Den grundläggande utbildningen

Det finns inga exakt fastslagna begränsningar för antalet elever i undervisningsgrupperna i den allmänna undervisningen, även om det i lagstiftningen finns stadganden som tangerar det här. Det maximala antalet elever i undervisningsgrupper inom specialundervisningen anges i lagstiftningen (Förordning om grundläggande utbildning, 2§, 893/2010). I undervisningsministeriets kvalitetskriterier för den grundläggande utbildningen ges en rekommendation om att undervisningsgrupperna i medeltal skall omfatta högst 20–25 elever.

Enligt de datainsamlingar som gjordes år 2008, 2010, 2013 och 2016 är undervisningsgrupperna i de svenskspråkiga skolorna mindre än i de finskspråkiga skolorna och samma resultat framkom av den uppföljande insamling som gjordes år 2019. Uppgifterna framkommer i de lärarförfrågningar som Statistikcentralen regelbundet genomför i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet samt Utbildningsstyrelsen.

Storleken på en undervisningsgrupp i årskurserna 1–6 var i genomsnitt 18,5 elever i de finskspråkiga skolorna, medan den var 14,9 elever i de svenskspråkiga skolorna år 2019. Mellan åren 2008 och 2013 minskade gruppernas storlek i årskurserna 1–6 med omkring 0,8 och mellan åren 2013 och 2016 ökade gruppstorlekarna igen med omkring 0,5 både i de finsk- och svenskspråkiga skolorna. Åren 2016–2019 har igen en minskning i gruppstorlekarna skett och den här gången är minskningen större inom den svenskspråkiga utbildningen (-2,3) – det vill säga grupperna minskade med i medeltal över två elever. Det här leder till att skillnaden i gruppstorlekar beroende på undervisningsspråk ytterligare har ökat. Inom den finskspråkiga utbildningen minskade gruppstorlekarna med 1,2 under perioden 2016–2019.   

I hela landet var storleken på undervisningsgrupperna i årskurserna 7–9 i genomsnitt 16,9 elever. Mellan åren 2008 och 2013 minskade gruppernas storlek i årskurserna 7–9 med nästan en elev (0,9) och minskningen fortsatte mellan åren 2013 och 2016 med omkring 0,6. Åren 2016–2019 har i stället en ökning i gruppstorlekarna skett med i medeltal en elev.

Undervisnings- och kulturministeriet har sedan år 2009 erbjudit extra finansiering för att minska storleken på undervisningsgrupperna både inom den grundläggande utbildningen och inom förskoleundervisningen. Målsättningen var att minska undervisningsgruppernas storlek för att på så sätt påverka undervisningens kvalitet och inlärningsresultaten. Gruppstorlekarna ska vara sådana att läraren har möjlighet att följa med och stödja elevens lärande och övriga utveckling, främja samarbetet mellan eleverna samt använda sig av mångsidiga metoder.

I internationell jämförelse är undervisningsgrupperna små i Finland, medan Chile, Israel, Japan och Storbritannien har de största undervisningsgrupperna av OECD-länderna i de lägre årskurserna. När undervisningsgrupperna i Finland uppges vara omkring 19 elever i medeltal så är de största grupperna inom OECD till och med 30 elever i medeltal. Medeltalet i OECD-länderna var 21 elever år 2018. (Education at a Glance 2020)

Ett annat sätt att förhålla sig till gruppstorlekar är att utgå ifrån informationen om hur många elever som motsvaras av en lärare. Enligt insamlingen om främjandet av hälsa och välbefinnande som Utbildningsstyrelsen och Institutet för hälsa och välfärd (THL) hösten 2021 riktade till den grundläggande utbildningen var det i skolorna i medeltal 12,5 elever/lärare (minst 16 timmar/vecka). I årskurserna 1–6 gick 14,0 elever i förhållande till varje lärare och i årskurserna 7–9 gick i medeltal 10,0 elever/lärare. I de svenskspråkiga skolorna var det i medeltal 11,0 elever/lärare och i de finskspråkiga skolorna 12,7 elever/lärare.

I skolorna finns elever med en stor variation gällande hemspråk, modersmål, skolspråk och två- och flerspråkighet. Elevernas språkliga bakgrund är redan nu mycket heterogen och utvecklingen fortsätter i samma riktning. Två- och flerspråkiga familjerelationer har blivit allt vanligare de senaste decennierna och allt flera barn växer upp i en två- eller flerspråkig hemmiljö. Någon helt entydig definition av två- och flerspråkighet finns inte och i befolkningsdatasystemet kan tillsvidare endast ett modersmål registreras. Dessutom är de regionala skillnaderna stora och graden av två- och flerspråkighet varierar inte enbart från region till region, utan också från individ till individ, från situation till situation och från en tid till en annan.

Elevernas modersmål och skolspråk

Tvåspråkiga familjer har de senaste årtiondena allt oftare registrerat sina barn som svenskspråkiga. Som exempel kan man ta början av 1970-talet då omkring 60 procent av barnen i tvåspråkiga familjer registrerades som finskspråkiga. Trenden vände under 1970-talet och på 2000-talet har man till och med kunnat lägga märke till en stabilisering så att ungefär två tredjedelar av barnen i de tvåspråkiga familjerna har registrerats som svenskspråkiga. Barnets modersmål bestäms inte automatiskt av moderns språk i de tvåspråkiga familjerna, utan antalet svenskregistrerade barn är omkring en fjärdedel större än antalet barn födda av kvinnor med svenska som registrerat modersmål. (Saarela, 2020; Rotkirch, m.fl. 2018)

Ett intresse för att bevara och stödja det svenska språket och kulturen, syns genom att många föräldrar idag väljer en svenskspråkig skola för sina barn, oberoende av det registrerade modersmålet. Intresset för den svenskspråkiga skolan, liksom det totala elevantalet inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen, ökade under 1980- och 1990-talet och resulterade i en situation där det i regel skrivs in fler barn i de svenskspråkiga skolorna än vad det finns svenskspråkiga barn enligt Statistikcentralen.

