Clovis Irafasha: ”Du kan inte veta vad en människa har gått igenom innan du pratar med henne”

En kort volontärperiod fick Clovis att förälska sig i Kroatien. 

Han blev snabbt en del av bygemenskapen i Vrginmost: barnen ville prata oavbrutet, byborna hämtade honom till futsalträningarna på lördagar, och med en av männen i byn blev det en vana att sitta ner över en kopp kaffe. På sin födelsedag överraskades Clovis med tårta, gratulationssånger och ett besök i en äventyrspark. 

Även Pedja och Maja i den mottagande organisationen blev viktiga personer för Clovis, och Pedja kallade han till och med skämtsamt för ”papa Pedja”. 

Smeknamnet uppstod i en situation där det på grund av språkbarriären var svårt för Clovis att förklara att hans egen pappa har gått bort. Då sade han att man ju kunde skriva till exempel ”papa Pedja” på blanketten. 

– Jag hade en pappa ett tag där, skrattar Clovis varmt. – Pedja och Maja var så underbara människor – och de älskade mig!

Clovis säger om och om igen att han bara måste återvända till Kroatien någon gång – det lovade han också ungdomarna i byn när han reste därifrån. 

Att hjälpa andra och lära känna sig själv

I Kroatien mötte Clovis människor i alla åldrar när han arbetade på ett daghem, i ett ungdomscenter och i ett servicehem. Särskilt minns han en äldre kvinna som behövde hjälp med att hugga ved och en mer tillbakadragen ung person som Clovis alltid försökte prata med. 

– Än i dag tackar Pedja och Maja mig för att den unga personen så småningom började öppna sig. Det har stannat kvar hos mig, berättar han. – Och den där mormorn frågade hela tiden om hon skulle hämta något att dricka åt oss, coca-cola eller bullar. Man såg att hon blev glad när vi hjälpte till. Och vi var också glada. Hjälpen gick precis dit där den behövdes. 

Upplevelsen stärkte Clovis känsla av att just möten med människor och arbete med unga är hans grej. 

– Det är ju det bästa som finns! Att prata med någon, få lyssna på vilka åsikter och tankar den andra har eller om det är något som bekymrar hen, sammanfattar Clovis. – Du kan inte veta vad en människa har gått igenom innan du pratar med henne. 

Som motvikt till det sociala uppskattade Clovis också det stillsamma sättet att leva i byn. 

Det lugnade honom och fick honom att inse att huvudet inte orkar om man hela tiden gör för många saker samtidigt. Det är bättre att koncentrera sig på ett par saker som är viktigast. 

Ett tag höll det dock på att bli lite väl mycket utrymme för grubbel, när Clovis arbetskamrat blev tvungen att avbryta sin volontärperiod och han plötsligt bara hade en sällskapssjuk katt som sällskap i lägenheten. 

– Jag börjar alltid längta till Finland. Var jag än är räcker det med att jag är borta i två–tre veckor, så börjar jag genast längta – efter kompisarna och allt annat, medger Clovis. 

Som tur var kunde han också prata med Pedja och Maja om de tankarna. 

Chatjapuri och praktfulla samedräkter

Klockan hade redan slagit sex. En morgon i januari väntade Clovis förgäves hemma på gården på skjutsen som en kompis hade lovat ge honom till järnvägsstationen. 

När kompisen fortfarande inte syntes till räknade Clovis snabbt ut att det bara var att hoppa i en taxi. Han hade över tusen kilometers resa framför sig, mot Enare och ett teamprojekt på ungdomscentret Vasatokka. 

– Projektet i Vasatokka började verkligen dramatiskt! Jag höll på att missa tåget. Det var den mest stressiga delen av allt, ler Clovis. 

Han minns de förbryllade blickarna från förbipasserande när han lyfte resväskan på raka armar över huvudet och spurtade till tåget precis innan det avgick från perrongen. Där började ett två veckor långt dyk in i den samiska kulturen – och lite i den georgiska också. 

