Jenny Kuoppamaa: Internationalism kräver inte perfektion

När handledaren för DraamaLaB-workshopen i Lahtis ställde frågan: ”Vill någondera av er åka till Kroatien i två månader på hösten?” behövde Jenny Kuoppamaa inte fundera länge på sitt svar.
– Jag blev genast ivrig, eftersom jag inte hade jobb för hösten. Fast jag tror att handledaren kastade frågan till mig och min vän halvt som ett skämt, beskriver Jenny händelserna från ungefär ett år tillbaka.
Efter ett jakande svar framskred saker och ting smidigt. I slutet av augusti var det dags för Jenny att flyga söderut.
När tröskeln är tillräckligt låg stör inte spänningen
Den två månader långa volontärperioden i den lilla byn Vrginmost var Jennys första betydande internationella upplevelse.
– Jag har inte egentligen haft möjlighet att resa. Och ändå har jag haft en dröm om att det skulle vara trevligt att i något skede resa någonstans eller kanske studera utomlands. Jag tycker det var jätte bra att jag fick en sådan här möjlighet – med så här låg tröskel.
Syftet med det kortvariga volontärarbete som ingår i programmet Europeiska solidaritetskåren är just att erbjuda möjligheter till internationalisering med låg tröskel. EU-finansieringen gör det gratis för unga att delta, och dessutom finns det stöd att få både för praktiska arrangemang och för att övervinna psykiska hinder.
Jenny berättar att trots sin ivriga attityd och stora vilja ingick det mycket spänning i att ge sig ut på resan.
– Jag var väldigt nervös. Jag var nervös redan innan jag åkte och när vi var på väg, och ännu när vi var framme, men det gick över väldigt snabbt då människorna var så välkomnande.
I två månader ryms förvånansvärt mycket glädje och vemod
En annan ung volontär från Lahtis åkte med Jenny till Vrginmost i Kroatien. Varningarna de fick i förväg om att kroaterna inte nödvändigtvis kan engelska så bra visade sig vara helt felaktiga.
– Barnen och de unga var väldigt modiga och vana vid utlänningar. Det var otroligt trevligt att jobba med dem, säger Jenny.
Volontärernas arbetsplats var ett verksamhetscenter där lokala barn och unga trivdes på sin fritid. Deras uppgift var att ordna aktiviteter för barnen och de unga: gymnastik, spel, pyssel och slöjd. Ibland arbetade de också med handledning i byn bredvid. Volontärerna besökte ålderdomshemmet för att spela bingo.
I slutet av augusti när finländarna anlände fanns det fortfarande flera volontärer från andra länder på plats. När värmeböljan lättade stabiliserades också antalet volontärer till fem.
Även om Jennys volontärperiod bara räckte två månader hann hon inom den tiden bli nära vän med de fem andra frivilliga. Jenny minns den sista kvällen på den gemensamma inkvarteringen för den turkiska volontären, som var den första som lämnade den täta gruppen.
– Vi hade jättekul: vi sjöng, dansade och skojade. Till slut var det förvånansvärt svårt att arbetskamraten åkte hem, eftersom vi varje dag hade varit så nära varandra, minns Jenny.
Förenade av att inte vara perfekt
Projektet för volontärarbete som Jenny deltog i och som koordinerades av Lahtis stad heter #YouthTogether. Som projektets mål anges att främja solidaritet, skingra rädslorna för personer från olika kulturer och utgångspunkter, främja jämlikt bemötande och öka känslan av samhörighet. Hur bedömer Jenny att dessa mål har uppnåtts?
– Jag tycker att man lyckats bra med att uppnå målen. Jag har själv varit öppen och alltid försökt bemöta andra fördomsfritt, men ändå skapar bristen på ett gemensamt språk en tröskel och spänning för att bemöta utlänningar.
Enligt Jenny var det bästa med resan just att få möta människor med olika bakgrund och kulturer. Enligt henne var det ”underbart” att dela erfarenheter och lära sig om främmande kulturer och seder.
Det här är ju en helt normal grej; man behöver ju inte alls vara perfekt.
Osäkerheten kring att använda engelska lindrades mest av att ingen kunde språket perfekt. Därför frågade ungdomarna det rätta ordet av varandra och hjälpte varandra på svåra ställen. Till slut var det just det att ingen var perfekt som gjorde alla mänskligare och förenade dem.
– Man insåg på något sätt att det här är ju en helt normal grej; man behöver ju inte alls vara perfekt, och ändå blir vi alla hörda och förstådda, skrattar Jenny.
Framtiden och hoppet ligger i de unga
Det år så det fota går; erfarenheten av volontärarbete dämpade inte hungern till internationalisering, utan snarare ökade den.
– Jag fick nog en sådan gnista att det skulle vara fantastiskt om jag någon gång kunde arbeta internationellt och helst just bland unga. Eller om det skulle vara möjligt att åka på volontärarbete på nytt, funderar Jenny och konstaterar att hon ännu har några år att fundera på saken, eftersom den övre åldersgränsen för volontärarbete inom Europeiska solidaritetskåren är 30 år.
Jenny vill tro på en bättre framtid, även om till exempel krig och klimatförändringen stressar många unga, även Jenny själv. Barns och ungas angelägenheter ligger också i övrigt Jenny varmt om hjärtat:
– Bara de unga fick vara unga och barn fick växa upp i lugn och ro, utbrister hon.
Jenny beskriver att hon trots den svåra världssituationen innerst inne litar på att de ungas öppenhet och vilja att främja rätt saker kommer att leda saker och ting i en bättre riktning.
– Även om det ibland känns desperat skulle man önska att det inte blir så att man ger upp, utan att man orkar tala och agera för viktiga saker.
Jenny kommer igång ordentligt när jag frågar vad hon skulle förändra i världen om hon kunde förändra vad som helst. Allra först tar Jenny tag i social och psykologisk trygghet.
– Jag menar jämlikhet. Den har gått framåt, men det finns fortfarande saker som kan förbättras! Att människor på grund av sin bakgrund, kultur, hudfärg, storlek, kön, sexuella läggning eller funktionsnedsättning inte behöver vara rädd för hur andra människor ska bemöta dem. Att alla skulle kunna vara sig själv, beskriver Jenny sin vision. – Och om jag hade en trollstav skulle jag förstås genast stoppa alla krig.
Till sist konstaterar Jenny att om hon fick ytterligare en önskan om förändring skulle hon öka satsningarna på den psykiska hälsan kraftigt, för ”det är ju där som allt börjar”.
Text: Hilma Ruokolainen
Jenny Kuoppamaa, Lahti
- 25-årig kosmetikrådgivare som för närvarande arbetar som personlig assistent.
- Slappnar av och förverkligar sin kreativitet genom att sminka sig.
- Viktigt i livet är den närmaste kretsen: ”Det känns som om jag har just rätt människor omkring mig.”
- Om Jenny hade en trollstav som kunde förändra vad som helst skulle hon göra världen till en trygg plats för alla slags människor att leva i.
- Projektet: Programmet Europeiska solidaritetskårens volontärverksamhet inom projektet #YouthTogether som koordineras av Lahtis stad. Lahtis tar emot och skickar ut unga för volontärperioder av olika längd i syfte att främja solidariteten och ett jämlikt bemötande.
Intervjun ingår i Europeiska ungdomsveckan som ordnas 12–19.4.2024 och vars teman i år är aktivt medborgarskap, demokrati i verksamheten och gör din röst hörd.