Stödmaterial finns också i ett utskriftsvänligt format. Du kan öppna pdf-filen nedan.
GLP 2021 -stödmaterial för läroämnet hälsokunskap
- Utbildning och examinaGymnasieutbildningLäroplanHälsokunskapAllmänbildande utbildning
Stödmaterialet för läroämnet hälsokunskap öppnar upp betydelsen av hälsokompetens i gymnasieutbildningen och den mångsidiga kompetensens delområden i läroämnet hälsokunskap. Stödmaterialet beskriver också de olika målen för läroämnet med hjälp av exempel. Beskrivningarna och exemplen utgör inga normer och är inte uttömmande.
Syftet med undervisningen i hälsokunskap i gymnasiet är att utveckla de studerandes hälsokompetens. Hälsokompetens har lyfts fram som en nyckelkompetens för att klara sig i en värld som blir allt mer komplex och svår att gestalta (OECD 2018). Att utveckla hälsokompetensen är därför ett viktigt mål för folkhälsoarbetet och främjandet av hälsan samt ett centralt uppdrag för utbildningen på global nivå.
I undervisningen i hälsokunskap utmanar man den studerande att granska hälsa, trygghet, främjande av hälsa och förebyggande av sjukdomar samt andra därtill hörande fenomen som mångsidiga helheter, såväl ur individens som ur gemenskapens, samhällets och den globala världens perspektiv.
Hälsa är ett komplext fenomen som består av flera olika delfaktorer. Olika faktorer inverkar på varandra och kan även samverka med varandra. De kan även inverka direkt eller indirekt, positivt eller negativt. Den studerande ska först bilda sig en uppfattning om den helhet som hälsa och individens, gemenskapens, miljöns och samhällets förutsättningar för hälsa bildar, för att på ett ändamålsenligt sätt kunna undersöka samband, orsakssammanhang och interaktionsmekanismer mellan olika faktorer. Läroämnet hälsokunskap i gymnasiet baserar sig i läroplansgrunderna på en helhetsbild av förutsättningarna för hälsa (figur 1, bearbetad, Dahlgren & Whitehead, 1991). Förståelse av de olika nivåerna hjälper den studerande att vidga och fördjupa sin syn på förutsättningarna för hälsa både i fråga om enskilda moduler och flera moduler tillsammans.
Litteraturförteckning:
- Dahlgren, G. & Whitehead, M. (1991). Policies and Strategies to Promote Equity in Health. Stockholm: Institute for Future Studies.
Delområdena som ingår i den mångsidiga kompetensen utgör gemensamma målsättningar för läroämnena i gymnasiet. Delområdena inom mångsidig kompetens är
- kompetens för välbefinnande
- kommunikativ kompetens
- tvärvetenskaplig och kreativ kompetens
- samhällelig kompetens
- etisk kompetens och miljökompetens
- global och kulturell kompetens.
Delområdena inom mångsidig kompetens bildar gemensamma mål för läroämnena och studierna har i de nationella grunderna för gymnasiets läroplan (2019) delats in i moduler, som utgör byggstenarna för studieavsnitten som utformas på lokal nivå. Enligt 12 § i statsrådets förordning om gymnasieutbildning (810/2018) beslutar utbildningsanordnaren i hur omfattande studieavsnitt studierna erbjuds för de studerande.
I Grunderna för gymnasiets läroplan 2019 beskrivs hur delområdena inom mångsidig kompetens ska ingå i studierna i respektive läroämne. Varje läroämne närmar sig de sex delområdena inom mångsidig kompetens utifrån det egna fack- och vetenskapsområdet. Mångsidig kompetens ger möjlighet till att på lokal nivå ordna studier som överskrider läroämnesgränserna. I den lokala läroplanen ska man besluta hur den mångsidiga kompetensen som helhet ska samordnas och hur den mångsidiga kompetensens delområden inkluderas och förverkligas i studieavsnitten. Den mångsidiga kompetensen kan kompletteras och konkretiseras i den lokala läroplanen skilt för varje läroämne och i beskrivningen av varje studieavsnitt.
Modulerna i läroämnet hälsokunskap (HÄ1, HÄ2, HÄ3) är kopplade till de allmänna målen för undervisningen i hälsokunskap, som är samordnade med delområdena inom mångsidig kompetens. De allmänna och de modulvisa målen för hälsokunskap anknyter så här på olika sätt till delområdena inom mångsidig kompetens och hjälper den studerande att utvecklas till en god, harmonisk och bildad människa.