I årskurs 1 inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen gick totalt 3 920 elever år 2020. Samma år var antalet 7-åringar med svenska som registrerat modersmål enligt Statistikcentralens officiella statistik 3 490. Skillnaden mellan antalet elever i den svenskspråkiga skolan och antal barn som är svenskregistrerade har under de senaste fem åren varierat med mellan 320 och 430 elever (eller 9–12 % av årsklassen) per år. Tillskottet av finskregistrerade elever finns i alla regioner med svenskspråkig utbildning, men är av naturliga skäl mera tydlig och framträdande på orter med stark tvåspråkighet. På starkt svenskdominerade orter med få tvåspråkiga familjer är tillskottet förhållandevis litet. Naturligtvis förekommer det också en rörelse i motsatt riktning så att svenskregistrerade barn börjar i finskspråkig skola, även om det inte är lika vanligt (se diagram).

Samtidigt är det viktigt att notera att elevantalet i de svenska skolorna, speciellt i en del regioner, också stiger till följd av invandringen och de elever med ett annat modersmål än svenska eller finska som går i svenskspråkig skola. Förutom elevtillskottet på ca 11 procent, så är det skäl att beakta att en allt större andel av barnen i de tvåspråkiga familjerna dessutom har registrerats som svenskspråkiga redan från födseln, så som tidigare nämndes.

Diagram: Antal svenskregistrerade 7-åringar och antal elever i årskurs 1 i den svenskspråkiga grundläggande utbildningen åren 1985–2020.  

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Inom den svenskspråkiga utbildningen (årskurserna 1–9) har 85 procent av eleverna svenska som modersmål, 12 procent har finska som modersmål och omkring 4 procent har ett annat modersmål än svenska eller finska. Inom den finskspråkiga utbildningen har 91 procent finska som modersmål och nästan 9 procent ett annat modersmål än finska eller svenska, vilket ger en tydlig bild av skillnaderna enligt undervisningsspråk. I de finskspråkiga skolorna är det betydligt vanligare att elevens modersmål och skolspråk är samma språk och samtidigt är det en större andel av eleverna som har ett annat modersmål än finska eller svenska.  

Uppgifterna, som är hämtade från informationstjänsten Koski, baserar sig på vad utbildningsanordnarna själva har uppgett och informationen uppdateras regelbundet till Vipunen. Eleverna på Åland ingår inte i uppgifterna i Koski.

Diagram: Andelen elever i årskurserna 1–9 inom den grundläggande utbildningen enligt undervisningsspråk och elevernas modersmål år 2020. 

I skolorna på Åland finns omkring 3 000 elever, som inte ingår i uppgifterna i Koski. 

Källa: Informationsresursen Koski. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. November 2021.

I hela landet är det vanligast att personer med ett främmande språk som modersmål bor i Nyland och framför allt i huvudstadsregionen. I de tvåspråkiga områdena är det speciellt några regioner och kommuner som har större invandring än andra. I Österbotten är det på orter som Närpes, Jakobstad, Vasa, Korsnäs och Vörå som flest invandrare har integrerats på svenska. I Nyland är det framförallt på orter som Helsingfors, Esbo, Borgå, Vanda och Raseborg som det finns personer med ett främmande språk som modersmål och som har svenska som det andra språket i sin vardag. Förutom Österbotten och Nyland har också Åland haft en stark inflyttning (ingår inte i statistiken i diagrammen). Med undantag för Åland så har integrationen hittills för det mesta skett på finska. För befolkningsutvecklingen enligt modersmål är det en viktig fråga om integrationen också i framtiden kommer att ske huvudsakligen på finska eller mera balanserat både på finska och svenska (Saarela, 2020). År 2020 fanns det 1 080 elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 i de svenskspråkiga skolorna och mer än hälften av dem gick i skola i Österbotten (687 elever). I Nyland gick 294 elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 i de svenskspråkiga skolorna.

Andelen elever med ett främmande språk som modersmål ökar kontinuerligt i skolorna. År 2011 var andelen elever med ett främmande språk som modersmål 1,6 procent i de svenskspråkiga skolorna och 4,1 procent i hela landet. Statistiken visar på en ganska jämn ökning i hela landet under åren 2011–2020 och också i de svenskspråkiga skolorna är ökningen jämn men något långsammare. I statistiken definieras elever med ett främmande språk som elever vars modersmål är något annat än finska, svenska, samiska, romska eller teckenspråk.

Diagram: Andel elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 åren 2011–2020.   

Källa: Statistikcentralen (2011–2019). Informationsresursen Koski, februari 2022. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Elevernas hemspråk och skolspråk

Det allt heterogenare klassrummet både språkligt och kulturellt är ett resultat av det ökande antalet tvåspråkiga, men också av gruppen elever med utländsk bakgrund. Den sistnämnda gruppen är tillsvidare mycket liten, men trots det är det viktigt att den beaktas. Enligt en kartläggning av elevernas språkbakgrund som gjordes av Utbildningsstyrelsen år 1998 i de svenskspråkiga skolorna kom knappt 5 procent av eleverna i årskurserna 1–6 från helt finskspråkiga hem. Omkring 2 procent av eleverna hade ett annat hemspråk än finska eller svenska. Den absolut största gruppen var elever från svenskspråkiga hem (63 %) och den näststörsta gruppen var elever från tvåspråkiga hem (30 %). I huvudstadsregionen kom 51 procent från tvåspråkiga hem, medan endast 11 procent kom från tvåspråkiga hem på den österbottniska landsbygden. (Oker-Blom, Geber och Backman, 2001)

