Etik i gymnasiets filosofi

Den filosofiska etiken undersöker det moraliska agerandet och de värderingar och normer som ligger till grund för hur handlingar bedöms. Utgångspunkten är att ett moraliskt rätt agerande inte enbart bedöms utifrån individens subjektiva åsikt utan att agerandet bedöms utifrån moraliska värderingar och normer. Vilka normer eller värderingar som helst kan inte utgöra goda moraliska grunder. Även om t.ex. nytta eller njutning i vissa situationer kan utgöra en god moralisk grund är det tvivelaktigt att de skulle vara goda grunder i alla situationer. I den filosofiska etiken undersöker man vilka villkoren är för att värderingar och normer ska vara goda moraliska grunder.

Värden och värdering kan betyda olika saker i olika sammanhang och därför är det nödvändigt att förtydliga vad vi avser när vi talar om dem. I vissa situationer hänvisar värden och värdering till värdefulla saker, i andra till människors värden och värderingar. På den mest abstrakta nivån kan man tala om värde i sig eller godhet, som kan indelas i olika slags godhet, såsom moralisk, hälsosam eller estetisk.

Filosofisk estetik ska skiljas från empirisk forskning som beskriver mänsklig verksamhet. Sådan forskning är t.ex. psykologi, sociologi och kulturantropologi, som beskriver hur individer eller samfund de facto fungerar. En sådan undersökning är deskriptiv eller beskrivande. Den filosofiska etiken strävar efter att beskriva godhet och hur individer eller samfund borde agera. Den filosofiska etiken är i allmänhet normativ, dvs. den strävar efter att värdera saker och hitta regler för människors handlingar. I fortsättningen används termen ”normativ” både för att bestämma värderingar och normer (standarder, regler).

Filosofisk etik kan också undersöka det moraliskt goda och normernas karaktär i allmänhet samt det språk som används för att uttrycka dem, såsom vad orden "gott" eller "rätt" innebär. Den filosofiska etiken kan också undersöka människans förhållande till värderingar och normer, t.ex. möjligheterna med och karaktären hos den kunskap som fås från det moraliskt goda. En sådan filosofisk etik kallas allmänt för metaetik, ibland också deskriptiv etik. Den ska dock inte förväxlas med psykologins empiriska moralpsykologi, som också är deskriptiv forskning.

Filosoferna har på samma sätt som moralpsykologerna traditionellt varit intresserade av hur moralen har uppstått historiskt och hur människans psykiska struktur påverkar mänsklig verksamhet. Till det senare hör frågor om vad som motiverar till att agera rätt samt förhållandet mellan förnuft och känslor. Det är dock bra att notera att den filosofiska etik som lärs ut i gymnasiet inte egentligen granskar sådana här frågor som kan besvaras helt eller delvis med hjälp av empirisk forskning.

