Beredskap för kriser

I början av 1990-talet infördes krisberedskapsplaner i de finländska skolorna. I USA hade man blåst liv i gammal kunskap om en frisk människas beteende och strategier vid akuta kriser och i samband med det utvecklat nya fungerande modeller för krisarbete. Till Finland kom kunskapen via Norge.

Under det följande årtiondet grundades lokala krisberedskapsgrupper runtom i landet för att vid akuta olyckor stödja offren, de anhöriga och larmpersonalen omedelbart efter den akuta situationen. Dessa lokala, mångprofessionella beredskapsgrupper lyder i allmänhet under hälsovårdscentralerna (i södra Finland finns också s.k. kriscentraler). Mer än 90 % av kommunerna i Finland omfattas av krisgruppernas tjänster.

Samtidigt började skolorna utarbeta egna krisplaner. Utöver den aktiva regionala krisverksamheten stöddes skolornas krisarbete också av ett utvecklingsprojekt som Stakes startade i samband med ett självmordsförebyggande projekt. Skolornas nuvarande krisplaner är ofta utarbetade i samråd med de lokala krisberedskapsgrupperna och skolhälsovårdspersonalen.

En orsak till att krisberedskapsplaner i tiden infördes i skolorna var säkert också att hälsovården utvecklades. Bekämpandet av allvarliga fysiska sjukdomar, så som tuberkulos, lyckades men krävde mycket resurser. Och även om vi står inför globala utmaningar i form av virussjukdomar, såsom "fågel- och svininfluensa", som kräver ännu snabbare reaktioner än tidigare, har det också funnits rum för mera komplexa frågor som gäller mental och psykisk hälsa.

Utmaningen är för närvarande att kunna stödja barns och ungas mentala och psykiska välbefinnande så bra som möjligt. En form av stöd är det psykosociala stöd som skolan ger vid allvarliga vändpunkter i livet.

Skolan har också förr erbjudit olika former av stöd i krissituationer. Ibland har åtgärderna som grundat sig på intuition och sunt förnuft (av typen "ta tjuren vid hornen") varit riktigt effektiva, men ibland har de i stället förorsakat skuldkänslor och isolering ("tala är silver, tiga är guld" eller "tiden läker alla sår").

Skolorna i Finland har redan en hel del erfarenhet av psykosocialt arbete och fungerande modeller har utvecklats. Psykosocialt stöd i sin nuvarande form gavs redan till exempel i samband med bussolyckan i Konginkangas och tsunamikatastrofen i Asien, för att inte tala om de otaliga mindre olyckor som berört enskilda skolor eller klasser. I sådana situationer är det inte tillräckligt att endast lita på sin intuition eller sitt sunda förnuft. En plan för psykosocialt stöd som grundar sig på erfarenhet och relevant teori gör det lättare att styra verksamheten i skolan efter en akut situation.

Vad är målet?

Sorg innehåller alltid något personligt och oåtkomligt för andra. Sorg och krisreaktioner är också i hög grad förknippade med smärta som man med rätt kunskap och ändamålsenliga åtgärder kan lindra eller förebygga.

På internationell nivå råder stor enighet om att det efter allvarliga akuta situationer är både humant och nödvändigt att erbjuda offren och de anhöriga stöd som främjar återhämtningen. I samband med kriser ska man inte vänta och se. Ledande traumaexperter är också eniga om att det är bra för en människa att i något skede konfronteras med de tankar och minnesbilder som är förknippade med traumat. Det hänger ihop med traumats karaktär. Med trauma avses en instinktiv, psykisk mekanism som hjälper människan att överleva genom att förtränga svåra upplevelser ur medvetandet. Traumat kan emellertid inte helt utplåna de negativa följderna av upplevelserna. Det skydd som traumat ger fungerar alltså snarare som "mellanlagring" än som "nollställning".

Det är ändå inte skolans sak att bearbeta känslorna på djupet, utan syftet med skolans krisarbete är att med mjuka metoder lindra reaktionerna och stärka de drabbades känsla av att de kommer att klara sig igenom krisen. Det förutsätter faktakunskap om krisreaktioner som ska användas för att stödja elevernas återhämtning. Ytlig tröst är sällan till nytta. Det viktiga är att eleverna förstår att skolan och skolans vuxna gör sitt bästa för att stödja dem och att eleverna får hjälp för att klara sig igenom krisen.