Genom en uppföljande utredning har Utbildningsstyrelsens verksamhetsenhet för svenskspråkig utbildning kartlagt elevernas hemspråk och språkliga bakgrund år 2013. Syftet med utredningen var att få en konkret bas för det nationella utvecklingsarbetet och för att på bästa sätt kunna stödja skolorna. Målet med kartläggningen var att få en helhetsbild av den språkliga bakgrunden, dvs. hemspråket/hemspråken, för samtliga elever i årskurserna 1–6 i den svenskspråkiga skolan. Uppgifterna samlades in genom en webbenkät, som rektorerna fyllde i hösten 2013. Materialet baserar sig på uppgifter om språkbakgrunden för 89 procent av det totala antalet elever i de svenskspråkiga skolorna i årskurserna 1–6 i alla regioner. Av de totalt 212 svenskspråkiga skolorna med årskurserna 1–6 svarade 182 skolor på enkäten.

Resultaten från utredningen visar att hälften av eleverna i den svenskspråkiga skolan kommer från svenskspråkiga hem, knappt 4 procent av eleverna kommer från finskspråkiga hem, 5 procent av eleverna har en annan språkbakgrund än svenska/finska och 40 procent kommer från tvåspråkiga hem. Även om 40 procent av barnen hade en tvåspråkig bakgrund i den meningen att föräldrarna hade olika modersmål (finska/svenska) så var de regionala skillnaderna stora. Medan över 60 procent av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i huvudstadsregionen hade en tvåspråkig bakgrund, gällde motsvarande för mindre än en fjärdedel av eleverna i Österbotten.

Diagram: Andel svensk-, finsk- eller tvåspråkiga elever i årskurs 1–6 i de svenskspråkiga skolorna år 2013.

Källa: Elevernas språkbakgrund i åk 1–6 i de svenskspråkiga skolorna år 2013, Utbildningsstyrelsen.

Då man jämför resultaten från de kartläggningar som Utbildningsstyrelsen gjorde år 1998 och 2013, kan man konstatera att andelen elever från tvåspråkiga hem har ökat från 30 procent år 1998 till 40 procent år 2013. Samtidigt har andelen elever från svenskspråkiga hem minskat från drygt 60 procent år 1998 till drygt 50 procent år 2013. Även andelen elever från finskspråkiga hem har minskat en aning, från 5 procent år 1998 till knappt 4 procent år 2013, medan andelen elever med en annan språkbakgrund har ökat från 2 procent år 1998 till 5 procent år 2013. Detta betyder att andelen elever som även talar ett annat hemspråk än svenska och/eller finska, numera är större än andelen elever från helt finskspråkiga hem i den svenskspråkiga skolan.

Diagram: Elevernas språkbakgrund. Elever i årskurs 1–6 inom den svenskspråkiga utbildningen åren 1998 och 2013.

Källa: Elevernas språkbakgrund i åk 1–6 i de svenskspråkiga skolorna år 1998 och 2013, Utbildningsstyrelsen.

Undersökningen Språk, identitet och skola som gjordes år 2005 i årskurserna 5 och 6 i huvudstadsregionen visade också på en mycket komplex språklig närmiljö. Av de tillfrågade 11–13-åringarna uppgav 72 procent att de kommer från tvåspråkiga hem (med en stor variation mellan de olika skolorna) och 20 procent att de kommer från enspråkigt svenska hem. Också här uppgav 5 procent att de kommer från enspråkigt finska hem. Från hem där det talas ett annat språk utöver svenska och/eller finska eller där det enbart talas ett annat språk kom 3 procent. (Kovero & Londen, 2009) 

En uppföljande undersökning, Språk, identitet och skola II, gjordes år 2008 och 2010 på några orter i Österbotten och på Språköarna. Elevernas hemspråk och språkliga bakgrund visade en motsatt bild i Österbotten och på Språköarna. I Björneborg utgjorde barnen från enspråkigt finska hem den största gruppen (53 %), medan den största gruppen i Uleåborg, Tammerfors och Kotka bestod av elever från tvåspråkiga hem (52, 59 och 73 %). I Österbotten däremot var situationen en helt annan. Resultaten i Nykarleby och Närpes var i stort sett de samma (knappt 80 % från enspråkigt svenska hem och 11 procent från tvåspråkiga hem), medan andelen tvåspråkiga familjer var en aning större i Jakobstad (omkring 25 %). Andelen barn från helt enspråkigt finska hem var mindre än 1 procent i skolorna i de österbottniska städerna som deltog i undersökningen. I Österbotten var gruppen med ett annat språk än finska eller svenska större än i både huvudstadsregionen och på Språköarna och delvis kan det här förklaras med att det är vanligare att integrera invandrare på svenska i Österbotten än till exempel i huvudstadsregionen där integreringen sker på finska. Delvis ligger förklaringen i att det i Österbotten är vanligare med användningen av olika dialekter och dialekterna ingick i undersökningen i gruppen med annat språk. (Kovero, 2011)

I den svenskspråkiga ungdomsbarometern 2020 uppgav drygt tre fjärdedelar av (78 %) ungdomarna att deras kommunikation i hemmet går på svenska och mindre än en femtedel (16 %) att den går på finska. Med vännerna följer språkanvändningen samma mönster, det vill säga att svenskan är mera framträdande, men i hobbyer och offentliga sammanhang talar de unga mera finska. Skillnaderna är stora mellan regionerna och de som identifierar sig som primärt svenskspråkiga bor främst i Österbotten, på Åland, i västra och östra Nyland. Totalt 545 svenskregistrerade unga i åldern 15–19 runt om i landet besvarade frågorna i barometern år 2020. I ungdomsbarometern 2020 framkommer också att det är viktigt för svenskspråkiga unga att ha möjlighet att studera på svenska och också i förlängningen att ha möjlighet att jobba på svenska.

