På sidan hittar du information om bland annat krisgruppens verksamhet, hur man ska gå till väga vid en akut kris samt olika anvisningar och verksamhetsmodeller för krishantering.

Skolans krisplan ska vara uppbyggd så att det finns en klar och tydlig del som beskriver åtgärderna vid akuta kriser. Skolans psykosociala arbete vid en akut kris skiljer sig från arbetet som hör till den grundläggande elev och studerandevården i samband med till exempel långvariga mentala problem, missbruksproblem eller ätstörningar. Krissituationen och planeringen av krisarbetet i skolan ska skötas i enlighet med relevanta lagar och med hänsyn till fysiska förhållanden samt enligt principerna för psykosocialt stöd. Planeringen ska alltså utgå från människans naturliga sätt att reagera och hur reaktionen påverkar hur man uppfattar, känner och återhämtar sig.

Vid en akut olycka ska skolan ingripa snabbt – inte för att akuta kriser skulle vara viktigare än andra allvarliga situationer, utan för att det på grund av reaktionernas natur är viktigt att ge stöd i rätt tid. Om stödet förläggs och dimensioneras rätt, kan man undgå en hel del extra psykisk belastning och också onödigt besvär i framtiden.

Utbildningsanordnarens krisplan ska beskrivas i kapitlet om elev- och studerandevård i läroplanen. Skolan/läroanstalten ska förbereda sig för krissituationer med hjälp av en krisplan som innehåller anvisningar om det psykosociala stödet i skolan/läroanstalten. För krisplanen ansvarar rektor i samarbete med elev-/studerandevårdstjänsternas personal.

Rektor svarar också för verksamheten i akuta situationer ända tills räddnings- eller polismyndigheten tar över ledningen. "Det primära i alla akuta situationer som hotar säkerheten är att rädda och skydda människoliv. Rektor eller någon annan i personalen leder verksamheten i skolan tills räddnings- eller polismyndigheten anländer och meddelar att de tar över ledningen och ansvaret för situationen." (Handbok om skolornas säkerhet: Oppilaitosten turvallisuus 2009). Det finns alltså ett klart system för när andra samhällsaktörer kan ta över situationen i en skola. I de flesta fall har man i Finland följt gemensamma riktlinjer i allvarliga situationer och olika myndigheters beslut har stött varandra. Om olika myndigheter bedömer en situation på olika sätt, är det bra att komma ihåg att det är polismyndigheten och inte rektor som i en krissituation fattar det slutliga beslutet om till exempel evakuering av skolan.

Det är bra att fundera över ansvarsfördelningen också i skolans administration. Ansvarsfördelningen mellan skolans rektor och bildnings-/skolväsendet i allvarliga situationer kan variera enligt situation eller kommun, men en kartläggning skapar tydlighet i verksamheten och förebygger missförstånd och överlappningar.

Tillbaka upp

Skolan ska utse en kärngrupp, till exempel elevvårdsgruppen, som är särskilt förberedd för att planera och ge psykosocialt stöd vid akuta kriser. Gruppen kan kallas skolans krisgrupp. En liten skola kan också utöver elevvårdsgruppen utse exempelvis skolans gårdskarl eller kokerska till medlemmar i krisgruppen – personer som känner skolan och ofta också elevernas bakgrund väl och som har förutsättningar och vilja att delta i krisarbete. Vid en olycka är det oviktigt om ögonvittnet eller personen som deltar i krisarbetet har högskoleexamen eller arbetar till exempel som kokerska.

Utbildningsanordnarens krisplan ska beskriva hur samarbetet och det psykosociala stödet sköts vid kriser. Vidstående exempel som beskriver krisgruppens uppgifter underlättar planeringen av stödet, även om skolan inte utsett någon särskild krisgrupp. En förteckning över uppgifterna finns också nere på sidan.

Skolans krisgrupp är en arbetsgrupp som arbetar inom skolan och i första hand för skolans talan i krisfrågor. Rektor bär ansvar, men varken han/hon eller någon annan som arbetar i skolan ska ensam behöva sköta en krissituation. Det är bra att utse en person som kan leda i kritiska situationer tillsammans med rektor, för att utjämna belastningen och göra observationerna mångsidigare. Dessutom måste skolans krisgrupp ha en vice ledare.

