Eeva Kurikkala: ”Ibland kan det som du inte vet någonting om vara det som förändrar allt”

Eeva, som växte upp i Kalajoki, målade i många år upp en bild av sig själv i Frankrike. Hon ville komma till en äkta språkmiljö och få tala franska, som hon hade studerat sedan femte klass. 

Eeva minns att hon alltid varit intresserad av allt det där internationella och ger sin lilla hemstad erkännande för att den gjorde sådant möjligt. Under skoltiden hann hon både med gruppresor och att inkvartera utbyteselever från den japanska vänorten hemma hos sig. 

De internationaliseringsstudier som Kalajoki gymnasium erbjöd ledde Eeva vidare till verksamheten vid Rieska-Leader och till sist till att hon fick höra om möjligheten att åka på en volontärperiod i Europa. 

I intervjuskedet till volontärplatser i Frankrike visade sig språkkunskapskraven till slut vara för höga. Drömmen om Frankrike rann ut i sanden. 

Det vilda kortet krävde tid att smälta

I stället för Frankrike blev det, lite av en slump, det som Eeva själv kallar för ett ”vilt kort”: Slovakien. För en ishockeyfantast var huvudstaden Bratislava bara bekant från Finlands VM-guld 2011. 

– Visst var det nervöst. Klart att det var nervöst! Men det var en sådan där verklig glöd som unga människor kan ha. Jag var inte särskilt medveten om vart jag egentligen var på väg, minns Eeva om tiden för över sju år sedan. 

Hon skrattar åt att det till exempel gick upp för henne först genom bilder i en karttjänst, där ett stort kors syntes på byggnadens vägg, att den mottagande parten var ett katolskt gemenskapscenter. I tjugoårsåldern fokuserade man snarare på att oroa sig för att behöva dela rum med en annan volontär. 

Väl på plats övergick den första nervositeten i en viss trevande start. När Eeva under de första månaderna träffade sin privatlärare i slovakiska var hon så omotiverad att hon skäms över sitt eget motstånd i efterhand. 

Hon irriterade sig: varför måste till och med verben böjas efter genus? Och visst lär sig volontärkompisen lätt, när hon redan kan ryska! 

Sedan gick det upp för Eeva att slovakiskan ingår i den stora slaviska språkfamiljen. Hon följde från sidan hur hennes volontärkollega betjänade kunder på slovakiska på kaféet och började fundera på vilka vägar till människors tankar en mer omfattande språkkompetens hade kunnat öppna. 

– Jag började ångra mig! Jag märkte att ju mindre jag hade vetat, desto mer sluten och fördomsfull hade jag varit. Det tog tid att ta in. När man varken kan eller förstår är det svårt att vara intresserad, reflekterar Eeva. 

Det svåraste var att stå upp för sina rättigheter, det viktigaste att visa solidaritet

I början fick volontärerna så många städuppgifter att Eeva tillsammans med sin arbetskamrat satte sig in i programhandledningen för volontärtjänsten och förhandlade fram en mer utvecklande arbetsbeskrivning åt sig själva. 

– Det svåraste var att känna igen och sätta sina egna gränser, berättar Eeva. – Jag hade ju själv aldrig vågat börja protestera, men min vän hade en stark vilja. Hon tog till och med en tatuering där det stod ”no”. Det var en symbol för att dra gränser. 

Till slut blev en av de viktigaste arbetsuppgifterna att arbeta i ett volontärdrivet kafé som fungerade enligt principen ”betala vad du kan”. De bar hem mjölk från butiken i Ikea-kassar och rev kastanjepuré. 

Kaféet besöktes av många mindre bemedlade och även socialt marginaliserade personer. 

– Jag hade känslan av att jag där fick se ett ganska brett spektrum av människors livsöden. Jag blev öppnare för att möta människor som verkligen är olika, och jag lärde mig någon sorts extra mildhet och tålamod. Före det var jag mer fördomsfull, säger Eeva. – I efterhand har jag tänkt att det var viktigt att just då i livet få en sådan reality check. 

En annan stor insikt handlade om hur solidaritet såg ut i gemenskapens vardag. 

– Jag tyckte att det var intressant att se hur de såg på varandra som en familj och hur villiga de var att också ta med volontärerna i den gemenskapen, säger Eeva uppskattande och minns hur chefen tog dem med på en roadtrip och hur en kollega bjöd in dem till sitt bröllop. – Att hjälpa var nyckelordet. 

 Jag lärde mig att man ofta kan lita på andra människor: man måste våga be om hjälp, och samtidigt kan även en liten hjälpinsats betyda mycket för någon annan. 

Av besvikelsen växte en avgörande erfarenhet fram

Så fort Eeva hade kommit hem från volontärperioden gick hon in på en webbplats som listar radiokanaler från hela världen och ställde in en slovakisk kanal. 

Efter några år av radiolyssnande blev det dags för revansch: Eeva sökte till ett studentutbyte – inte till Frankrike utan till Prag, eftersom Bratislava inte fanns som alternativ. 

Under utbytesåret reste hon runt i landet och talade tjeckiska så mycket hon hann. 

När hon återvände hem hade hon grunderna i tjeckiska med sig och dessutom en tanke i bakhuvudet om en möjlig praktikplats vid ambassaden i Prag. 

När det sedan i platsannonsen för praktik vid ambassaden stod att kunskaper i tjeckiska eller slovakiska räknades som merit började den röda tråden framträda. 

– Tidigare val leder på ett intressant sätt vidare till nästa, sammanfattar Eeva. – Det där projektet i Slovakien har ändrat min riktning mycket. Det känns som att det i hög grad har format vem jag är nu som vuxen. Ibland kan det som man inte vet någonting om på förhand vara det som förändrar allt. 

Eeva upplever att högskolepraktiken i Tjeckien knöt ihop hennes tidigare erfarenheter. Det fotoprojekt som visades upp på ambassadens självständighetsfest gjorde det tydligt för henne hur betydelsefullt det kan vara att flytta utomlands i olika skeden av livet. 

I projektet fotograferade och intervjuade Eeva finländare som bor i Tjeckien om erfarenheter av att vara utlandsfinländare och om känslan av hem. 

– Jag gjorde det kanske till slut för att kunna betrakta mina egna erfarenheter genom andra, medger Eeva. – Jag blev riktigt känslosam av att också andra har sådana här erfarenheter: att man har bott någon annanstans och på något sätt sökt sig själv. 

Text: Laura Mettälä

Intervjun ingår i Europeiska ungdomsveckan som ordnas 24.4–1.5.2026. Syftet med veckan är att främja ungas samhälleliga delaktighet och medborgarinflytande genom att låta ungas röster höras. I år fokuserar ungdomsveckan på solidaritet och rättvisa samt på den europeiska volontärverksamhetens 30-åriga framgångssaga.