Undervisningstips

1. Det kan i början vara svårt för gymnasiestuderandena att skapa sig en uppfattning om skillnaderna mellan att närma sig något deskriptivt eller normativt. Det är kanske bäst att närma sig frågan genom att jämföra empiriska vetenskaper och den filosofiska etikens frågor och dela in dem i deskriptiva och normativa. Be de studerande göra upp en lista med tio frågor som de kommer att behandla i olika läroämnen i skolan. Uppmana dem att också ta med frågor från religion eller livsåskådningskunskap samt hälsokunskap. Be därefter de studerande att avgöra om läroämnets sätt att närma sig frågorna är deskriptivt eller normativt.
2. Man kan också närma sig skillnaderna mellan deskriptivt och normativt genom deskriptiva och normativa påståenden. Deskriptiva påståenden är vanligtvis svar på frågor som vad, hur eller varför om olika fakta. Normativa påståenden är å sin sida vanligtvis svar på vad- eller hur-frågor som innehåller ett normativt uttryck. Exempelvis frågan "Vad ska en förälder göra med sitt barn?” som innehåller verbet ”ska” besvaras med ett normativt påstående: "Föräldern ska uppfostra sitt barn". Det är dock bra att notera att alla frågor med verbet "ska" inte är normativa i moralisk bemärkelse. Frågan "Hur ska man bygga ett hus?" är t.ex. inte moralisk.
3. De studerandes förmåga att göra skillnad på deskriptivt och normativt kan fördjupas genom att tillsammans med dem granska följande aspekter. Deskriptiva påståenden gäller inte bara naturliga fakta, utan också t.ex. begreppsmässiga åtskillnader (t.ex. "moraliska normer skiljer sig från estetiska normer"). Normativa påståenden är vanligtvis befallningar (”borde" eller "måste"), tillåtelser ("får") eller förbud ("får inte"). Det är bra att notera att ett påstående till sin språkliga form kan vara deskriptivt men ha ett normativt innehåll. t.ex. betyder påståendet "Ett löfte skapar en plikt" i stort sett samma som "Du måste hålla ditt löfte". Man bör fortfarande komma ihåg att ett deskriptivt språk kan dölja en normativ vinkling. Exempelvis kan påståendet "I Finland brukar man inte begära ordet genom att tala i munnen på någon annan" i en talsituation betyda: ”Tala inte i munnen på andra”.
4. I samband med att man diskuterar deskriptiva och normativa påståenden är det också bra att beakta värdeladdade begrepp, såsom "frisk" och "modig", som samtidigt är både deskriptiva och värderande. Sådana begrepp kallas "breda" till skillnad från "tunna", som är rent värderande (t.ex. "ond"). Be de studerande beskriva talsituationer där "frisk" och "modig" förekommer i både deskriptiv och värderande betydelse.
5. Det är bra att betona skillnaden mellan filosofisk etik och empirisk psykologi. I den filosofiska etiken är man inte direkt intresserad av de psykologiska skäl, alltså motiv, som ligger bakom agerandet, utan av på vilka grunder agerandet är moraliskt rätt eller fel. Även om en person t.ex. har motiv att hämnas på den orättvisa hen har lidit är detta inte en bra moralisk grund för hämnd.

Uppgifter

1. Definiera vilka av följande påståenden som är normativa och vilka som är deskriptiva. Motivera ditt svar.

• I jämställdhetens namn borde gymnasiestudier vara möjliga för alla oberoende av bostadsort och förmögenhet.
• Nedskärningar i utbildningen främjar inte jämlikheten.
• Att främja utbildning är inte ett mål som styr regeringens verksamhet.
• Varje ung person ska avlägga en examen på andra stadiet.
• Gymnasieundervisningen genomförs vid större enheter än tidigare.

• Finländare uppskattar bastubad.
• I Finland brukar man bada bastu naken.
• Enligt finsk lag får ingen tvingas att bada bastu naken.
• Bastubad ska även i fortsättningen vara en del av den finländska kulturen.
• Bastubad ska inte kombineras med alkohol.
• Rikligt bastubad kan leda till att kroppen torkar ut.

• Den nuvarande värnpliktslagen försämrar unga mäns studiemöjligheter.
• I jämställdhetens namn ska värnplikten gälla alla kön.
• Den finländska medborgarens viktigaste skyldighet är att försvara sitt eget lands gränser.
• Lagen förpliktar inte unga kvinnor att fullgöra militärtjänst.
• Jämställdhet i landets försvarsmakt är inte ett mål som styr riksdagens verksamhet.
• Värnplikten måste bevaras även i framtiden.

2. Jobba parvis. Varje par filmar en cirka tjugo sekunder lång video om skolan eller dess närmiljö, där man visar en händelse och samtidigt deskriptivt beskriver vad som händer på videon. Därefter slås paren samman och bildar grupper på fyra personer. Varje par visar sin video för det andra paret utan ljud. Det andra parets uppgift är att göra ett normativt referat av videon, där de värderar händelserna i videon och presenterar normativa anvisningar för dem. Referatet kan t.ex. spelas in på berättarens egen telefon. Till sist ser paren på videorna tillsammans, först med den deskriptiva, sedan med den normativa beskrivningen.