I Enare ordnade Clovis tillsammans med andra volontärer ett evenemang på Vasatokka ungdomscenter som kulminerade i en fotbollsmatch i snön. 

Gruppen fungerade bra tillsammans. Han har fortfarande kontakt särskilt med en georgisk vän, till och med varje vecka. 

– Det georgiska brödet med ägg var jättegott, minns Clovis när han tänker på de chatjapurier som vännen lagade. – Den vännen lärde mig också georgisk folkdans, och jag fick till och med beröm av min väns mamma för det! 

Volontärerna deltog också i arrangemangen kring urfolksfilmfestivalen Skábmagovat: de sålde biljetter, byggde snölyktor och gjorde sittplatserna mjukare med renfällar. Festivalbesökare kom ända från Kina. 

Före projektet och besöket på Samemuseet Siida visste Clovis inte särskilt mycket om samerna. 

– Det var en underbar kultur! Jag älskade de samiska dräkterna, säger han beundrande. – I Enare talade man dessutom en så härlig finska, den dialekten är som ett eget språk. 

Viktiga vuxna puffade honom framåt

Redan som liten pojke i sitt födelseland Rwanda kom yngre barn alltid och bad Clovis att leka med dem. Storasystern schasade bort barnen, men de kom tillbaka bara några minuter senare och ställde samma fråga igen. 

Förändringen i miljö och kultur var ändå enorm när Clovis som 10-åring flyttade med sin familj från Rwanda till Lahtis i Finland. I fotbollslaget vågade han bara prata med tre kompisar, tills uttagningarna till landslaget för under 15-åringar började närma sig. 

– Tränaren sa hela tiden till mig att nu, Clovis, blir du snart vald, så du måste börja vara mer social, annars går det inte, minns Clovis. 

En annan uppmuntrande vuxen var Irene inom uppsökande ungdomsarbete i Lahtis. Hon såg potentialen hos den unga person som hon hade känt i flera år och fick den 16-åriga Clovis att bli intresserad av ett volontärgruppsprojekt i Portugal. 

Sedan dess har Clovis deltagit i tre kortvariga volontärprojekt inom Europeiska solidaritetskåren samt i två teamprojekt i Piispala, utöver projektet i Vasatokka. 

När man frågar hur han kom med i projekten återkommer samma svar: 

– Samma Irene igen. Hon är min agent! skämtar Clovis. 

Finland ser annorlunda ut sett från Rwanda

Clovis perspektiv vidgas både av den egna kongolesiska familjens bakgrund på flykt undan krig och av de regelbundna släktbesöken i födelselandet Rwanda. 

– Jag älskar att det är så lätt att leva i Finland. Många ser inte vilka möjligheter som finns här: att gå i skola, få mat, sommarjobba redan som 15-åring och tjäna egna pengar. I vårt hemland finns inte sådana möjligheter, och det gör mig ledsen ibland – och får mig också att fundera, säger Clovis med lägre röst. 

Om han kunde förändra något i världen skulle det vara just ungas framtid. 

– Jag skulle ge unga en sådan uppväxt att de känner sig accepterade, att någon bryr sig om dem och ger dem kärlek, bra fritidsintressen och möjlighet att gå i skola. 

När det gäller sin egen framtid har Clovis länge burit på en tanke: 

– Vi får se nästa år, så länge jag fortfarande ryms inom åldersgränsen, om jag ger mig iväg på en längre volontärperiod. 

Text: Laura Mettälä

Intervjun ingår i Europeiska ungdomsveckan som ordnas 24.4–1.5.2026. Syftet med veckan är att främja ungas samhälleliga delaktighet och medborgarinflytande genom att låta ungas röster höras. I år fokuserar ungdomsveckan på solidaritet och rättvisa samt på den europeiska volontärverksamhetens 30-åriga framgångssaga.