Identifiering av våld och metoder för att ingripa

Var och en har rätt till fysisk och psykisk integritet. Barn och unga har också rätt till skydd och omsorg. Våldet mot barn, elever och studerande och dess olika former måste identifieras bättre än tidigare. Enskilda, fysiska våldssituationer är lätta att upptäcka och spåren är lätta att identifiera. Det är svårt att upptäcka eller identifiera vissa former av våld om inte barnet eller den unga berättar för den vuxna om det våld hen utsatts för. 

Upplevelser av våld döljs ofta på grund av skam och skuld. Barn och unga som länge utsatts för våld upplever våldsamt beteende som ett normalt beteendemönster i vardagen. Dolt våld kan till exempel vara våld inom familjen eller i kamratrelationer, såsom hot om våld, aga och hedersvåld, sexuellt våld i ungas parförhållanden och våld på nätet. Det kan vara svårt för ett barn eller en ung person att berätta om psykiskt eller fysiskt våld som orsakas av en person som har hand om hen, till exempel stympning eller aga, eller försummelse som riktas mot honom eller henne. Ett barn eller en ung person vågar i allmänhet inte ta upp det våld de upplevt i sina nära relationer, till exempel våld inom familjen. Barnet skyddar våldsutövaren eller tror att hen förråder sina föräldrar eller syskon.

Våld skadar hälsan och orsakar psykiska och fysiska symtom. Våldshandlingar uppfyller ofta kännetecknen för brott. Knuffar, nypningar, luggning och spottande är exempel på lindrig misshandel.

Endast en del av barnen berättar om upplevt psykiskt, fysiskt och sexuellt våld för en vuxen de litar på. År 2019 berättade ungefär vart tredje barn och ung person om sin upplevelse av psykiskt eller fysiskt våld för en vuxen som de litar på. Pojkarna berättade om sina erfarenheter av våld i mindre utsträckning än flickorna på alla utbildningsstadier. Färre än var femte pojke som studerar vid en yrkesläroanstalt berättade för en vuxen att de upplevt psykiskt eller fysiskt våld. Bland flickor vid yrkesläroanstalter och i årskurs 1–6 var det vanligast att man berättade om våld som man upplevt.

Även när det gäller sexuellt våld berättar en minoritet av barn och unga om sina upplevelser för en vuxen de litar på. I genomsnitt berättade vart tredje barn eller ung person om sexuella trakasserier eller sexuellt våld som de upplevt under året för en vuxen de litat på år 2019. Endast cirka var femte pojke som studerar vid en yrkesläroanstalt, gymnasium och i årskurs 7–9 berättade om sexuella trakasserier eller sexuellt våld för en vuxen som han litar på, medan fler än var tredje av eleverna i årskurs 4–5 samt flickor som studerar vid en yrkesläroanstalt berättade om sina upplevelser. Flickor berättade mer om sina upplevelser av sexuella trakasserier eller sexuellt våld för en vuxen de litar på än pojkar på alla utbildningsstadier.

Det är viktigt att veta vilka handlingar som utgör våld och hur det i barnets eller den ungas beteende kan finnas tecken på att hen utsätts för våld.

Eftersom endast en del av barnen och ungdomarna berättar för en vuxen om det våld de upplevt är det viktigt att de som arbetar med småbarnspedagogik och utbildning har kunskap om hur våld mot barn eller unga syns i deras beteende och hur man i praktiken agerar vid ingripande i misstänkt våld. Genom att lyssna och föra våld på tal uppmuntrar personalen inom småbarnspedagogik och utbildning samt föräldrarna barnen och ungdomarna att berätta om våld. Det är viktigt att möta barn och unga i vardagen, fråga hur de mår och uppmuntra dem att berätta om sina upplevelser.

Beteendet hos ett barn eller en ung person som utsatts för våld har gemensamma drag. Förändringar i barns och ungas beteende, såsom att de drar sig tillbaka eller ökad aggressivitet, kan vara ett tecken på upplevt våld. 

Ett litet barns förmåga att reglera sina känslor och sitt aggressiva beteende varierar mycket. Ett mindre barn har sämre förmåga att reglera sina känslor än ett äldre barn. Det finns också utmaningar med att reglera känslorna i puberteten. Aggression i sig innebär inte våldsamhet, men aggressionskänslor kan leda till aggressiv aktivitet och våldsamt beteende. Aggressionen i sig är en positiv kraft och den har stor betydelse för människans tillväxt och utveckling. 

Om barnet eller den unga själv beter sig våldsamt kan beteendet vara ett symtom på något. Våldsamt och aggressivt beteende kan utlösas av till exempel trötthet, hunger, känslosvall, känsla av att bli ensam eller övergiven, svårigheter i familje- eller kamratrelationerna eller besvikelser under dagens lopp. Våldet kan ha att göra med barnet eller den unga mår dåligt psykiskt eller upplevelsen av otillräcklighet i svåra situationer. Våldsamt beteende ska alltid tas upp till behandling med vårdnadshavarna och rådgivningsbyrån/elev- och studerandevårdstjänsterna.