Att vara förpliktande är en av moralens kännetecken, men det i sig räcker ännu inte för att svara på frågan ”vad är moral”. Även om det som bekant är svårt att definiera moral i allmänhet, kan moralen särskiljas från andra normsystem, såsom seder och lagar, t.ex. på basis av följande kännetecken:

• preskriptivism: moraliska normer är inte enbart rekommendationer, utan förpliktande anvisningar, uppmaningar eller befallningar
• autonomi: moralen är självständig och oberoende av andra normsystem
• överlägsenhet: moraliska normer prioriteras i förhållande till andra normer
• allmängiltigt: moraliska normer förpliktar alla moraliska agenter på samma sätt, dvs. från de egna handlingarna till aktörer som bär moraliskt ansvar.

Dessa kännetecken har inte härletts från någon enskild moraluppfattning, utan de strävar efter att allmänt beskriva moralens karaktär. I ljuset av dem kan man alltså se närmare på också mycket olika traditioner eller inriktningar i moraliskt tänkande. Kännetecknen står inte heller i konflikt med att enskilda moraliska valsituationer kan vara mycket komplicerade och att det inte alltid finns någon uppenbart riktig lösning på dem. För att åskådliggöra kännetecknen kan man granska t.ex. befallningarna "Döda inte" eller "Ljug inte", eftersom de i sin konkreta form ger en tydlig utgångspunkt för diskussionen om moralens karaktär.

Det första kännetecknet, dvs. preskriptivismen, handlar om moralens förpliktande karaktär, som vi redan bekantade oss med. Autonomin innebär att moral inte är beroende av t.ex. lagstiftning. De moraliska normernas överlägsenhet innebär att de moraliska normerna ska följas även om detta medför t.ex. ekonomiska förluster. Om moralen råkar stå i konflikt med lagen, ska man iaktta moral och inte lag, eftersom lagen stiftas så att den lever efter moralen och inte tvärtom.

Moralens autonomi och överlägsenhet betonas särskilt i den kantianska pliktetiken. I den har de moraliska principerna inte några undantag och man försöker inte rättfärdiga dem utifrån principernas konsekvenser. Att ljuga strider inte mot principerna på grund av att det har negativa konsekvenser utan därför att ljugandet i sig självt strider mot en högaktande behandling av en annan människa. Alla pliktetiker tror dock inte på att plikterna inte har undantag. Enligt vissa gäller varje enskild plikt endast så länge som ingen annan plikt höjer sig över den. För att avgöra vilken vikt plikterna har i olika situationer måste man överväga dem etiskt och för detta finns ingen mekanisk lösningsformel. Också inom konsekvensetik anses moralen var autonom och överlägsen. Enligt konsekvensetiken finns det en regel som helt saknar undantag: du ska agera så att handlingen får de bästa konsekvenserna. Däremot tillåter enskilda regler, t.ex. förbudet att ljuga, eventuella undantag. Man strävar efter att anpassa moralreglerna så att det inte medför orimliga uppoffringar att agera enligt dem. Även dygdetiken utgår från att om man lever efter de moraliska plikter som dygderna innebär blir livet övergripande gott och lyckligt. I stället för allmänna moraliska principer betonas rationellt tänkande, som utifrån fakta och kunskap om det goda samt på basis av situationsspecifika överväganden antas kunna avgöra hur man agerar i varje enskilt fall.

Det sista av kännetecknen, det vill säga att moralen är allmängiltig, är i viss mån kontroversiellt, eftersom normativa moralrelativister har försökt visa att de synpunkter som motiverar allmängiltigheten är ohållbara. I undervisningen är det dock bra att observera att det inte på något sätt är en lätt uppgift att kullkasta moralens allmängiltighet, eftersom det verkar finnas många allmängiltiga moraliska principer. Det är t.ex. svårt att se att det att man inte ska åsamka lidande åt varelser som har känslor inte skulle vara allmängiltigt. Dessutom är det särskilt viktigt att notera att man inte kan bestrida moraliska normers allmängiltighet med empiriska argument.

