När verkställande direktören för Statens revisionsverk, Tytti Yli-Viikari, for till Frankrike för att gå i gymnasium, planerade hon inte att återvända. Nu för tiden är Yli-Viikari en nöjd östra helsingforsare.
Tytti Yli-Viikari

Det är tidigt 1990-tal och Tytti Yli-Viikari, som är i högstadieåldern, har precis fått höra om det internationella IB-gymnasieprogrammet som just har kommit till Finland. Planerna om ett år som utbyteselev ändras på flygplanet till beslutet att gå hela gymnasiet utomlands.

”Då fanns det inget internet. Jag skrev ett handskrivet brev till IB-kontoret i Genève och frågade var man kan avlägga examen”, minns verkställande direktören för Statens revisionsverk, Tytti Yli-Viikari (f. 1975).

Som svar fick Yli-Viikari en lång lista med skolor och deras adresser. Riktningen var så långt bort som möjligt, till Australien eller Nya Zeeland. Yli-Viikari skrev introduktionsbrev till skolorna och bad om mer information.

”Föräldrarna började försiktigt antyda om att det fanns alternativ även på nämnare håll. På den tiden tog det länge för brevförsändelser att nå fram, och när jag äntligen började få svar där det kom fram att det till exempel var fråga om en katolsk skola för pojkar gav jag med mig. Min familj var ganska frankofil och jag hade läst A-franska, så det föll sig naturligt att det blev just Frankrike.”

Kartböcker på rasten

Hemma uppmuntrades internationalitet. När Yli-Viikari var nio år tillbringade familjen ett läsår i USA på grund av pappans jobb.
Språk intresserade Yli-Viikari så tidigt att hon inte ens kommer ihåg det.

”Vi var grannar med en finlandssvensk familj. Enligt vad mamma berättat hade jag i tre-fyraårs åldern börjat peka på saker hemma och fråga vad de är på svenska.”

Yli-Viikari sattes i ett svenskspråkigt daghem, ”i språkbad innan språkbad fanns”. Senare på musikklassen i lågstadiet i Åggelby i Helsingfors gick rasterna åt till att bläddra i kartböcker.

”Jag memorerade ländernas namn och huvudstäder. Jag läste väldigt mycket, också det väckte intresset för andra kulturer och resor. När jag sen for var jag övertygad om att biljetten i fickan bara var en turbiljett.”

Efter examen från IB-gymnasiet i Frankrike fortsatte studierna utomlands: magisterstudier i kommunikation, kultur- och konstämnen i Paris vid Sorbonne universitet, EU-studier vid College of Europe -universitetet i Brygge i Belgien samt i förvaltning vid franska förvaltningshögskolan ENA. Studiekamraterna kom från olika håll i Europa, Asien, Afrika och Amerika.

Efter studierna och praktiken arbetade Yli-Viikari vid Europeiska kommissionen i Bryssel och vid en think tank för hållbar utveckling i Paris.

Efter att ha tillbringat närmare femton år utomlands återvände Yli-Viikari till Finland år 2004 med en fransk make och deras lilla barn. Arbetsplatsen hittades på Finansministeriets budgetavdelning som EU-assistent och hemmet i östra Helsingfors nära naturen.

”I barnfamiljsvardagen sätter man värde på andra saker än som studerande. I storstaden finns krogar och restauranger, i Finland fungerar familjetjänsterna, naturen och säkerheten. Samt de egna rötterna, som jag ville att barnen också skulle lära känna.”

Utmaningar vid utarbetlandet av lagar

Yli-Viikari valdes till verkställande direktör vid Statens revisionsverk i slutet av 2015. Före det arbetade hon vid ämbetsverket som expert, stabchef, generaldirektör och biträdande verkställande direktör.

Statens revisionsverk har som uppgift att granska statens ekonomiförvaltning och ge riksdagen information om hur statens resurser, dvs. medborgarnas skattepengar, används.