I PISA-undersökningen 2018 ställdes frågan ”Vilket språk talar du mest hemma” till eleverna. Av det sampel på 386 elever som deltog i de svenskspråkiga skolorna uppgav 76 procent av eleverna att deras primära hemspråk var svenska och 24 procent hade ett annat huvudsakligt hemspråk – 19 procent talade mest finska hemma och resten det vill säga 5 procent av eleverna talade något annat språk än svenska och finska hemma. I de finskspråkiga skolorna uppgav till och med 94 procent av eleverna att de har samma primära hemspråk som skolspråket. Endast ca tio elever, vilket motsvarar endast 0,2 procent av eleverna, uppgav att de pratade mest svenska hemma och 6 procent av eleverna talade ett annat språk än finska och svenska hemma. En stor skillnad, mellan elevernas vardagliga språkanvändning i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna, är förekomsten av helt eller starkt enspråkiga miljöer – i de svenskspråkiga skolorna är det inte lika vanligt med en miljö där skolspråket också är det språk som används med familjen, släktingar och vänner.

Resultaten från tidigare PISA-studierna, som till exempel år 2009 och 2012, har i stort visat samma sak. I båda de här studierna framkom att omkring en femtedel av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i huvudsak pratar ett annat språk än svenska hemma och oftast är det här språket finska. Motsvarande andel av eleverna i de finskspråkiga skolorna var omkring 5 procent. (Brink m.fl., 2013; Harju-Luukkainen m.fl., 2014). Den förändring som har skett de senaste åren har i första hand varit en liten ökning av de elever som pratar ett annat språk än svenska och/eller finska hemma, det vill säga elever med invandrarbakgrund både i de svenskspråkiga och i de finskspråkiga skolorna. Överhuvudtaget kan man konstatera att eleverna i de svenskspråkiga skolorna använder språk i många olika kombinationer och i väldigt olika utsträckning (Harju-Luukkainen & Nissinen, 2011; Harju-Luukkainen m.fl., 2014). De svenskspråkiga skolorna var överrepresenterade i samplet för åren 2003, 2009 och 2012, medan det år 2015 och 2018 var ett litet sampel från de svenskspråkiga skolorna.

Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, har med hjälp av olika bakgrundsfrågor kartlagt elevernas användning av svenska utanför skolan i sina utvärderingar under en lång tid och som exempel kan nämnas att de elever som enbart talar svenska med sin familj utgör ungefär hälften av deltagarna i modersmålsutvärderingarna. Under åren 2017–2019 genomförde NCU en utvärdering som fokuserade på hur de svenskspråkiga skolorna inom den grundläggande utbildningen hanterar två- och flerspråkigheten. Resultaten från temautvärderingen publicerades våren 2019 och det centrala i utvärderingen är de svenskspråkiga skolornas möjligheter att stödja elevernas språkutveckling till exempel med beaktande av skolornas resurser, undervisningsmetoder, undervisningsmaterial, lärarfortbildning och samarbete med hemmen.

Gemensamt för resultaten från undersökningar som har gjorts är att de var och en visar på en liten del av den komplexa språkbakgrund som eleverna i skolorna har. Man måste hela tiden beakta inte bara de regionala skillnaderna utan också andra skillnader inom regionen, skolan och klassen. Variationerna när det gäller med vem eleverna pratar vilket språk i vilken konstellation och i vilken situation är så många att en heltäckande bild inte kan ges och inte heller är särskilt ändamålsenlig, eftersom språkanvändningen också hela tiden ändras med tiden.

De nationella utvärderingarna av lärresultat visar att eleverna i de svenskspråkiga skolorna har klart bättre kunskaper i främmande språk än eleverna i de finskspråkiga skolorna. Våren 2013 genomfördes en sampelbaserad utvärdering av lärresultaten i engelska, svenska, franska, ryska och tyska i årskurs 9. För de svenskspråkiga skolorna gällde utvärderingen lärokurserna i A-engelskan, B-franskan, B-ryskan och B-tyskan. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna nådde bättre resultat än eleverna i de finskspråkiga skolorna i alla de språk som utvärderades. Andelen elever från svenskspråkiga skolor som nådde de högsta färdighetsnivåerna i de olika delområdena var mycket stor. Utmärkande är också att eleverna i genomsnitt var mera positiva till att studera de utvärderade språken i de svenskspråkiga skolorna (Härmälä m.fl., 2014).

A-lärokursen i engelska utvärderades igen i årskurs 7 hösten 2018 och resultaten av utvärderingen publiceras våren 2019. Också i den här utvärderingen uppnådde eleverna i de svenskspråkiga skolorna ett betydligt bättre resultat än eleverna i de finskspråkiga skolorna trots att de vanligtvis har studerat språket som A2-språk, medan det i finskspråkiga skolor vanligtvis är ett A1-språk (Härmälä m.fl., 2019). I publikationen Den svenskspråkiga grundläggande utbildningen i Finland (2021) finns ett kapitel som fokuserar på och sammanfattar gjorda utvärderingar av lärresultat.

I Finland läser eleverna inom den grundläggande utbildningen minst två språk utöver sitt modersmål – det andra inhemska språket finska eller svenska samt dessutom ett främmande språk eller samiska. En indelning i A1, A2, B1 och B2 används för att beteckna de olika lärokurserna i språk inom den grundläggande utbildningen. En elevs studieprogram innehåller minst en lång lärokurs i språk, det vill säga ett A-språk som också kan vara modersmålsinriktad lärokurs i finska och svenska. Dessutom innehåller en elevs studieprogram minst en medellång lärokurs i språk. Enligt timfördelningen finns det också en möjlighet att läsa det frivilliga A2-språket antingen som valbart ämne eller som ett gemensamt ämne som ersätter B1-språket och det här har ofta använts inom undervisningen i de svenska skolorna.