Även om t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte har ratificerats överallt, upphäver detta empiriska faktum inte deklarationens antagande att de mänskliga rättigheterna är allmängiltiga. För att kullkasta detta antagande måste man t.ex. visa att rättigheterna till sin natur enbart är överenskommelser inom olika gemenskaper. Detta påstående är inte empiriskt utan konceptuellt. Därför krävs filosofiska argument för att eventuellt kullkasta allmängiltigheten och argumentera för en alternativ syn. I gymnasieundervisningen är det ändamålsenligt att utgå från antagandet att det finns vissa allmängiltiga moraliska normer. Vi kommer att återkomma till moralrelativisternas utmaning senare i detta material.

Undervisningstips

1. Vissa moraliska krav kan kännas alltför krävande eller avlägsna i det praktiska livet. Man kan erkänna att de moraliska principerna är goda men inte förmå efterleva dem. Därför görs olika val på praktiska och inte moraliska grunder. I undervisningen i etik bör en sådan attityd ifrågasättas. Man kan närma sig problematiken med hjälp av konkreta frågor. Varför borde man ta sig till skolan eller arbetet med kollektivtrafik även om resan är snabbare och bekvämare med personbil? Var för ska man skydda flygekorrarna i stadens skogsområden trots att en spårlinje som dras genom skogen kunde förkorta tusentals stadsbors arbetsresa med en kvart varje vardag? 
2. Även om allmängiltigheten i viss mån är ett kontroversiellt moraliskt kännetecken är det ändå motiverat att i undervisningen utgå från att vissa saker under inga omständigheter kan accepteras, som t.ex. tortyr och våldtäkt. Det är svårt att se i vilka situationer förbuden mot tortyr och våldtäkt inte är allmängiltiga och överlägsna. Mot denna bakgrund kan man tänka sig att bevisbördan ligger hos den normativa relativisten. Om hen vill bestrida moralens allmängiltighet måste hen visa varför principerna inte gäller alla.
3. I samband med att man definierar begreppet moral är det bra att även reflektera över varför definitionen görs. Svårigheten att definiera moral uttrycker sig i allmänhet i svårigheten att definiera begrepp som är viktiga för filosofin, men trots detta är det viktigt att försöka diskutera definitionerna, eftersom de bidrar till att klargöra de begrepp som diskuteras.

Uppgifter

1. Definiera vilka av följande grunder som är moraliska. Varför? Det kan vara svårt att göra en absolut skillnad mellan moraliska och andra grunder, men det är viktigt att identifiera varför vissa grunder kan anses vara moraliska och andra inte.

Man ska inte orsaka någon annan onödigt lidande, eftersom

• lidande är av ondo
• det är enligt lag förbjudet att orsaka någon annan lidande
• den som orsakats lidande kan hämnas oförrätten
• den som orsakat lidande kan hållas ansvarig för sina gärningar.

2. Definiera vilka av följande moraliska påståenden som är allmänt förpliktande.

• Användargränssnittet för iPhone är bättre än användargränssnittet för Android-telefoner.
• Det är fel att orsaka onödigt lidande.
• Alla människor har lika värde.
• Salmiakgodis är godare än fruktgodis.
• Man ska äta pizza för hand, inte med gaffel och kniv.
• Det är meningslöst att rösta.
• Medborgarna ska höras när beslut som gäller dem fattas.

3. Fundera på hur man ska agera i följande situationer och varför.

• Du hittar en plånbok med mycket pengar och olika betalkort på marken.
• Du vet att en av dina familjemedlemmar har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott.
• En skogsarbetare hittar ett bo som byggts av ett fridlyst djur i ett avverkningsområde.

4. Ge exempel på situationer där moralens överlägsenhet kan vara hotad. Fundera på vad som skulle hända om man inte följer den moraliska normen i den aktuella situationen.

5. Funder varför etisk egoism inte är trovärdigt.

Påståenden som beskriver omständigheter kan vara sanna eller osanna. Det är omtvistat om det finns moraliska sanningar, vilket skulle innebära att moraliska påståenden som uttrycker värderingar och normer kan vara sanna eller osanna.

Moraliska sanningar och moralisk sanning kan man förenklat närma sig på följande sätt. Om t.ex. tortyr är fel är det sant att det är fel. Om tortyr däremot inte är fel är det inte sant att det är fel.

