Anton Linja och Rebekka Laihonen: Samhällsdebatten behöver förnyas

Ungdomsföreningarna i Jyväskyläregionen hade ett positivt problem: en stor mängd aktiva unga medlemmar som hade mycket att säga. De hittade en lösning på besväret i programmet Europeiska solidaritetskåren, därifrån de fick finansiering till en podcast som gör de ungas röst hörd.

Podcastgängets yngsta medlem, 16-åriga Anton Linja, berättar att podcasten valdes som aktivitetsform eftersom ungdomarna upplevde just diskussion som värdefull. Anton, som är inriktad på scenkonst, lockade också av möjligheten till mångsidigt självuttryck och att lära sig nytt.

– Vi hade alla en stark inställning att man lär sig genom att göra. Vi valde uppgifterna enligt vad som intresserade oss och vad man kunde tänkas vara bra på, minns Anton.

Nu kan man till och med säga att vi har blivit ganska bra på det vi gör.

En av de unga vuxna som deltog fungerade som kamrathandledare, eftersom han hade kunskaper om den teknik som krävs för att skapa podcasten.

– I takt med att projektet framskred delegerades uppgifterna så småningom då Altti började dela ut uppgifter. Nu kan man till och med säga att vi har blivit ganska bra på det vi gör, konstaterar Anton.

Anton berättar också att man dök in i podcastens teman var ”med det egna huvudet före”, dvs. samtalsämnena valdes enligt vars och ens eget intresse.

Under det ettåriga projektet genomförde ungdomarna 14 podcastavsnitt. Dessutom lyftes projektet fram under evenemanget Nuori Kulttuuri Talks i Kuopio och under diskussionsfestivalen Bra sagt i Tavastehus. Sammanfattningsvis: podcasten har varit en stor framgång!

Ett utrymme helgat för betydelsefulla diskussioner

Gänget som arbetade med diskussionsinspelningarna och bestod av 15–28-åriga unga träffades en gång i månaden. Mötena började alltid med en runda där alla fick dela med sig av sina känslor. Rebekka Laitinen, 17, berättar att det alltid var trevligt att delta i mötena:

– Jag kände mig alltid välkommen och det kändes tryggt. En stark ungdomsföreningsanda!

De unga som gjorde podcasten skapade en stark och inbjudande gemenskap. Rebekka beskriver diskussionerna och mötena som speciella:

– Visst förekommer det viktiga diskussioner även i vardagen, men det var liksom lite som ett utrymme som hade helgats för betydelsefulla diskussioner. Och även utanför podcasten talade vi om alla slags samhällsfrågor.

– Det var inte bara verksamhet, utan det var ett forum för precis allt, fortsätter Anton. – Det var som ett ettårigt diskussionstillfälle, av vilket en del spelades in.

Bubblor spricker när de spräcks

Båda ungdomarna betonar att det som gjorde diskussionerna intressantare än vardagsdiskussioner var att unga i så olika åldrar och livssituationer deltog.

– Med sina kompisar har man så likadana utgångspunkter. Jag fick nya tankar från det här eftersom jag fick höra om andra världar som jag inte är så insatt i. Man kunde jämföra erfarenheter och fundera på ett nytt sätt, beskriver Anton.

– Ja, det var jätte underbart och intressant att det deltog typer som till exempel studerar på universitetet eller genomför civiltjänstgöring, medan man själv ännu går i gymnasiet, håller Rebekka med.

Vi kan alla diskutera. Säg bara vad du tycker!

Ungdomarna börjar ivrigt prata om bubblor och säger att de anser att det är ett slags privilegium att få kika utanför sina egna bubblor.

– Det finns massor av bubblor bland ungdomarna. Kompisgäng uppstår på basis av gemensamma intressen och livssituationer, så mer sällan finns det olikheter och avvikande åsikter i dem, analyserar Rebekka.

Enligt Rebekka ger vissa unga ett intryck av att de inte vill hamna i situationer eller på platser där de kunde föra en djupare diskussion. Hon tror att det beror på rädsla, som i sin tur kan härstamma från en erfarenhet av att inte kunna något.