De svenskspråkiga skolorna har ofta stort fokus på språkundervisningen och det har länge varit vanligt att undervisningen i finska inleds redan i årskurs 1 och 2 som ett A1-språk. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna läser ofta engelska som ett gemensamt A2-språk som ersätter B1-språket och nästan alla elever uppnår A-nivå i två språk, finska och engelska. I och med tidigareläggningen av språkundervisningen och ändringen av timfördelningen (Statsrådets förordning 793/2018) inleder alla från och med vårterminen 2020 A1-språket i årskurs 1. Statsrådet beslöt hösten 2018 att öka timantalet inom den grundläggande utbildningen så att undervisningen i A1-språket ökade med totalt 2 årsveckotimmar i årskurserna 1–2 (3§ i förordning om grundläggande utbildning).

I de finskspråkiga skolorna har engelska ofta varit elevernas A1-språk och undervisningen i svenska inleddes tidigare vanligtvis först i årskurs 7 som ett B1-språk utgående från den timfördelning som godkändes år 2001 (Statsrådets förordning 1435/2001). I och med den timfördelning som togs i bruk hösten 2016 i årskurserna 1–9 (Statsrådets förordning 422/2012) och som ligger till grund för grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen, inleder eleverna numera studierna i B1-språket i årskurs 6.

Den modersmålsinriktade lärokursen i finska (mofi) och i svenska (äiru) är en lärokurs som utformats uttryckligen för tvåspråkiga elever och den har bland annat som syfte att ge de tvåspråkiga eleverna en möjlighet att förbättra och fördjupa sina språkkunskaper, samt att göra dem medvetna om kulturella särdrag. Eftersom målgruppen för mofi enligt läroplansgrunderna är de tvåspråkiga eleverna så betyder det inom den svenskspråkiga utbildningen uttryckligen de elever som lever i en tvåspråkig hemmiljö och som också kommer i kontakt med den finska kulturen. Mofi erbjuds i en stor del av de svenskspråkiga skolorna men inte i alla, medan äiru sällan erbjuds i de finskspråkiga skolorna. (Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014; Nummela och Westerholm, 2020; Hellgren m.fl., 2019)

Stora satsningar har gjorts för att tidigarelägga språkundervisningen. Genom utvecklingsarbetet har man sökt hållbara sätt att erbjuda alla barn möjligheten att inleda språkstudierna tidigare och målet har också varit att öka språkstudierna samtidigt som språkvalen görs mångsidigare. Under 2000-talet har studierna i språk inom den grundläggande utbildningen och i gymnasierna blivit allt mera koncentrerade till de två nationalspråken och engelska och det har blivit allt vanligare att eleverna bara läser minimiantalet språk, det vill säga två språk utöver modersmålet.

Språkutbudet i kommunerna påverkas av många olika faktorer som till exempel kommunens storlek och ekonomi, språkförhållandena i kommunen, tillgången på lämpliga lärare, näringslivets behov och beslutsfattarnas värderingar och prioriteringar eller av om det finns tillräckligt med intresserade elever i skolan för att man ska lyckas fylla en grupp. Vilka språk som väljs av eleverna är beroende inte bara av eleverna själva utan också av deras vårdnadshavare, kompisar, syskon och andra släktingar, lärare och media. Därtill påverkar bland annat kursutbudet, utbildningens kvalitet, eventuellt stöd och uppmuntran, omgivningens attityder till olika språk, andra erfarenheter i skolan och resultat i andra ämnen samt till exempel erfarenheter av språkanvändning i praktiken eller uppenbara och tydliga behov av att kunna språket.

År 2010 ändrades bestämmelserna om stöd för lärande och skolgång i lagen om grundläggande utbildning och år 2011 togs de tre nivåerna av stöd i bruk, nämligen allmänt, intensifierat och särskilt stöd. På Åland tog man i bruk motsvarande nivåer av stöd i ett senare skede och numera ordnas stödet på tre olika nivåer – allmänpedagogiskt, specialpedagogiskt och mångprofessionellt stöd.

Syftet med stödet är att trygga den bästa möjliga utbildningen för alla elever, att förebygga problem genom att ingripa i ett tidigt skede samt att stärka samarbetet mellan skolorna, vårdnadshavarna, professionella inom elevvården och myndigheterna. Stödformerna är till exempel stödundervisning, specialundervisning på deltid, handledning, elevvårdstjänster, biträdestjänster och olika hjälpmedel. (Lag om grundläggande utbildning 628/1998; Stöd för lärande och skolgång)

Allmänt stöd är den första åtgärden för att svara mot elevens behov av stöd. Det innebär i allmänhet att enstaka pedagogiska lösningar samt handlednings och stödåtgärder tillfälligt sätts in som en del av skolvardagen för att påverka situationen i ett så tidigt skede som möjligt. Elevens behov av stöd möts till exempel med hjälp av stödundervisning, specialundervisning på deltid eller handledning.

Intensifierat stöd är ett mera kontinuerligt, omfattande och individuellt stöd för elevens lärande och skolgång. Eleven kan då behöva flera former av stöd och stödet är mera långsiktigt än det allmänna stödet. I samband med intensifierat stöd ökar betydelsen av till exempel specialundervisning på deltid, individuell studiehandledning och samarbetet med hemmet, samtidigt som elevvårdens roll stärks.