Enligt värderelativismen finns det moraliska sanningar. Moraliska påståenden kan således vara sanna eller osanna. Antirealismen bestrider å sin sida moraliska sanningar. Enligt den finns det överhuvudtaget inte moralisk sanning eller så handlar den t.ex. om förenliga moraliska påståenden. Trots detta kan antirealismen acceptera att det kan finnas objektiva moraliska krav, såsom kravet på att inte tortera. Metaetik utgör inte kärnan i gymnasiets etik, men trots detta är det för tydlighetens skull bra om även en gymnasiestuderande bekantar sig med två grundläggande metaetiska aspekter.

För det första är det bra att behjälpligt kunna analysera normativa påståendens karaktär. Är påståendet "att döda är fel" sant? Det beror på om påståendet uttrycker en moralisk sanning eller om det bara är ett annat uttryck för befallningen "döda inte" eller för känslan ”det känns motbjudande att döda". Om påståendet uttrycker en moralisk sanning kan det anses vara sant. En moralisk sanning skulle också förklara varför normen förpliktar. Om påståendet inte uttrycker sanning utan endast en befallning eller känsla, har det inget sanningsvärde. Då skulle den jämföras t.ex. med befallningen "öppna fönstret" eller känslouttrycket "blä, äckligt", som dock inte är förpliktande på samma sätt som befallningen "döda inte". Att förklara att den moraliska befallningen är förpliktande är en särskild utmaning för antirealismen.

För det andra är det bra att kunna skilja mellan värderelativism och moralisk antirealism. En relativist anser att moralisk sanning är relativ, medan antirealisten helt förnekar moralisk sanning och därmed de moraliska sanningarna i den mening som realisterna antar. Som vi ovan konstaterat leder detta ändå inte till att antirealismen inte kan acceptera objektiva moraliska krav. Antirealismen kan förklara dem t.ex. utifrån en ideell rationell förståelse som skyddar individens integritet. Det är inte ändamålsenligt att gå in på antirealismens detaljer i gymnasieundervisningen, eftersom de kunskapsteoretiska och metafysiska grunderna för antirealism inte ingår i gymnasiets filosofi. Värderelativism utgör däremot kärnan i gymnasiefilosofin och verkar i alla sina former vara en mycket allmän ståndpunkt. Därför lönar det sig att studera den lite noggrannare. Som följande kommer vi att ställa värderelativismen och moralisk objektivism mot varandra.

Värderelativism motiveras av iakttagelsen att alla värderingar och normer är värderingar och normer för en specifik grupp. De är i detta avseende relativa. Men med det här kommer vi ännu inte långt, eftersom även den moraliska objektivismen kan acceptera att ärlighet är en mänsklig värdering. Den moraliska objektivismen anser dessutom att ärlighet kan vara ett värde i sig, oberoende av vad människan tänker om det eller hur hon agerar. Relativisten förnekar denna uppfattning som ogrundad. Dessutom förespråkar relativisten vanligtvis att värderingar och normer är värderingar och normer endast i förhållande till någon begränsad grupp av värderare, t.ex. människor, kvinnor eller atenare. Värderingar och normer bygger på att värderaren godkänner eller förkastar något. Relativisterna tänker annorlunda i fråga om hur de uppfattar att avvisa och förkasta och hur de begränsar gruppen av värderare.

Kulturrelativismen anser att värderingar och normer är beroende av det specifika kulturella samfund som bedömer deras värde. Det handlar inte om att varje medlem i gemenskapen skilt behöver godkänna att t.ex. ärlighet är en värdering. Ärlighet är en värdering i gemenskapen om detta exempelvis är implicit överenskommet eller om samfundet står enhälligt bakom eller har samma uppfattning om detta. Gemenskapen kan tolkas som tidsmässigt och lokalt begränsad, men i den globala världen kan det vara fråga om hela mänskligheten. En subjektivist å sin sida anser att värderingar och normer inte behöver en gemenskap som stöd. Det handlar i sista hand om vad en individ respekterar.