”Vi övervakar om pengarna har använts rätt, lagenligt och till det ändamål som riksdagen har bestämt att de ska användas till. Vi kontrollerar på vilken data och vilka faktum till exempel utbildningspolitiska beslut eller beslut om sysselsättning är baserade, eller hur bra förberedelserna inför vårdreformen går.”

Den nuvarande regeringen har hela tiden varit i rubrikerna för beslut som gått omkull till följd av dåliga förberedelser. Yli-Viikari vill ändå inte klaga på Sipiläs regering.

”Lagstiftningens otillräckliga förberedelse, till exempel att följderna inte analyseras och att experter inte hörs tillräckligt omfattande, har varit ett problem i Finland en längre tid. Nu för tiden får förberedelserna en mycket snabb tidtabell och resurserna – den mänskliga arbetskraften – är inte tillräcklig. Dessutom är det svårt att göra konsekvensanalyser, de är väldigt flerdimensionella. Inom förvaltningen borde man nätverka mera och stöda växelverkan mellan dataproducenter.”

Fastän SRV inte själv kan fatta beslut, bara producera data och rekommendationer, är det tröstande att man oftast lyssnar på SRV.

”Saker börjar utvecklas eller fixas. Men speciellt tvärfunktionella förberedelser är stela: det saknas en diskussionsförbindelse mellan olika förvaltningsområden, man ser inte på saker och ting tillräckligt omfattande. I sådana fall förverkligas våra rekommendationer inte nödvändigtvis tillräckligt bra.”

Hjälp av utländska vänner i jobbet

I arbetslivet har den internationella bakgrunden varit till stor hjälp.

”Det kan ju förstås vara en fråga om person, att man har velat göra självständiga lösningar redan i tidig ålder, att man inte stannar upp vid en liten motgång, men att bo utomlands har nog gett självförtroende, en känsla att man klarar av vad som helst. Dessutom har det gett fasligt med perspektiv: det är lätt att tänka utanför lådan då man är van att tänka på saker ur olika synvinklar. Man vet att saker och ting kan lösas på olika sätt. Det gör en mera överseende mot sig själv och andra.”

Det är även konkret nytta av de internationella nätverken som bildats under studietiden.

”I det här jobbet är det viktigt att veta vad som händer globalt, hur till exempel klimatförändringen inverkar på beslutsfattandet, vilken betydelse Kinas situation har för USA eller hur Brexit inverkar på Frankrike eller Tyskland. Jag läser internationella tidningar och andra källor, men dessutom har jag många vänner och kollegor utomlands som det går att diskutera de här frågorna med.”

Om åren utomlands har gett en förmåga att se saker från olika perspektiv har de även haft en positiv inverkan på det övriga livet.

”Jag kan se Finlands goda sidor i ett helt annat ljus. Jag uppskattar de små sakerna i vardagen, som sist och slutligen inte är så små, utan resultatet av hårt arbete och tecken på en mycket utvecklad välfärdsstat.”

Som exempel räknar Yli-Viikari upp rådgivningarna, skolorna, daghemmen, familjetjänsterna, ”egentligen hela statsförvaltningen och infrastrukturen”.

”På andra håll beror nivån på tjänsten ofta på hur mycket man vill betala, här är referensramen samma för alla. Då man hör om erfarenheter som vänner som bor i andra länder haft, uppskattar man hur fritt barnen får röra på sig här och utöva hobbyer, och hur mycket samhället stöder familjer.”

Yli-Viikari vet vad hon pratar om. Familjen har fem barn, varav den yngsta är fyra och den äldsta, född i Frankrike, är fjorton.

Fastän Finland just nu känns som det bästa stället att bo, lockar tanken om att någon gång i framtiden flytta utomlands.

”Det är som en andlig bakdörr – vetskapen om att man kan alltid ge sig iväg och fortsätta livet någon annanstans. Internationella studier öppnade ögonen för möjligheterna och för att det är viktigt att även påverka Finlands angelägenheter.”

Text: Silja Ylitalo