Om det intensifierade stödet som eleven har fått inte är tillräckligt för att eleven ska klara av skolarbetet, ska man för eleven i fråga fatta ett förvaltningsbeslut som gäller särskilt stöd. Särskilt stöd omfattar enligt lagen om grundläggande utbildning specialundervisning och alla andra stödformer som eleven behöver, som exempelvis stödundervisning och specialundervisning på deltid, tolknings- och biträdestjänster samt övriga tjänster. Specialundervisningen kan ordnas i samband med den övriga undervisningen eller helt eller delvis i specialklass. För en elev med särskilt stöd definieras olika pedagogiska lösningar, såsom flexibel gruppindelning, kompanjonundervisning, undervisningsmetoder, studiestrategier, arbetssätt, kommunikationsmetoder och läromedel.

Intensifierat stöd

Andelen som får intensifierat stöd har ökat årligen sedan år 2011, både inom den svenskspråkiga utbildningen och i hela landet. Under perioden 2011–2020 ökade andelen i hela landet stegvis från 3 procent till 12 procent och inom den svenskspråkiga utbildningen har den totala ökningen varit en aning mindre och den har skett i lite annan takt. År 2011 var andelen elever med intensifierat stöd större i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna, medan andelen år 2015 var den samma oberoende av undervisningsspråk. År 2020 var andelen elever med intensifierat stöd en aning större i de finskspråkiga skolorna (12,3 %) än i de svenskspråkiga skolorna (11,7 %).

Tabell: Antal och andel elever med intensifierat stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2018–2020 enligt undervisningsspråk.

Diagram: Andelen elever med intensifierat stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2011–2020 enligt undervisningsspråk.  

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Särskilt stöd

Efter lagändringen år 2011 minskade andelen som fick särskilt stöd fram till år 2013, varefter andelen var ganska konstant i flera år. Mellan åren 2016–2020 har andelen i stället ökat en aning. Inom den svenskspråkiga utbildningen har andelen elever med särskilt stöd hela tiden varit mindre än i hela landet och var så också år 2020 – 5,9 procent i de svenskspråkiga skolorna och 9,2 procent i de finskspråkiga skolorna.

Tabell: Antal och andel elever med särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2018–2020 enligt undervisningsspråk.  

 Diagram: Andelen elever med särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2011–2020 enligt undervisningsspråk.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Intensifierat och särskilt stöd

År 2012 förändrades fördelningen mellan intensifierat och särskilt stöd i de svenskspråkiga skolorna, så att en större andel av eleverna numera får intensifierat stöd i förhållande till andelen elever som får särskilt stöd. I hela landet skedde motsvarande förändring år 2014. Inom den svenskspråkiga utbildningen fick 18 procent av eleverna antingen intensifierat eller särskilt stöd år 2020: 12 procent av eleverna i årskurserna 1–9 samt förskola och påbyggnadsundervisningen omfattades av intensifierat stöd och 6 procent av särskilt stöd. Andelen elever som får intensifierat stöd har ökat kraftigt både i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna sedan år 2011 då de tre nivåerna av stöd togs i bruk. Andelen har tredubblats mellan åren 2011 och 2020. Samtidigt har andelen elever som får särskilt stöd, med små variationer från år till år, hållits på ganska stabil nivå.

Diagram: Andelen elever som har fått intensifierat och särskilt stöd inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen åren 2011–2020. 

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. 

Inom den grundläggande utbildningen i hela landet fick 21 procent av eleverna antingen intensifierat eller särskilt stöd år 2020: 12 procent av eleverna i årskurserna 1–9 samt förskola och påbyggnadsundervisningen omfattades av intensifierat stöd och knappt 9 procent av särskilt stöd.

Diagram: Andelen elever inom specialundervisningen* och elever som har fått intensifierat och särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen i hela landet 1995–2020.

*) Specialundervisning = de elever som tagits in i eller förts över till specialundervisningen.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.                    

Statistiken visar att 65–70 procent av dem som årligen får intensifierat eller särskilt stöd är pojkar, medan resten eller 30–35 procent är flickor. År 2020 var specialundervisning på deltid den vanligaste stödformen för elever som fick intensifierat stöd i hela landet (ingick för 78 % av eleverna med intensifierat stöd), medan 58 procent fick stödundervisning. Bland dem som fick särskilt stöd var den vanligaste stödformen biträdestjänster (ingick för 57 % av eleverna med särskilt stöd). Också i de svenskspråkiga skolorna var de vanligaste stödformerna de samma: för elever med intensifierat stöd var den överlägset vanligaste stödformen specialundervisning på deltid (ingick för 74 % av eleverna) och för elever med särskilt stöd biträdestjänster och specialundervisning på deltid (vardera stödformen ingick för 29 % av eleverna).

År 2020 var 33 procent av de elever som omfattades av särskilt stöd i hela landet helt eller till stor del (80–100 % av undervisningen) integrerad i den allmänna undervisningen, 34 procent var delvis (1–79 %) integrerad i den allmänna undervisningen och 33 procent av eleverna gick i specialgrupp eller specialklass. Inom den svenskspråkiga utbildningen är det vanligast att eleven är helt, till stor del eller delvis integrerad i den allmänna undervisningen, medan det inte är lika vanligt med specialgrupp eller specialklass. År 2020 hade 42 procent av eleverna sin undervisning helt eller till stor del i en grupp inom den allmänna undervisningen, lika stor andel hade undervisningen delvis integrerad och endast 16 procent hade undervisningen helt i specialgrupp eller -klass.

Tabell: Undervisningsplats för elever som fick särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen år 2020 enligt undervisningsspråk.   

I de svenskspråkiga skolorna hade 9 procent av eleverna 1–19 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen, 14 procent av eleverna hade 20–49 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen och 19 procent av eleverna hade 50–79 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen. I de finskspråkiga skolorna var de motsvarande andelarna 13 procent (1–19 %), 9 procent (20–49 %) och slutligen 11 procent av eleverna (50–79 %). Störst är skillnaden enligt undervisningsspråk i den sista kategorien, som är andelen elever när 50–79 procent av undervisningen är i grupp inom den allmänna undervisningen, och det här förstärks av att skillnaden är stor också inom kategorin där 80–100 procent av undervisningen är integrerad i den allmänna undervisningen (42 % jämfört med 33 %). Vid en närmare analys av statistiken framgår att inom den svenskspråkiga utbildningen blir andelen elever blir större och större ju större andel av undervisningen som är integrerad i den allmänna undervisningen.