Skolorna har också infört s.k. krispedagogiskt tänkande, vilket innebär psykosocialt stöd på lång sikt. Målet är att lindra enskilda krissituationer, men också att ge eleverna en upplevelse av att de lärt sig något och som hjälper dem att utveckla bestående verktyg för att bearbeta kriser senare i livet. En långvarig stödprocess bidrar till att eleverna bättre kommer ihåg det de lärt sig.

Grundtankar och mål för det psykosociala arbetet i skolor och läroanstalter

Det psykosociala arbetet kan påverkas av kulturella skillnader och också i finländska skolor kan det psykosociala arbetet variera, men i allmänhet utgår arbetet åtminstone från följande grundtankar och mål:

• Hos en frisk människa ger en kris upphov till naturliga, men ibland förvirrande och häftiga reaktioner. Störningssymptom är mera sällsynta.
• Stödets främsta mål är att stödja individernas naturliga återhämtning och erbjuda både kunskap och stöd för den individuella återhämtningsprocessen.
• Ett annat mål är att återskapa och stärka samhörighetskänslan i skolan.
• Målet med stödet är att stärka/återskapa känslan av kontinuitet och hopp.
• Det är också viktigt att upptäcka de individer som får stöd men som reagerar genom att söka ensamhet. Behovet av stöd är individuellt, men människor som återhämtar sig från en kris ska inte lämnas ensamma.
• Tröskeln för att söka och få stöd ska vara låg och de drabbade ska erbjudas information om möjligheterna till fortsatt vård.
• Målet med stödet är att medverka till att skolan kan återgå till sitt grundläggande uppdrag.

Det känns inte trevligt att föreställa sig alla olyckor som händer i vårt land – än mindre att de skulle drabba den egna skolan. Att förbereda sig betyder inte heller att försöka förutspå alla tänkbara hemskheter in i minsta detalj. Planen kan då bli osmidig och oanvändbar. En akut olycka går inte att förutse. I viss mån är det ändå bra att vara förutseende. Då är det lättare att agera effektivt.

Skolskjutningarna i Finland 2007 och 2008 var extrema tragedier. Trots allt har vi så småningom återhämtat oss från dem. Det är naturligt att skolorna, liksom även andra organisationer i samhället, en tid efter skolskjutningarna mer än vanligt fokuserade på att förutspå skjutningar och våldsdåd. Vi har också lärt oss mycket av händelserna.

Vid planeringen av psykosocialt stöd är det ändå skäl att komma ihåg att olyckor kan vara mycket olika. Att för långt förutspå olyckor utifrån det vi redan upplevt kan hämma vår handlingsberedskap.

I vårt land ser statistiken över akuta dödsfall genom olyckshändelse ut på följande sätt:

• Närmare 2500 personer dör i olyckor eller möter årligen en våldsam död – det är mer än 5 % av alla dödsfall
• ca 400 personer dör i trafikolyckor
• ca 1000 personer begår självmord
• över 100 personer blir offer för mord, dråp eller dödsmisshandel
• ca 150 personer drunknar
• ca 20 barn dör i plötslig spädbarnsdöd

(Statistikcentralen 2010)

Ofta berör dessa öden familjer där det finns skolelever.

Siffrorna gäller endast förlust av människoliv. I skolorna inträffar därtill allvarliga olyckor och hotfulla situationer, som inte leder till förlust av människoliv men som berör skolan djupt.

Kris är sedan årtionden tillbaka ett bekant begrepp både i vardags- och fackspråk. Det har sitt ursprung i grekiskan och betyder avgörande vändpunkt, en situation där personens tidigare erfarenheter och medel inte räcker till för att lösa problemet. Ordet har inte en entydigt negativ klang, eftersom den ursprungliga betydelsen av kris också innefattade en möjlighet.

Ordet kris används dock på många sätt. Man säger att man "är i kris", när man upplevt något allvarligt och genomgår de reaktioner som följer efter händelsen. Kris kan också avse själva situationen och dess kraft eller intensitet – till exempel byte av skola på grund av hastig flytt eller att en elevs föräldrar plötslig skiljer sig, även om situationen rentav skulle vara önskad. Det finns antagligen inte något rätt eller fel uttryckssätt. Det har bara gått som det ofta går med facktermer som börjar användas i vardagsspråk: ordets betydelse utvidgas. Även om den här texten fokuserar på akuta kriser är det bra att känna till olika användningar av begreppet kris, eftersom de har direkt betydelse för organiseringen av stöd vid allvarliga situationer i skolan.