Bedömningskulturen och sätten att genomföra bedömningen förändras långsamt i gymnasiet. Enligt en omfattande nationell undersökning (Atjonen mfl., 2019) är traditionella bedömningsmetoder som fokuserar på individen och på summativ bedömning fortfarande de vanligaste. De studerande i gymnasiet får till exempel mer respons i form av vitsord, poängantal och modellsvar än de som studerar i den grundläggande utbildningen. Studerande i gymnasiet avlägger också i högre grad traditionella, individuella prov samt tar del av färre bedömningssamtal än i den grundläggande utbildningen. För lärare som har varit verksamma i arbetslivet länge fungerar ett summativt prov i en gymnasiekurs oftare som en tillräcklig mätare på den studerandes kunnande än för en gymnasielärare som har en kortare arbetskarriär bakom sig.
Principer för högklassig bedömning
Den forskningsbaserade syn på lärande som beskrivs i grunderna för gymnasiets läroplan och som utgår från den studerande utmanar till att se på bedömningskulturen på ett nytt sätt. Centrala principer för att genomföra bedömningen så att den håller hög kvalitet är att den grundar sig på kunskapskrav, den är fortlöpande och mångsidig samt att de studerande får vara delaktiga i bedömningsarbetet (självvärdering och kamratrespons). Med hjälp av bedömning som genomförs enligt de här principerna och med respons som ges i ett tillräckligt tidigt skede av studieavsnittet är det möjligt att vägleda den studerande mot djupinlärning. Förutom att de här faktorerna stödjer lärandet bidrar de också till att bedömningen blir mera tillförlitlig, rättvis och transparent.
För att bedömningen ska vara transparent ska den basera sig på kunskapskrav som härleds från målen för läroämnet och den studerande ska känna till kunskapskraven. Genom att bedömningen baserar sig på kunskapskrav stöds också bedömningens tillförlitlighet och rättvishet, eftersom lärandet och kunnandet endast jämförs i relation till dessa kunskapskrav, inte till exempel med kunskapsnivån bland de övriga studerande i samma studieavsnitt (normbaserad bedömning). Genom att man presenterar kunskapskraven för bedömningen för de studerande är det lättare för dem att skapa sig en uppfattning om vilket kunnande som förväntas av dem under studieavsnittet, och vad som är målet för bedömningen. På det här sättet stödjer bedömningen studierna och den studerandes förutsättningar att nå målen för lärandet.
Då bedömningen är mångsidig och tidsmässigt fördelas mellan hela studieavsnittet stödjer den för sin del insamlingen av tillförlitlig bedömningsinformation. För att bedömningen ska utgöra en fortlöpande helhet behöver man även reflektera över hur man ska samla in bedömningsinformation om den studerandes utgångsnivå i början av studierna (diagnostisk bedömning), med vilka metoder och i vilket skede bedömningen som stödjer lärandet ska genomföras under studieavsnittets gång (formativ bedömning), samt hur man i slutet av studieavsnittet på ett sätt som passar olika studerande kan påvisa de studerandes kunskapsnivå i relation till målen (summativ bedömning). Målet i gymnasiet ska vara att stärka den formativa bedömningen som sker i samband med studierna och som stödjer lärande och som också den studerande aktivt tar del i. Då den lokala läroplanen görs upp är det skäl att kritiskt granska de gemensamma principerna och riktlinjerna för bedömningen samt att reflektera över eventuella ändringsbehov och sprida sådana förfaringssätt som är fungerande.
Föremål för bedömningen i hälsokunskap
I hälsokunskapen är det viktigt att tydligt göra skillnad mellan det som ska bedömas och det som inte ska ingå i bedömningen. För att kunna förverkliga de centrala etiska principerna för bedömningen (tillförlitlighet, rättvisa, transparens) förutsätts att man skiljer mellan målen för läroämnet hälsokunskap och dess syfte (figur 2). Syftet med undervisningen i hälsokunskap kan anses vara att utveckla hälsovanorna så att de är mer hälsofrämjande och på det sättet bidrar till bättre hälsa. Målet för studierna i hälsokunskap enligt grunderna för läroplanen är att mångsidigt utveckla den studerandes hälsokompetens, vilket skapar förutsättningar för att uppnå syftet. Bedömningen ska alltså inte grunda sig på den studerandes hälsobeteende, värderingar, attityder eller andra personliga egenskaper utan den ska enbart basera sig på hur väl den studerande har uppnått de uppställda målen.
Litteraturförteckning:
- Atjonen, P, Laivamaa, H, Levonen, A, Orell, S, Saari, M, Sulonen, K, Tamm, M, Kamppi, P, Rumpu, N, Hietala, R. & Immonen, J. (2019). ”ETTÄ TIETÄÄ MISSÄ ON MENOSSA”. Oppimisen ja osaamisen arviointi perusopetuksessa ja lukiokoulutuksessa. Kansallinen koulutuksen arviointikeskus, 7:2019. Tampere: PunaMusta.
- Paakkari, O. (2017). Oppimista tukeva arviointi terveystiedossa. Teoksessa E. Kauppinen ja E. Vitikka (toim.) Arviointia toteuttamassa: näkökulmia monipuoliseen oppimisen arviointiin (s. 141–162). Helsinki: Opetushallitus.