Att eleverna i de svenskspråkiga skolorna oftare helt eller delvis integreras i den allmänna undervisningen, medan det i de finskspråkiga skolorna är vanligare att undervisningen i sin helhet ges i en specialgrupp eller -klass, kan också ha en koppling till avståndet mellan skolorna och skolornas storlek. När skolnätet är tätare och/eller skolorna större kan det finnas större möjligheter till skilda grupper, klasser och skolor. Avstånden är ofta relativt långa mellan de svenskspråkiga skolorna, samtidigt som de flesta svenskspråkiga skolorna är förhållandevis små. Inom den svenskspråkiga utbildningen finns numera inte många specialskolor.

Eleverna i de svenskspråkiga skolorna studerar mera sällan i en specialgrupp eller -klass. År 2020 studerade 33 procent av eleverna som fick särskilt stöd i de finskspråkiga skolorna i sin helhet i en specialgrupp eller -klass. Trenden är nedåtgående och åren 2011–2015 var andelen till och med större än 40 procent. I de svenskspråkiga skolorna studerade 16 procent av eleverna med särskilt stöd helt och hållet i en specialgrupp eller -klass år 2020. Även i de svenskspråkiga skolorna pekar trenden svagt nedåt från att ha varit 25 procent år 2011. I den utvärdering som Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, gjorde år 2020 framkommer att en av skillnaderna mellan de svenskspråkiga och finskspråkiga skolorna är att lärarna i de svenskspråkiga skolorna upplever att elevgrupperna är mera heterogena, trots att undervisningsgrupperna är mindre. En av orsakerna till det här kan enligt utvärderingen vara att det är så ovanligt med specialklasser (Ukkola & Metsämuuronen, 2021).

När man endast ser till de regioner som har det största antalet elever inom den svenskspråkiga utbildningen är andelen elever som får intensifierat stöd störst i Mellersta Österbotten. Minst är andelen i Egentliga Finland. Andelen elever som får särskilt stöd är drygt 6 procent både i Nyland och Egentliga Finland, men bara 4 procent på Åland.

På Åland hade man tidigare en annan struktur på specialundervisningen än i de andra delarna av landet, vilket gjorde att statistiken inte var direkt jämförbar. Från och med år 2015 har man också på Åland gått in för en ny modell för stöd för lärande och skolgång (Utbildningsbyrån april 2015), vilket betyder att stödet numera ordnas på tre olika nivåer och därför är det lättare att jämföra med statistiken för resten av landet. Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB) publicerar närmare information om situationen på Åland på sina webbsidor.

Diagram: Andelen elever som fick intensifierat och särskilt stöd inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2020 enligt region.  

Omfattar grundskolor, specialskolor och skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning. På Åland används indelningen allmänpedagogiskt stöd, specialpedagogiskt stöd och mångprofessionellt stöd.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Andelen elever som får intensifierat stöd har ökat år för år både i årskurserna 1–6 och 7–9. I de svenskspråkiga skolorna har andelen elever med intensifierat stöd ökat betydligt mera i årskurs 7–9 (10 procentenheter) än i årskurs 1–6 (7 procentenheter) under tidsperioden 2011–2020, medan ökningen i de finskspråkiga skolorna på lång sikt har varit jämnare i årskurserna 1–6 och årskurserna 7–9. I de finskspråkiga skolorna fanns det år 2020 egentligen ingen skillnad mellan andelen elever som får intensifierat stöd i årskurserna 1–6 och andelen med intensifierat stöd av eleverna i årskurserna 7–9, medan det i de svenskspråkiga skolorna var en skillnad på två procentenheter.

Diagram: Andelen elever som får intensifierat stöd av alla elever i årskurserna 1–6 och 7–9 enligt undervisningsspråk under perioden 2011–2020.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Andelen elever som får särskilt stöd ökar från årskurs 1 till årskurs 9, men skillnaden mellan årskurserna 1–6 och 7–9 har varit ganska oförändrad under perioden 2011–2020 med små variationer från år till år (2–4 procentenheter). Andelen elever som får särskilt stöd har inte ökat inte lika mycket år för år som andelen elever med intensifierat stöd. Andelen elever med särskilt stöd har ökat mest under tidsperioden 2011–2020 i årskurserna 1–6 i de finskspråkiga skolorna (1,5 procentenheter).

Att andelen elever som får särskilt stöd är mindre i årskurserna 1–6 och betydligt större i årskurs 7–9 är det vanliga både i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna. En betydligt större andel av eleverna i de finskspråkiga skolorna både i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9 får särskilt stöd. Inom den svenskspråkiga utbildningen har andelen elever som får särskilt stöd hela tiden totalt sett varit mindre än i hela landet.