– Det är ju lite lustigt, för vi kan alla diskutera. Säg bara vad du tycker!

Beroende av diskussion

Anton och Rebekka undviker inte diskussioner – tvärtom har de svårt att sluta när de kommer igång.

– Jag har blivit beroende av det här. Jag vet inte vad det kommer att leda till, men jag vill behålla entusiasmen och viljan att diskutera, funderar Anton.

Anton berättar att han också har många önskemål om hur diskussioner ska ordnas i Finland:

– Om man gjorde mer för att inkludera vanligt folk skulle jag stå först i kö, skrattar han.

– Jag kommer inte heller loss från det här. Eftersom det här är så viktigt för mig vill jag föra det framåt, säger Rebekka som stöd för Antons åsikt.

I själva verket deltar båda redan i ett fortsatt projekt vars centrala mål är att utveckla podcastverksamheten. Under den nya säsongen vill man bland annat beakta aktuella teman bättre, och man hoppas också på att få delta i flera evenemang. Anton är tillitsfull:

– Vi har redan väldigt många idéer, så vi kommer säkert på något nytt och roligt.

Fel, stort fel, ”unga vill inte delta”

Anton och Rebekka säger nästan med en mun att det är fruktansvärt irriterande om man säger att unga inte kan tas med i samhällsdebatten, och att man motiverar detta med påståendet att de unga inte förstår tillräckligt eller inte har en åsikt.

– Vad har jag lyssnat på politiker och unga, så har de unga betydligt fler åsikter bakom sina ord, säger Anton.

Enligt Rebekka är det ett massivt misstag att anta att de unga inte vill delta i samhället. Alla kanske inte har de färdigheter som krävs, men att de inte deltar beror inte på att de unga inte vill bli hörda.

Jag skulle vilja hitta sätt att engagera de unga som upplever att de inte har någon plats i samhällsdebatten.

Rebekka anser att de äldre generationerna ansvarar för att ta med de unga. Hon kritiserar de möjligheter till deltagande som erbjuds för att det krävs mycket mod och egen aktivitet av de unga för att ta tag i dem. För de flesta är tröskeln för att delta alltför hög.

Rebekka skulle vara intresserad av att tackla det här vrickade systemet:

– Jag skulle vilja hitta sätt att engagera de unga eller personer i vilken ålder som helst som upplever att de inte har någon plats i samhällsdebatten.

Polariseringen gör folk hetsiga, och kan vara både bra och dåligt

Anton berättar lite sorgset att polariseringen ibland försvårar diskussionen mellan personer i samma ålder.

– När man har helt motsatta åsikter fokuserar diskussionen på försök att rätta påståendena och inte på att dela erfarenheter.

Polariseringen och den svåra nöden som vissa unga lider av oroar också Rebekka:

– Åtminstone själv är jag väldigt orolig för en situation där man inte kan komma med i samhället och inte får hjälp. När man lägger till polariseringen, hur ska vi hållas samman som samhälle?

Enligt Rebekka har många unga en mycket ambitiös och målinriktad attityd gentemot framtiden. Samtidigt upplever många att saker och ting inte är bra i vårt samhälle. Ungdomarna ser var det finns problem och vad som borde förändras.

– Vi är inte deppade utan arga – till exempel på de strukturer som gör det svårt att drömma om framtiden, förklarar hon.

Anton påpekar ännu att alla naturligtvis inte är oroliga för samma saker. Polariseringen gör också att människor i de olika ytterligheterna oroar sig för olika saker:

– Jag vill inte använda ordet radikalisering... vi ger inte upp hoppet, utan blir ännu hetsigare än tidigare. Är det då bra eller dåligt, det vet jag inte.

Text: Hilma Ruokolainen

Intervjun ingår i Europeiska ungdomsveckan som ordnas 12–19.4.2024 och vars teman i år är aktivt medborgarskap, demokrati i verksamheten och gör din röst hörd.