Det som talar för värderelativism är att de värderingar och normer som moralisk objektivism omfattar skiljer sig ganska mycket från allt vi annars vet om den objektiva verkligheten. Även om det finns objektiva värderingar och normer kan det vara svårt för oss att bli medvetna om dem, eftersom vår observations- och slutledningsförmåga sysslar med helt andra saker. Det som talar mot värderelativismen är att skillnaden mellan moraliska normer och andra normer fördunklas. Dessutom är det oklart om t.ex. kulturrelativismen kan ge en meningsfull tolkning av en implicit överenskommelse eller ett samförstånd inom en gemenskap. Risken är att de förblir tomma teoretiska antaganden.

Konflikten mellan moralisk objektivism och värderelativism är ett svårt filosofiskt dilemma. Det finns också sofistikerade former av värderelativism som är förenliga med värdegrunden och målen i grunderna för gymnasiets läroplan. Det är den naiva värderelativismen som förekommer i följande undervisningstips däremot inte, men det är motiverat att behandla denna på lektionerna, eftersom den verkar vara en mycket allmän uppfattning.

Undervisningstips

1. Man kan närma sig värderelativismen genom att fundera på vissa konkreta moralregler. Du kan be de studerande att i grupp fundera på hurdana handlingar de anser vara fel och hurdana regler man kan formulera om dessa. Om det inte verkar uppstå gemensam diskussion om ämnet kan du ge några färgstarka exempel. Exemplen kan vara överdrivna för att lätt upp stämningen och göra det enklare för diskussionerna att komma igång.

• Man får inte misshandla människor som man möter på skolvägen.
• Det är inte rätt att sätta eld på bondgårdens får.

Det är svårt att se varför dessa regler inte skulle vara allmänt gällande. Exemplen kan härledas från den allmänna regeln att det är fel att orsaka onödigt lidande. Om det finns en sådan gällande moralisk norm finns det grunder att medge att det finns en allmängiltig moralisk sanning och relativismen gäller alltså inte.

2. Problematiken med subjektivismen kan åskådliggöras t.ex. med hjälp av fiktiva dialoger. Hur kan en subjektivist t.ex. fylla i följande luckor i dialogen?

Subjektivisten: Var och en väljer eller tillägnar sig värderingar som är viktiga för en själv och man kan inte kritisera någon annans värderingar

Random: Enligt min moraluppfattning är det helt okej att jag slår dig och stjäl din dator

Subjektivisten: ?

3. Subjektiv relativism leder till att moralisk oenighet är omöjlig. Om varje individ eller samfund har ett eget moralsystem är de inte av olika åsikt om någonting, utan talar om olika saker. Analogt är situationen densamma som om personer som befinner sig på olika platser skulle diskutera vädret.
4. Många gymnasiestuderande är benägna att inta en ståndpunkt som i forskningen ibland kallas naiv moralisk relativism. Den handlar om uppfattningen att värderingar och normer förstås som överenskommelser i en viss gemenskap eller ett visst samhälle. Överenskommelserna är baserade på olika nytto- eller funktionella grunder. Problem uppstår om man inte förstår att överenskommelserna inte sträcker sig utanför den egna gemenskapen. Bernard Williams (se litteraturförteckningen) har formulerat en sådan ståndpunkt med hjälp av följande slutsatser:

(1) "rätt" betyder "rätt för ett visst samhälle" (på motsvarande sätt "fel"),

(2) "rätt för ett visst samhälle" förstås som fungerande i det samhället och med stöd av detta

(3) det är fel av medlemmar från ett samhälle att fördöma och ingripa i ett annat samhälles värderingar och normer.

Williams visar att påståendena (1) och (2) inte leder till slutsats (3). Detta beror på att ”rätt” och dess motsats "fel" i påståendena (1) och (2) förstås i relativ bemärkelse, medan slutsatsen "fel" förstås icke-relativt. Problemet med slutsatsen är således att man gör sig skyldig till att använda termer flertydigt. Williams anser i själva verket att påstående (1) strider mot påstående (3), för om man först accepterar att termen "rätt" endast används i relativ betydelse, är det motsägelsefullt att utifrån detta dra en slutsats där termen används i icke-relativ betydelse. På vilket sätt skulle det vara meningsfullt att lära de studerande att ifrågasätta och kullkasta den naiva moraliska relativismen?