Både barn och unga som utsätts för våld och som själva beter sig våldsamt behöver professionell hjälp och stöd i rätt tid för att trygghetskänslan hos barnet ska kunna återställas.

Vårdnadshavaren har det primära ansvaret för barnets fostran. En förändring i barnets eller den ungas beteende kan ha att göra med mobbning i skolan eller på fritiden, och senast då måste man fundera på vilka faktorer som ligger bakom förändringen. En förtroendefull relation mellan barnet och föräldern hjälper till att reda ut saker som upplevs som känsliga. En daglig gemensam stund med barnet eller den unga och ett intresse för hens vardagliga angelägenheter är viktiga för att bygga upp detta förtroende. Ofta räcker det med att fråga om hur det har gått i skolan.
 

Sexuellt våld kränker alltid en persons integritet eller självbestämmanderätt. Sexuella trakasserier och sexuellt våld orsakar mänskligt lidande. Trakasserier och våld påverkar uppfattningen om den egna kroppen och sexualiteten, fysisk närhet och mänskliga relationer. Våld kan leda till hälsoproblem, rädslor, mobbning eller utpressning.

Olika former av våld på nätet och på sociala medier är mycket svåra att identifiera om barnet eller den unga inte själv berättar om dem. Det är viktigt att vårdnadshavarna känner till vilka digitala plattformar barnet och den unga besöker och vem hen träffar där. Om våld på nätet eller på sociala medier framkommer under arbetsdagen ska man ingripa och göra anmälningar enligt lagen till vårdnadshavarna och vid även behov till andra myndigheter. Sexuellt våld förekommer också på nätet. Sexuellt våld mot barn på nätet kan vara lika skadligt som fysiskt sexuellt våld. 

Personalen ska alltid ingripa i barns våldsamma beteende. Det är viktigt att ingripa i barnets aggressiva och våldsamma beteende i ett tidigt skede och på ett sätt som stöder känsloreglering och beteende som beaktar andra, och genom lösningar i vardagen inom småbarnspedagogiken till exempel genom att handleda leken. Personalen noterar och uppmuntrar positiva förändringar i barnets beteende. Barnets beteende begränsas vid behov på de sätt som man kommit överens om med vårdnadshavarna. Verksamhetssätten antecknas i planen för småbarnspedagogik. Vid ingripande i aggressivt och våldsamt beteende hos barn behöver också föräldrarna ofta hjälp och handledning, och de hänvisas till de rådgivningstjänster och socialvårdstjänster som behövs. Förskolebarn har rätt till elevvårdstjänster.

Ett barns våldsamma beteende kan vara att kasta eller ha sönder saker, eller knuffa, slå, bita, sparka eller knipa andra. En del barns våldsamma beteende kan rikta sig mot endast vuxna, en del endast mot barn eller båda eller till och med mot sig själva. Ofta ligger svårigheter med känsloreglering och impulsivitet bakom barns aggressiva beteende. Ibland kan aggressiviteten vara systematisk och målinriktad. I allmänhet förbättras barnets självbehärskning när barnet växer, men aggressivt beteende kan också etableras som ett rutinmässigt tillvägagångssätt, om man kan uppnå nytta för sig själv med hjälp av det. Personalen kan uppleva att ett barn som agerar våldsamt som besvärligt, skrämmande eller till och med motbjudande, och att det är svårt att hitta fungerande sätt att gå vidare. Barnet kan stämplas och ibland bli utpekad som syndabock även om hen inte ens varit delaktig i hela händelsen. Man ska inte tala om barnet som ett våldsamt barn eller slagmålsbarn eller knytnävshjälte, utan man kan tala om ett barn som övar på sina självregleringsfärdigheter.  

Barnens beteende kan vara som våldsammast vid 2–3 års ålder. Denna ålder är förknippad med många utvecklingsskeden, där trotsålder och konflikter är mycket typiska. Hos de minsta barnen är beteendet inte nödvändigtvis medvetet, utan de vet helt enkelt inte hur de ska hantera stressiga situationer där det inte finns något stöd från vuxna att tillgå. Inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen ska de anställda ingripa när ett barn exempelvis använder sig av slag, eftersom barn som slår andra kan uppleva att de har nytta av att slå, om de får det som de vill ha av det andra barnet och man inte ingriper i det. Om en vuxen inte ger negativ respons om slaget kan detta stärka användningen av slaget som metod även i följande leksituation. Barnet lär sig att det finns vissa regler för socialt umgänge. Det finns orsaker och konsekvenser som också berör honom eller henne. En kompis vill inte nödvändigtvis leka med ett barn som slagit honom eller henne, eller så kan hen bli arg om ett annat barn tar hens leksak.  

Våld mellan barn inom småbarnspedagogiken eller förskoleundervisningen diskutera personalen med barnens vårdnadshavare och tillsammans söker man lösningar på situationen. Upprepat våld bekämpas genom att ändra vardagsrutinerna och säkerställa stöd och hjälp för barnets fostran.  

