Lukas Ranta och Maija Tuovinen: Puumalaungdomar på rätt spår i Europa – och ibland lite på sidospår också

Puumalaungdomarnas tågluff i Centraleuropa i juni hade inte blivit av utan den trygghet som det välbekanta gänget gav. Ett par dagar före avresan fick Maija ett tveksamt meddelande i telefonen från barndomsvännen Siiri. 

– Det kom ett meddelande om att hon inte klarar det, att det här inte kommer att gå, att hon kanske ändå inte åker. Det var helt förståeligt att den första resan där man själv fick ta ansvar för sig själv kändes lite nervös, säger Maija. – Men vi lyckades ändå vända situationen till att nu börjar vi faktiskt inte ställa in något längre! 

Den gemensamma resedrömmen för Lukas, Maija och Siiri hade funnits sedan åttonde klass. Från upplevelserika ungdomsutbyten på Island och Malta hade de fått med sig känslan av att det vore roligt att resa mer – och ännu mer på egen hand. 

– Att man inte behöver följa någon plan eller tidtabell. Man kan göra vad man vill och när man vill, säger Lukas. 

Det som höll trion tillbaka var avsaknaden av en reskassa, tills en konkret möjlighet öppnade sig genom Puumala kommuns ungdomstjänster och ansökan om finansiering för projekt inom DiscoverEU-inkluderingsinsatsen. 

– Det hade verkligen inte funnits en chans att åka utan den här finansieringen, betonar Maija. – Också ungdomstjänsterna erbjöd sig att låta någon följa med, men vi tyckte nog lite att det inte behövdes – vi klarar oss. 

Med friheten kom också en handfull missöden

Det fria och flexibla sättet att resa hade ibland också en baksida. 

Det boende i Bryssel som, med Maijas ord, bokades i sista stund visade sig ligga i ett område som kändes ganska oroligt. 

– Jag tror aldrig att jag har upplevt så stor skillnad mellan områden, att miljön förändras så rejält genom att bara gå 500 meter, funderar Maija. – På vissa ställen vågade vi inte röra oss när det blivit mörkt, men å andra sidan fick vi ju se också den sidan. Man blev tacksam över hur saker är i Finland och fick ett nytt perspektiv. 

Överraskningar uteblev inte ens i Wien, där Lukas familj tidigare hade bott och där han fungerade som guide för de andra. 

– I Österrike var helgdagarna verkligen heliga! Ingenting var öppet, absolut ingenting, minns Maija om när de kom fram en söndag till en helt stängd stad. 

Lukas glutenfria kost innebar en extra utmaning när det gällde maten. I Berlin uppfattades frågan om glutenfri pizza som en fråga om laktosfrihet, och på tåget krympte celiakerns frukost till fröknäcke medan de andra sörplade kaffe och valde pålägg till sina semlor. 

– Det fanns väl vete i tågets kaffe, skämtar Lukas, som blev utan morgonkaffe. 

– Du kunde skriva en guide för andra tågluffande celiakiker! kontrar Maija. 

På den nästan månadslånga resan uppstod också ett par andra krökar. 

Att ta sig upp på Gellértberget i Budapest en het dag blev en plåga som slutade med att utsiktsplatsen var stängd. Ibland fick man nöja sig med att sitta på golvet i ett fullbokat tåg eller nicka till på en pall i en bokhandel efter ett nattåg utan sömn. De slapp inte heller alltid undan meningsskiljaktigheter, och mot slutet av resan drabbades flera av resenärerna av förkylning. 

Lukas sammanfattar receptet för att klara motgångarna enkelt: 

– Det var väl mest med humor. 

– Ingen behövde vara ensam med någonting, fyller Maija i. – I efterhand konstaterade vi att det ändå inte hände några hemska katastrofer, verkligen inget oöverstigligt. Ingenting försvann ens, förutom en keps! säger hon med ett skratt. 

Gemensamma äventyr och utrymme för sig själv

Efter flyget till Kraków rörde sig sällskapet först mellan Österrike och Ungern, fortsatte sedan via Tyskland till Belgien och Nederländerna och flög hem från Berlin. I Köln anslöt sig deras vän Kayleigh från Malta, som de lärt känna på ett ungdomsutbyte. 

Resan blev rikare av att de tillsammans provade sådant som de inte ens skulle ha kommit att tänka på egen hand. Redan när projektet planerades hade var och en fått välja det land som intresserade mest. 

– Siiri kan till exempel mycket om hästar, så i Budapest gick vi på hästtävlingar, minns Maija den unika upplevelsen av ungerskt trav. 

Å andra sidan behövde ingen vara intresserad av exakt samma saker. 

De andra tog inte illa upp om någon ibland valde att stanna kvar i boendet med en strömningstjänst som sällskap. En gång delade gruppen också upp sig mellan två olika museer, så att alla kunde välja själva: en eftermiddag med automobilens utvecklingsskeden eller med att studera dinosaurieben. 

Vännerna, som kom från en ort med ett par tusen invånare och en klass med 12 elever, stod redan nära varandra när de gav sig av, men under resan blev gruppen ännu tajtare. Det var lätt att lita på stödet från människor man kände väl. 

– Om till exempel Siiri var riktigt sjuk gick jag och Lukas till affären och köpte näsdukar och mat. Vi delade på uppgifterna och stöttade varandra, sammanfattar Maija. 

På rälsen suddades gränserna ut och Europa blev konkret

För Lukas, som med sin familj har bott både i Österrike och i Kina, kändes tågresan i Centraleuropa inte särskilt omvälvande. 

Maija bedömer däremot att resan förde Europa betydligt närmare både henne och Siiri. När man reser med tåg som EU-medborgare lägger man märke till hur flytande statsgränserna är. 

– Där förstärktes just det som man kanske vill uppnå med sådana här projekt: den där känslan av EU-medborgarskap. Man kunde lätt ta sig från ett land till ett annat, och ingen frågade egentligen någonting. Människor passerade gränsen för att gå till jobbet eller kunde till exempel göra sina matinköp i ett helt annat land, säger Maija förundrat. 

Hon skulle gärna också i fortsättningen resa landvägen, bland annat av klimatskäl. Inte heller Lukas utesluter det, men drömmer om den ännu större frihet som en bil skulle ge. 

Maija förvånas över hur få projekt inom DiscoverEU-inkluderingsinsatsen som hittills har genomförts i Finland. 

Projektformen är avsedd för unga som behöver extra stöd för att kunna delta i verksamheten. Maija uppmuntrar därför och säger att det inte krävs några särskilda färdigheter för att ge sig av, men att erfarenheten kan ge mycket: till exempel Siiri, som var nervös i början, sökte efter resan jobb som hästskötare i Slovakien. 

– Hon samlade så mycket mod att hon skulle ha vågat åka iväg helt ensam för att bo utomlands, berömmer Maija. – Tyvärr fick hon väl till slut inte just den platsen, men redan det att hon sökte visar att vår resa hade en riktigt stor betydelse. 

Text: Laura Mettälä

Intervjun ingår i Europeiska ungdomsveckan som ordnas 24.4–1.5.2026. Syftet med veckan är att främja ungas samhälleliga delaktighet och medborgarinflytande genom att låta ungas röster höras. I år fokuserar ungdomsveckan på solidaritet och rättvisa samt på den europeiska volontärverksamhetens 30-åriga framgångssaga.