Positiv anarkism till det kommunala ungdomsarbetet från studiebesök i Belgien

Hösten 2019 åkte arbetsgruppen för utveckling av det kulturella ungdomsarbetet KuNu-teamet vid ungdomstjänsterna i Lahtis, med en grupp på sex personer, på studieresa med några dagars delaktighetstema till Gent i Belgien. Enligt tips av en bekant, Google-sökning och meddelanden per e-post, hade man fått paraplyorganisationen Formaat, specialiserad på utveckling av ungas delaktighet, som partner.

Som souvenir fick man ett starkt ägarskap av verksamheten och en positiv anda av anarkism

I brist på finansiering överlever ungdomsarbetet i många europeiska länder endast tack vare volontärverksamhet. I Belgien såg man dock huvudsakligen de bästa sidorna av att driva verksamheten som volontärverksamhet. De ungdomsarbetare som deltog i studiebesöket fick bevittna en mycket annorlunda verklighet inom ungdomsarbete och – som wild card – något som Tea Saraskari och Irene Lüders-Helander beskriver som positiv anarkism.  

- Hos oss i Finland är gemenskap bara ett ord. I Belgien fick vi dyka in i dess verkliga betydelse. Det fanns enormt många volontäraktörer. De sade själva att det ligger i deras DNA att ta vara på gemenskapens möjligheter att agera och påverka. Många arbetar utöver sitt eget arbete även som volontär någon annanstans, beskriver Saraskari, som arbetar med ungdomsarbete i ungdomslokalen Tripla i Lahtis största köpcentrum. 

Seder och bruk som betonar volontärarbete och den gemenskap som skapas utifrån detta syntes också som olika infallsvinklar för ungdomsarbetet. Ungdomsarbetet var på sätt och vis mer obegränsat: det fanns med i gemenskaperna, och var en del av dem, i stället för att vara en egen separat helhet. 

– Vi var genomsyrda av en slags positiv anarkism. I Gent och Antwerpen hade man till exempel beslutat att överlämna tomma lokaler till unga och låta dem förvalta lokalerna självständigt. Sådana ”husockupationer" var alltså ett helt godkänt verksamhetssätt, minns Saraskari. 

Där det i Finland ofta ordnas verksamhet som planerats av anställda och där unga deltar, verkade ungdomarna i Belgien själva genomföra och planera sin verksamhet. 

–Tilldelning av ansvar, ägande av verksamheten och liberalism syntes starkt. Man måste dock beakta att målgruppen för ungdomsarbetet i Finland främst består av lågstadieelever upp till myndiga unga, medan även unga vuxna hade en starkare roll i ungdomsarbetet i Belgien. I alla ungdomslokaler fanns till exempel ölkranar, vilket man å andra sidan också har börjat ifrågasätta under den senaste tiden, påpekar Lüders-Helander, som utför uppsökande ungdomsarbete. 

Ett bra projekt har långa anor

Vid återresan från Belgien hade man i Lahtis nyligen beslutat att ge pengar till ungdomstjänsterna i varje område, och ungdomarna fick själva besluta om hur pengarna skulle användas. Ungdomarna på ungdomslokalen Tripla ville till exempel ordna ett gemensamt evenemang i köpcentret där de delade ut grönsakspurésoppa till förbipasserande. Saraskari beställde soppan, men allt annat gjordes av ungdomarna – och responsen var fantastisk. 

Saraskari tror att hennes eget mod och karaktären i ungdomsarbetet i köpcentret, i stället för ledd verksamhet, som informell mötesplats för myndiga ungdomar har främjats av att hon är van att ge de unga beslutanderätt. 

– Jag började fundera på saken när utvecklingen av ungdomslokalen gjordes bland vuxna utgående från de anställda. Jag tog med en grupp ungdomar i arbetet. Nuförtiden är det få saker jag gör utan att ungdomarna är med, till och med uppköpen sköter vi ofta tillsammans. De unga förbinder sig på ett helt annat sätt när de själva får fatta beslut, påverka och göra saker. Visst gör det att vägen har fler kurvor, men för mig personligen och i den miljö där jag arbetar är det rätt sätt, funderar Saraskari.