Barn inom småbarnspedagogiken övar sin förmåga att reglera sina känslor, sitt beteende och sin kognitiva aktivitet. Särskilt hos barn under tre år är känslorna oförutsägbara och förmågan att identifiera, namnge och reglera känslan håller fortfarande på att utvecklas. När barnet inte ännu finner några ord för känslan, men den fyller hela kroppen och sinnet, kan barnet få ett starkt behov av att bita eller slå någon annan. I utvecklingen av känsloregleringen kan miljöfaktorerna ha stor betydelse och kvaliteten på den tidiga interaktionen är särskilt viktig. Känsloreglering bör ses som en färdighet som kan läras och läras ut. En viktig del är att lära barnet hur man iakttar omvärlden, så att barnet kan börja förstå vad som händer med andra och sig självt. Grunden för förmågan att reglera känslor är att identifiera och bedöma känslor och deras effekter. Småningom utvecklas barnets förmåga att identifiera, namnge och förstå både sina egna och andras känslor i växelverkan med en vuxen. Med barnen kan man till exempel diskutera vilka känslor de känner som känns trevliga och otrevliga eller var i kroppen de grundläggande känslorna glädje, sorg, rädsla och ilska känns. Eller hur man kan se om någon är glad, ledsen, rädd eller arg. Med barnen kan man t.ex. använda sig av en känslotavla, känslokort eller tummätare. Som hjälp för känsloregleringen kan man tillsammans med barnet lära sig att använda avslappning av kroppen, andning, fantasi, medvetenhetsfärdigheter eller avkoppling. I situationer med nervositet behöver de flesta barn till en början stöd av en vuxen som är närvarande för att kunna lugna ner sig. 

Personalen ingriper genast i våld den studerande upplever eller våldsamt beteende i studiemiljön. De studerande beskriver det våld de utsatts för, som att röra vid en annan person utan tillstånd, att skada en annan persons integritet, verbalt psykiskt våld och ekonomiskt våld. Enligt de unga är det viktigt att vuxna ingriper i våld och att exempel hemifrån har en stor effekt på hur vi behandlar andra. Kamratgruppens stöd är viktigt för att klara av våld.

Läraren ansvarar för undervisningsgruppens säkerhet och rektorn har det övergripande säkerhetsansvaret. Läroanstalten ska ha de resurser och möjligheter som behövs för att agera i våldssituationer och ingripa i dem.

Våldssituationer mellan studerande identifieras tidigt och läraren, vid behov rektorn, ingriper i dem. De studerande uppmuntras att berätta om det våld de utsatts för, och de uppmuntras att föra våldet på tal även om de är åskådare till en våldssituation. Om en studerande under arbetsdagen berättar om att hen utsatts för våld någon annanstans än i studiemiljön eller om information om våld kommer till utbildningspersonalens kännedom på något annat sätt, ska läraren och rektorn underrätta vårdnadshavarna till minderåriga samt vid behov andra myndigheter om saken. Om informationen gäller våld i hemmet som en person under 18 år upplever, ska detta utan dröjsmål anmälas till barnskyddet och polisväsendet.

Alla studerande och vårdnadshavare till studerande under 18 år ska känna till vem de kan kontakta om det förekommer våld. När våldshandlingar upptäcks i läroanstalten utreder läraren, vid behov även rektorn, våldet och ingriper på ett jämlikt och konsekvent sätt. Ingripandet görs på ett sätt som beaktar den studerandes ålder, tillväxt och utveckling och där används vid behov lagstadgade disciplinära åtgärder och säkerhetsåtgärder i enlighet med den lokala planen.

Våld som en ung person har utsatts för, eller misstanke om våld som skett någon annanstans än i studiemiljön och som kommit till lärarnas, rektorns eller studerandevårdstjänsternas personals kännedom ska trots sekretessen anmälas till polisen och barnskyddet. Detta gäller även våld på sociala medier. 

Efter en våldssituation ska tryggheten i studiemiljön säkerställas. De studerande hänvisas till studerandevårdstjänsterna. Eftersom våldsamt beteende ofta inte helt kan förutses, måste de studerandes och personalens säkerhet tryggas även på andra sätt.

Om en studerande förvägras rätt att delta i undervisningen för högst tre arbetsdagar på grund av den studerandes våldsamma eller hotfulla beteende eller om undervisningen försvåras oskäligt mycket på grund av den studerandes störande uppförande ska den studerande erbjudas möjlighet till ett personligt samtal med studerandevårdstjänsternas kurator eller psykolog enligt lag under den tiden den studerande förvägrats att delta i undervisningen. Dessutom ska det för den studerande ordnas sådant annat stöd som den studerande behöver under den tid som den studerande förvägrats att delta i undervisningen och när hen återvänder till undervisningen. För den studerande utarbetas en plan för att stödja återgången till undervisningen.

Innan en studerande ges en skriftlig varning eller avstängs för viss tid, ska den studerande och även en minderårig studerandes vårdnadshavare höras. Innan en studerande förvägras rätt att delta i undervisningen ska en minderårig studerandes vårdnadshavare underrättas.