorde vad de ville göra. Dessutom ordnade vi evenemang, berättar Ollonen om en normal arbetsdag i Litauen.

Samförstånd uppnåddes utan gemensamt språk

Volontärarbetsperioder kan varia olika långa, från ett par månader till ett år. Ollonen tillbringade ett år i Litauen, plus några semesterdagar. Första halvåret gick som en blixt. Ollonen ansåg att ett helt år var mer givandejämfört med den period på ett halvår som han först övervägde, eftersom man då hinner integrera sig bättre i mottagarlandet.

Arbetsspråket var engelska. I slutskedet lärde sig Ollonen också att tala lite litauiska. Språkmuren var inte ett problem för Ollonen, även om vardagssysslorna i början, såsom butiksbesök, var något svårare.

– Det fanns alltid en anställd på ungdomsgården som tolkade, om det fanns något speciellt att säga, berättar Ollonen.

Jag hade erfarenhet av liknande saker, det var också orsaken till att jag åkte dit. Arbetet i ungdomslokaler stödde mitt eget yrke.

Samarbete kräver inte nödvändigtvis ett gemensamt språk. De flesta ungdomarna talade endast litauiska. Ollonen och ungdomarna använde mycket kroppsspråk för att kommunicera och berättar att avsaknaden av ett gemensamt språk var en rolig och spännande sak för ungdomarna i Litauen.

– Jag minns också ett kortspel som jag lärde en litauisk ung person som inte talade ett ord engelska. Hen lärde det sedan vidare till andra unga. Där använde vi inte ett enda ord gemensamt språk. Vi nickade och skakade huvudet, minns Ollonen.

Internationell erfarenhet och självständighet

Det bästa som Ollonens förde med sig hem från resan var ökad självständighet och nya internationella upplevelser. Internationalismen stärktes av olika projekt och samarbete med volontärer från andra länder.

– Där fanns volontärer från andra länder, såsom Tyskland, Italien och Spanien. Det gav en bredare uppfattning om praxisen i hela Europa.

Det modiga beslutet att åka till Litauen från mitten av Lappland var en stor livsförändring för den unga Ollonen. Erfarenheten gjorde att Ollonen växte och lärde sig att ta ansvar för sig själv och andra.

– Det var första gången jag på sätt och vis bodde på egen hand och då flyttade jag 1400 kilometer hemifrån. Det lärde mig att bli självständig.

Ollonen arbetar nu i Kolpene i Rovaniemi, och vid dagverksamhetsenheten för utvecklingsstörda har han fortsatt att arbeta med liknande teman. Imorgon är en ny arbetsdag. Kanske spelas det någonstans i Litauens Telšiai ett kortspel som man lärt sig av en volontär från Lappland utan att man talat ett enda ord gemensamt språk. 

Text: Saara Lappalainen