Valo Heikkinen och Ella Kuvaja: I ungdomsutbytet i Belgien skapade rollspelet sammanhållning och workshopen om snabbmode väckte eftertanke

Ungdomsutbytet ”Älä hättäile, istu mättäälle!” fokuserade på klimatet och hållbar utveckling på initiativ av unga inom Oulujärvi Leader. 

– Det var coolt att temat kom från oss. När någon dessutom slängde fram idén ”älä hättäile, istu mättäälle”, väckte det munterhet i gruppen, berättar Valo om hur projektet fick sitt namn. – Då kändes det genast som att det här kommer att bli ett bra projekt! 

När sensommaren kom styrdes kursen mot den franskspråkiga delen av Belgien. Man hade redan i förväg försökt lära känna värdgruppen genom videosamtal och presentationsvideor, men i början ville gruppkänslan ändå inte riktigt infinna sig. 

– Vi sa själva att det här inte ännu kändes som ett gemensamt grupprojekt. Det fanns lite problem med hur vi skulle få finländarna och belgierna att jobba tillsammans i stället för i sina egna grupper, berättar Valo. 

Då började vi medvetet bryta upp grupperingarna Så småningom svetsades gruppen samman under stadsorienteringen på dagsutflykten till Maastricht, där teamen blandades över nationsgränserna, och runt kvällsbrasan, under stjärnfall och spökhistorier. 

Den trevande starten förklarades delvis av att det var nervöst att tala ett främmande språk. 

– Det känns skrämmande när man kommer från den nordliga ödemarken där man inte behöver använda engelska. Vi hade också med en yngre deltagare som var väldigt nervös redan för flygresan och för att vara utomlands. Jag märkte att det var viktigt att stötta varandra, säger Ella empatiskt. 

När man började stärka gruppkänslan och deltagarna stöttade varandra, märkte också de som varit nervösa så småningom att deras egna färdigheter räckte till. 

På spåren efter tjuven som stal drakägget

En av de gruppstärkande upplevelserna visade sig gå ännu djupare än de tidigare: i fantasyspelet Youngsters and Dragons hettade känslorna till när ungdomar i olika roller och gemenskaper förhandlade under press. 

Efteråt fick ungdomarna höra att det i spelet hade funnits möjlighet att välja en annan strategi. 

– Någon försökte föreslå att vi kanske inte skulle eliminera någon, men de andra körde bara över personen. När det visade sig att personen hade haft rätt sade många att de blev frustrerade över att vi inte hade lyssnat. I gruppen växte känslan fram att nej men alltså, vi borde ha agerat som en grupp! minns Valo. 

Spelet fick ungdomarna att fundera på varför ingen såg möjligheten att agera annorlunda. 

– Vi speglade det också mot den verkliga världen och till exempel mot hur stater reagerar på varandra. Vad är det som hindrar oss från att se saker ur ett nytt perspektiv och lära oss av det förflutna? frågar Ella. 

Hur gammal är din outfit?

Även om de båda också berömmer besöken i en gemenskapsträdgård och på en gård med alternativ livsmedelsproduktion, var det workshopen om snabbmode, som de finländska ungdomarna själva höll i, som bjöd på de mest tankeväckande fakta. 

– Det jag minns är att om man helt skulle sluta tillverka kläder nu så skulle vi klara oss med de kläder som redan finns i 150–250 år! Det var också märkligt att människor i genomsnitt bara använder ett plagg ett fåtal gånger, säger Valo förvånat. 

I workshopen räknade man också ut hur länge de kläder man hade på sig hade varit i användning, inspirerade av konceptet ”hur mycket kostar din outfit?”. Samtalet vidgades också till global orättvisa när användningen av barnarbete inom snabbmode fick ungdomarna att föreställa sig att de själva var i de ungas situation. 

Workshopen fick många att fundera på att köpa mindre och på vilka alternativ som finns. Ella berättar att hon numera ser på en snygg tröja med andra ögon när hon går förbi klädavdelningen: 

– Behöver jag verkligen det här, kommer jag att använda det, hur har det producerats? 

Bakom allt finns gemenskapen

När Ella har följt den senaste tidens rapportering om ungas dystra framtidsuppfattningar har hon funderat på om deras generation småningom blir avtrubbad av att leva från kris till kris, eller om de ändå orkar försöka förbättra situationen. 

Ella och Valo hör ändå båda till de unga som har varit med i elevkårer sedan lågstadiet och som på varsitt håll sysslar med scouting och teater. Som aktiva inom Nuoriso Leader har de inte bara ordnat flera ungdomsutbyten utan också kartlagt vilka önskemål och behov ungdomarna i landskapet har, bland annat genom att turnera runt i Kajanaland med ett escape room-spel. 

Vad är det då som håller deras vilja att påverka vid liv? 

– Då vet man åtminstone att man har försökt, sammanfattar Valo. 

– För mig är det gemenskapen, summerar Ella. – Ibland känns det nästan hopplöst, men när man träffar det där gänget igen och får dela tankar väcks hoppet. Man ser vad det är vi strävar mot. Vi vill skapa möjligheter för unga och gemenskap på landsbygden. 

Tanken är värd att lägga märke till i en tid som betonar individen och prestationer: viljan att påverka och vara aktiv föds i en gemenskap där man tillsammans gör något meningsfullt för andras bästa. 

Bredare axlar att bära klimatoron med

Duon från Kajanaland har märkt att internationalisering får världen att krympa. 

– Ju mer man har rest, desto närmare känns allting. Även om mycket är annorlunda på ett plan känns det ändå inte så främmande. Också med belgierna hade vi många liknande tankar, intressen och orosämnen, berättar Ella. 

En av de delade orosfrågorna var klimatkrisen. 

Under intervjun reser sig Valo plötsligt och vänder telefonkameran mot bakgården för att visa att marken är bar. Vanligtvis brukar det vara perfekta skidförhållanden vid den här tiden på året.

– Man skidar inte så mycket där, konstaterar hen. – Men klimatoron känns lättare att bära när man vet att det finns andra jämnåriga på andra håll i världen som också bryr sig om frågan och blir frustrerade över den. 

Klimatkrisen är också en rättvisefråga. Ella har märkt att den i Finland ibland bagatelliseras, eftersom de värsta konsekvenserna fortfarande förverkligas långt utanför den egna livskretsen. Samtidigt tvingas unga leva mitt i en kris som de själva inte har orsakat, påpekar Valo. 

Vid sidan av de tunga orosämnena gjorde man också roliga iakttagelser under utbytet. När den skrattande duon tänker på belgisk kultur är potatis det första de kommer att tänka på – och inte vilken finländsk potatis som helst. 

– Det var något särskilt med de belgiska franskisarna. De fick absolut inte blandas ihop med de vanliga franskisarna som vi har hos oss. Belgierna pratade länge och intensivt om den där potatisen! 

Text: Laura Mettälä

Intervjun ingår i Europeiska ungdomsveckan som ordnas 24.4–1.5.2026. Syftet med veckan är att främja ungas samhälleliga delaktighet och medborgarinflytande genom att låta ungas röster höras. I år fokuserar ungdomsveckan på solidaritet och rättvisa samt på den europeiska volontärverksamhetens 30-åriga framgångssaga.