Mahdollistamo (Möjlighetsgöraren) grundar sig på de ungas ägarskap till sina drömmar. Det är en stor sak som Belgien har haft inverkan på.

Utifrån Belgiens insikter i kombination med det erfarna KuNu-teamet skapade man också Mahdollistamo, en modell för delaktighet i verksamheten. Mahdollistamo innebär att det finns tillgång till 10 000 euro för att förverkliga drömmar som ungdomarna anmält.  

– ramarna är inte strikta, så länge den unga är 10–29 år gammal och drömmen på något sätt ger den som drömmer, förverkligar den och mottagarna glädje. Mahdollistamo är en stor sak som Belgien har haft inverkan på. Den grundar sig på de ungas ägarskap till sina drömmar, och verksamheten stöds av två anställda som uttryckligen fungerar som möjliggörare, gläder sig Saraskari. 

Lüders-Helander berättar för sin del att insikter med tanke på fortsättningen upplevdes både i det praktiska ungdomsarbetet och i genomförandet av projektet. I Belgien var dagarna fullbokade av besök och en dagsutflykt gjordes också i det regniga Antwerpen. De gemensamma avvecklingssamtalen som fördes under kvällarna på hotellet var också givande, även om de gjorde dagarna ännu längre. 

– I programmet skulle jag i fortsättningen, förutom att ta sig från ett besöksobjekt till ett annat, även inkludera friare verksamhet, gemensamma aktiviteter och möjlighet att reflektera. Ibland funderar jag också på att man vid besöken endast visar bra och fungerande saker. Man kunde lära sig mycket av andras misslyckanden, så att man själv kunde komma lättare undan, tipsar Lüders-Helander.

Man är nu ett projekt klokare, och fortsättning utlovas så fort man kan genomföra motbesöket av det större belgiska gänget i Lahtis som fördröjts av corona. 

Ansökan är inget monster och mod finns även i det kommunala ungdomsarbetet 

Saraskari och Lüders-Helander berättar att de funderat på varför det inte görs fler motsvarande projekt. Handlar det om att man inte känner till möjligheten eller att man till exempel är rädd för ansökan? 

–  Ansökningsrumban och rapporteringen är dock relativt lätta. Det lönar sig att se vad man får för besväret, överväger Saraskari.

Även Lüders-Helander håller med: 

–  En bra ansökan berättar helt enkelt vem, vad, hur, varför, när och var. Beskriver målen, hur de uppnås och hur de förankras. Dessutom måste man försäkra sig om att alla små lappar och bilagor finns samlade, på rätt sätt, med underskrift – och i tid. Ansökningsblanketten är inget monster, och det finns alltid hjälpsamma typer på det nationella programkontoret. 

Vi kommer alltid att ha vissa ramar, men vi kan ändra tankemönstret. Gör vi verkligen det här för de unga eller gör vi det för oss själva? 

I och med projektet kan mod inför projektförvaltningen ge upphov till mod för att se ungdomsarbetets möjligheter. Saraskari, som inspirerats av Belgien, skulle önska att man inom det finländska kommunala ungdomsarbetet alltid skulle tänka ”utanför lådan".

–  Vi kommer alltid att ha någon form av ramar för vår verksamhet, men kanske vi skulle kunna göra dem friare. Även om man måste begära och vänta på tillstånd och beslut, även om vi inte är lika flexibla och smidiga som på organisationsfältet betyder det inte att vi inte kan ändra tankemodellen med vilken vi utför detta arbete. Gör vi verkligen det här för de unga eller gör vi det för oss själva? 

Saraskari tror att ett av de effektivaste sätten att våga förändra sätten som man alltid arbetet på är att lära sig av framgångar på annat håll. Vilket tema eller mål det än handlar om finns det utbud på internationell nivå.

Text: Laura Mettälä