Ingen av oss kan helt reglera belastningen utifrån. Ibland passerar den trots goda försök gränsen för det rimliga och det är tur att vi har instinktiva mekanismer som hjälper oss att hantera situationen. När en människa råkar i kris börjar nämligen hennes instinktiva, inbyggda skyddsmekanismer arbeta. Därför är en kris absolut inte något som ska ignoreras eller helt förhindras: när livet saknar rim och reson, hjälper krisreaktionerna oss på sätt och vis att använda det reservbatteri som naturen gett oss och att så småningom ta oss ur situationer som annars kunde bli ödesdigra. Allvarligare problem uppstår först när en kris pågår oskäligt länge och det blir svårt att uppfatta sitt tillstånd och återhämta sig på grund av att krafterna sinar och känslorna domnar.

Skyddsreaktionerna är olika i olika krissituationer. Eftersom det är viktigt att stödet och hjälpen i olika kriser anpassas efter krisens karaktär, beskriver vi här kort olika typer av kriser enligt Mitchell.

Det här avsnittet uppdateras.

Ibland räcker inte det skydd som den spontana krisprocessen ger. En allvarlig chock kan i sådana fall aktivera en kraftigare skyddsmekanism, traumatisering. Trauma anses ofta vara en störning, även om dess grundläggande syfte är att skydda människan mot outhärdligt lidande. (Det är också bra att veta att experter kan använda begreppet trauma på ett lite annat sätt. I vissa sammanhang anses trauma vara en omedelbar följd av alla olyckor). Traumat kopplar loss enskilda intryck eller upplevelser från händelsen, ofta utom räckhåll för minnet. Ibland kan hela händelsen avskärmas. På det sättet kan smärtan efter händelsen länge hållas inom rimliga gränser. Händelsen försvinner ändå inte ur minnet. I samband med trauman och krisreaktioner talas det ofta om dissociativa fenomen.

Traumat som en psykisk försvarsmekanism gör inte enbart nytta. Vanligtvis sipprar en del av det traumatiska innehållet ut i vardagsmedvetandet och traumat förbrukar psykisk energi och begränsar det övriga livet. Det traumatiska minnet kan variera i styrka. Det gemensamma är dock att om traumat sjunker in i medvetandet, har tiden där inne praktiskt taget stannat och det känns som om händelsen skett helt nyligen, även om det i själva verket är många år sedan. Det här kan leda till att personen i vardagen instinktivt undviker sådant som påminner om traumat, ibland åter oavbrutet upprepar handlingar som smärtsamt påminner om traumat – som om personen hade fastnat i ett beteende och i det oändliga söker ett nytt slut på sin tragedi.

Trauma är en mekanism som skyddar sinnet men vänder sig emot sin bärare om det förblir långvarigt. Ett trauma kan uppkomma om en sund rädsloreaktion inte kommer till uttryck eller om det som hänt inte integreras till en del av personhistorien.

Traumat fortsätter som om tiden skulle ha stannat i händelsen och erfarenheten upprepas i uppfattningar, beteendet, känslorna, fysiologiska tillstånden och i växelverkan med andra. Trauma konsumerar de psykiska resurserna och begränsar livet, även om traumat till synes är bortglömt.

Minnet av en traumatisk upplevelse aktiveras ofta då sinnena stimuleras av något som är kopplat till den ursprungliga situationen, även om det kan verka obetydligt. Minnet aktiveras alltså inte nödvändigtvis av starka känsloladdningar. Exempelvis bensinlukt, ett visst röstläge, ett höjt ögonbryn eller ljuset från ett uttryckningsfordon kan aktivera minnet. Ibland kommer minnet under vila eller då aktiviteten sjunker i gränslandet mellan sömn och vakenhet.

Traumatisering är individuellt, vilket gör att återhämtningsfaserna och återhämtningstiden kan variera mycket inom en större grupp. Vanligtvis anser man att det är bra att förr eller senare konfrontera traumat och bearbeta känslorna det framkallar. Man ska ändå inte aktivt försöka tala om eller bearbeta traumat i samband med skolarbetet, även om det inte finns någon orsak att undvika spontana minnen. En vuxen kan utan tvekan lyssna på en elev som berättar om sina minnen. Det räcker att eleven får hjälp med att hitta tillbaka till nuet och märka att omgivningen är trygg. Den egentliga traumavården ska ändå skötas av specialister.