Diagram: Andelen elever som får särskilt stöd av alla elever i årskurserna 1–6 och 7–9 enligt undervisningsspråk under perioden 2011–2020.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Både gällande andelen elever som får intensifierat stöd och särskilt stöd framträder årskurserna 1–6 inom den svenskspråkiga utbildningen i graferna ovan. Mycket tyder på att man i de finskspråkiga skolorna är mera benägna att sätta in stödet i ett tidigare skede. Också Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, har i sin rapport om läget vid skolstarten konstaterat att det tycks finnas en skillnad i benägenhet att ge intensifierat eller särskilt stöd mellan de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna och att eleverna i de finskspråkiga skolorna i högre grad får intensifierat och särskilt stöd redan från skolstarten. (Silverström m.fl., 2020)

Andelen behöriga specialklass- och speciallärare var mindre i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna år 2019 – 85 % i jämförelse med 91 %. Det här framgår av den insamling av lärarstatistik som Statistikcentralen genomförde år 2019. Enligt insamlingen finns det stora regionala skillnader i specialklass- och speciallärarnas behörighet inom den svenskspråkiga utbildningen. Nästan alla de specialklass- och speciallärare som svarade på enkäten i Österbotten år 2019 var behöriga och i Nyland var behörighetsgraden betydligt lägre eller 78 %. (Westerholm, 2020) 

Regeringsprogrammets målsättning är att alla som går ut grundskolan ska fortsätta i en utbildning på andra stadiet och läroplikten har därför utvidgats. Utvidgningen av läroplikten trädde i och med läropliktslagen i kraft år 2021 och lagen tillämpades första gången på de elever som gick i årskurs 9 i den grundläggande utbildningen våren 2021.

Året innan läroplikten börjar ska barnen delta i ettårig förskoleundervisning eller annan verksamhet för att uppnå målen för förskoleundervisningen. Tidigare började läroplikten i allmänhet det år barnet fyllde sju år och upphörde när den grundläggande utbildningens lärokurs var slutförd eller när det har gått 10 år sedan läroplikten började. I och med att den nya läropliktslagen har trätt i kraft pågår läroplikten tills den studerande har fyllt 18 år. Läroplikten kan avslutas redan tidigare om den studerande avlägger studentexamen eller en yrkesinriktad examen. Anordnarna av grundläggande utbildning samt kommunerna ska tillsammans handleda och följa med de läropliktigas ansökan till fortsatta studier.

I Finland finns också läropliktiga barn som inte deltar i undervisningen inom den grundläggande utbildning i någon skola (jfr. läroplikt och skolplikt). Det här är exempelvis läropliktiga barn som tillfälligt bor utomlands, har fått uppskov eller deltar i hemundervisning. Totalt omfattar den här gruppen omkring 2 400 barn, varav omkring 650 får uppskov och omkring 1 300–1 400 bor tillfälligt utomlands. Statistiken för år 2020 var här ett undantag när endast 327 elever tillfälligt bodde utomlands. Under coronaåret 2020 minskade antalet elever som tillfälligt var utomlands, medan antalet elever i hemundervisning ökade.

Antalet barn i hemundervisning ökade redan före coronapandemin, men ökningen var aningen kraftigare år 2020 än under tidigare år (en ökning med 15 % från året innan). Sedan år 2011 har det skett en tydlig ökning i antalet läropliktiga i grundskoleålder som fullgör den grundläggande utbildningens lärokurs i hemundervisning. Trots ökningen är det fråga om ett marginellt fenomen och färre än 0,1 procent av barnen deltar i hemundervisning. Sammanlagt fanns det fler än 540 000 elever i den grundläggande utbildningen år 2020 och totalt 501 barn i grundskoleålder deltog i hemundervisning (437 elever år 2019).

I de rapporter i Vipunen som uppgifterna hämtas från informationsresursen Koski är elevantalet alltid aningen lägre än hos Statistikcentralen, eftersom till exempel Åland inte ingår. I fråga om hemundervisning är det här speciellt viktigt att ta i beaktande när man granskar siffrorna, eftersom det är en relativt stor andel med elever i hemundervisning på Åland. Enligt statistiken i Vipunen var andelen barn i hemundervisning 0,03 procent inom den svenskspråkiga utbildningen och 0,07 procent i hela landet. Hösten 2021 var antalet elever i hemundervisning nästan 100 på Åland, vilket motsvarar 3 procent (totalt elevantal 3 075). Också på Åland fortsätter antalet barn med hemundervisningen att öka och över 80 procent av de som får hemundervisning på Åland har flyttat till Åland från Sverige. År 2012 fick endast 8 barn hemundervisning på Åland. (Statistikmeddelande ÅSUB)

I Finland är det mycket ovanligt att en elev går om en klass. Målsättningen är att kontinuerligt följa upp alla elever så att eventuella problem kan förutses och eventuella stödåtgärder ges i ett så tidigt skede att eleven har förutsättningar att fullfölja sina studier. År 2019 var det i medeltal endast 0,3 procent av eleverna (1 539 elever) i hela landet som stannade kvar på klassen. Vanligast var det på årskurserna 1 och 2 (0,6 %) samt årskurs 9 (0,4 %). Speciellt i årskurserna 1 och 2 är den överväldigande majoriteten av dem som stannar kvar på klassen pojkar – av alla de 1 539 eleverna som stannade kvar på klassen år 2019 var 945 eller 61 procent pojkar. Andelen elever som går om en klass har varit ganska stabil, och om något minskat en aning, under hela 2010-talet.

Inom den svenskspråkiga utbildningen stannade 0,2 procent av eleverna kvar på klassen år 2019. Totalt handlade det om 57 elever varav 30 var pojkar – störst var gruppen av elever som stannade kvar på årskurs 1 (15 elever). På årskurs 2 stannade 9 elever kvar och på årskurs 9 stannade 12 elever kvar inom den svenskspråkiga utbildningen.

I stort sett hela årsklassen avlägger grundskolans hela lärokurs och får avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen årligen. I hela landet fick 58 464 elever av 60 162 sitt avgångsbetyg år 2020 (97 %). Antalet elever i årskurs 9 inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen var 3 348 läsåret 2019–2020, varav 3 288 fick avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen våren 2020. Det här motsvarade 98 procent av alla elever på årskurs 9 inom den svenskspråkiga utbildningen det året. En del av eleverna stannade kvar på årskurs 9 och fick då sitt avgångsbetyg först följande år (Åland ingår inte i statistiken).