Man kan dela in processen för de studerande i tre faser: (a) titta på ett konkret fall, t.ex. människovärdet i ett liberalt samhälle och människovärdet i ett kannibalismsamhälle, och gestalta hur termerna "rätt" och "fel" används i relativ betydelse, (b) notera att när termerna förstås på detta sätt kan man inte fördöma det andra samhällets inre angelägenheter, eftersom termerna skulle användas i icke-relativ betydelse (c) följande steg är att fundera på alternativ till den naiva moraliska relativismen.

Temat behandlas i studentexamen i filosofi våren 2018 uppgift 4, som innehåller ett avsnitt av Williams text.

Uppgifter

1. Gör ett mem eller en tecknad serie som beskriver relativismens problem.

2. Föreställ dig att man någonstans i världen hittar en mänsklig gemenskap som levt isolerat och som idealiserar ungdomen. I gemenskapen har det under århundradenas lopp uppstått en tradition att offra alla 35 år fyllda som en del av en årlig fest. Personer som fyllt 35 år hoppar ner från ett högt klipputsprång medan de andra hejar på. Ceremonin kulminerar i en festmåltid där man avnjuter en måltid gjord av köttet från de offrade. Gemenskapens medlemmar anser att traditionen är god och fungerande. Människorättsorganisationerna har fått vetskap om gemenskapen. Organisationerna har ställt krav på att man ingriper i gemenskapens handlingar.

1. Fundera på om man borde ingripa i gemenskapens handlingar.
2. Specificera vad människorättsorganisationernas krav på att ingripa i gemenskapens handlingar kan grunda sig på.
3. Enligt relativisten

i) praxisen fungerar och är den rätta i denna gemenskap, även om den är felaktig i en annan gemenskap.

ii) det är fel att döma och ingripa i en annan gemenskaps handlingar.

Förklara hur användningen och betydelsen av begreppen "rätt" och "fel" skiljer sig från varandra i) och ii).

Kan en relativist kräva att andra tillägnar sig relativistens moral?

Tänk om medlemmarna i gemenskapen som idealiserar ungdomen börjar kräva att även andra ska tillägna sig deras synsätt?

Uppgift 2 har inspirerats av filmen Midsommar (2019).

Att bedöma moraliska val och de handlingar de leder till är ett ämne som traditionellt har betonats i gymnasieundervisningen. Det är bra att notera att filosofiska moralteorier gör sina betraktelser på ett allmänt plan, vilket leder till att valet och den handling som grundar sig på det är moraliskt rätt. Dessa teorier säger ingenting direkt om hur det moraliska övervägandet ska gå till i ett enskilt val och vilken enskild handling som är rätt. Utilitarism är ett bra exempel. Även om handlingen i allmänhet är den rätta om den ger de bästa möjliga konsekvenserna för den största möjliga gruppen, leder detta inte till att personen i en enskild valsituation borde försöka beräkna vilka följder hans eller hennes handlingar har för alla möjliga parter. Enligt utilitaristen borde man i själva verket inte ens göra sådana här beräkningar, eftersom det är mycket svårt att bedöma vilka konsekvenserna blir för var och en. Därför rekommenderar utilitarismen att man följer en allmän regel som man vet att generellt leder till bra konsekvenser.

Det här leder till att man inte alltför direkt ska tillämpa olika moralteorier på bedömningen av enskilda moraliska val. I praktiken kan ett och samma val eventuellt motiveras på flera olika sätt. Moralteorierna kan dock bidra till att gestalta vilka grunder som över huvud taget duger som moraliska grunder för ett val. I olika moralteorier granskas olika grunder.

För det första kan grunden för valet vara allmänna värderingar och principer: valet är rätt eller fel beroende på om det grundar sig på godtagbara värderingar och normer eller inte. I detta avseende kan grunden för handlingarna vara t.ex. en allmän regel (såsom kantisterna påstår) eller nyttan av handlingen (som utilitaristerna påstår).

För det andra kan grunden för valet vara en situationsspecifik bedömning: valet är rätt eller fel beroende på om det grundar sig på rätt bedömning av vad som ska göras i situationen i fråga. I det avseendet kan handlingen grunda sig på praktiskt förnuft, som Aristoteles föreslog. Han förutsatte dock också att en praktiskt förnuftig person vet vad som allmänt sett är mänsklig godhet.

Undervisningstips

1. Undervisa i att bedöma moraliska val genom att t.ex. utnyttja tankeexperiment och dilemman. Kända etiska dilemman är t.ex. vagnsproblemet och Heinz dilemma. Det är lätt att komma åt den etiska bedömningen genom tankeexperiment och dilemman, eftersom de vanligtvis inte berör ämnen som är svåra för de studerande personligen och det inte finns någon tydlig rätt lösning på dem.
2. Tillämpningen av moralteorier kräver finkänslighet. När du ger de studerande i uppdrag att bedöma en enskild handlings moraliska riktighet, be dem granska handlingen ur olika moralteoriers perspektiv. Be inte att teorierna tillämpas direkt på handlingen, utan på de allmänna grunderna bakom handlingen.
3. Man kan öva på att identifiera etiska dimensioner i miljön, skilja mellan etiska frågor och andra frågor, ge motiveringar samt tillämpa konsekvensetikens och deontologins perspektiv t.ex. med hjälp av följande komplexa uppgift.

Uppgifter

1. Beskriv

• Arbeta parvis eller i grupper på tre personer.
• Sök något i skolan eller dess närmiljö där man har handlat etiskt rätt eller fel eller kan handla etiskt rätt eller fel.
• Beskriv detta i en video på cirka 20 sekunder, där ni förklarar vad som är rätt eller fel i det ni hittat och varför.
• En lämplig tid för att utföra den här delen av uppgiften är cirka 15 minuter.

2. Titta

• Två par går samman till en liten grupp.
• Visa videorna för varandra utan ljud.
• Det andra paret berättar vilken etisk fråga de ser på videon och varför situationen är rätt eller fel.
• Därefter får det andra paret se på videon igen med ljudet på och lyssna på vilken lösning de som spelade in videon kom fram till.

3. Reflektera

• Vilken konsekvensetisk synvinkel och bedömning av situationen i era videor kan man presentera?
• Vilken deontologisk synvinkel och bedömning av situationen i era videor kan man presentera?
• Välj en av videorna i er grupp. Förbered er på att visa den för de andra och att förklara dess konsekvensetiska och deontologiska dimensioner.

De studerande kan beskriva situationen och titta på videorna redan i ett tidigare skede, när de moraliska kännetecknen behandlas.

I uppgiften utnyttjas den så kallade kamerapennmetoden.

• Airaksinen, Timo 1987. Moraalifilosofia. WSOY: Helsinki.
• Baggini, Julian 2007. Possu, joka halusi tulla syödyksi. Ajatus: Helsinki.
• Baggini, Julian & Fosl, Peter S. 2012. Etiikan pikkujättiläinen. niin & näin: Tampere.
• Malik, Kenan 2016. Moraalin suuntaa etsimässä: Etiikan maailmanhistoria. niin & näin:
• Helsinki.
• Niiniluoto, Ilkka & Sihvola, Juha (toim.) 2005. Nykyajan etiikka: Keskusteluja ihmisestä ja yhteisöstä. Gaudeamus: Helsinki.
• Oksanen, Markku, Launis, Veikko & Sajama, Seppo (toim.), Etiikan lukemisto. Gaudeamus: Helsinki
• Pietarinen, Juhani & Poutanen, Seppo 1997. Etiikan teorioita. Turun yliopisto: Turku.
• Sihvola, Juha 2004. Maailmankansalaisen etiikka. Otava: Helsinki.
• Williams, Bernard 2010. ”Relativismin ristiriitainen versio”. Teoksessa M. Oksanen, V. Launis ja S. Sajama (toim.), Etiikan lukemisto. Gaudeamus: Helsinki, s. 295–298. Alkuperäisteksti luku 3 teoksessa B. Williams, Morality: An Introduction to Ethics. Cambridge University Press: Cambridge, 1972.