Krisgruppens medlemmar behöver inte vara kvalificerade experter men de ska vara mera insatta i kriser och krishantering än den övriga skolpersonalen, så att krisarbetet löper smidigt och man inte får "rampfeber" eller plötsligt måste bygga upp hela verksamheten från början och göra den påfrestande situationen ännu mer påfrestande. Det behövs tillräckliga tidsmässiga och ekonomiska resurser för att sätta sig in i krisfrågor.

Skolans krisgrupp har åtminstone följande uppgifter:

  1. Krisgruppen ska planera sin verksamhet och utarbeta en plan.
  2. Krisgruppen ska dokumentera den interna arbetsfördelningen och ansvarskedjan i gruppen.
  3. Krisgruppen ska på förhand kartlägga lokala/regionala samarbetspartner som är viktiga i krissituationer och avtala om samarbetsprinciper och -metoder.
  4. Krisgruppen ska informera skolans övriga personal om planen genom att ordna utbildning och skaffa litteratur.
  5. Krisgruppen ska se till att skolans alla vuxna, elever och vårdnadshavare vet hur de ska agera i olika situationer och hur man informerar om läget i olika faser av en kris.
  6. Krisgruppen ska organisera verksamheten i krissituationer.
  7. Krisgruppen ska sörja för omedelbart psykiskt stöd och eventuella fortsatta åtgärder.
  8. Krisgruppen ska utvärdera krisåtgärderna och vid behov göra ändringar i krisplanen.
Tillbaka upp

Tidsmässigt kan akut krisarbete i fråga om psykosocialt stöd indelas i tre moment (I enlighet med Hädän hetkellä – finsk handbok i psykisk första hjälpen 2009):

  1. förberedelse (krisplan, utbildning, övning osv.),
  2. psykisk första hjälpen (omedelbara stödåtgärder i chockfasen) och
  3. tidigt ingripande (stöd i reaktionsfasen, delvis också i bearbetningsfasen).

I allvarliga fall leder momenten stegvis till långvarig, planerad eftervård (främst i bearbetningsfasen).

I praktiken har de som varit med om kriser förundrat sig mest över att händelsen, efter att den första fasen lugnat sig, kan leva långa perioder under ytan och i de mest oväntade situationer visa sig för att söka uppmärksamhet och omsorg.

Enligt olika utredningar behöver cirka 20 % av alla olycksoffer individuella stöd- och vårdåtgärder utöver det stöd som alla får i den akuta fasen (psykisk första hjälpen och tidigt ingripande). Längden på den akuta fasen, det vill säga när hela skolan eller en del av den är i uppror och händelsen tar stor plats i vardagen, varierar. I individuella fall kan den räcka några dagar och i fall som berör hela skolan flera veckor. Välorganiserat stöd i den akuta fasen minskar behovet av individuell vård. I allvarliga situationer som gäller hela skolan kan återhämtningen inklusive bearbetningsfasen ta flera år. Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki beräknas till exempel kräva gemensam eftervård under minst 3–4 år. På individnivå tar återhämtningen ofta ännu längre.

Planerna för akuta kriser varierar per utbildningsanordnare, men planens uppbyggnad kan följa ett relativt enkelt mönster. Avsnittet om psykosocialt stöd i krisplanen kan utarbetas i enlighet med nedanstående modell. Den psykosociala aspekten ska beaktas både i planens uppbyggnad och som en genomgående princip om människors reaktion och behov av stöd. Utgående från handboken Oppilaitosten turvallisuus 2009:

  • planens syfte
  • kort sammanfattning om normala reaktioner
  • skolans krisgrupp: uppgifter, sammansättning och kontaktuppgifter
  • andra "viktiga" telefonnummer i krissituationer (bl.a. det allmänna nödnumret, hälsovårdscentralen/sjukhuset, socialjouren, polisen, personalens telefonnummer) och anvisningar om larmkedjan

Exempel på hur man ska agera i olika kriser:

När en elev dör

Det är alltid en myndighet som ska informera familjen om en elevs död, skolans representant kan delta.
Om det är en lärare som får veta om saken ska hon/han informera rektor, som vidtar behövliga åtgärder i samarbete med krisgruppen och/eller läraren i ifrågavarande klass.

  • sorgflaggning, morgonsamling, specialister konsulteras om fortsatta åtgärder
  • händelsen diskuteras i klasserna under ledning av rektor/lärare, hälsovårdare/skolpsykolog som hör till skolans elevvårdsgrupp eller motsvarande, eller tillsammans med en krisexpert
  • föräldrarna informeras om hur händelsen har behandlats i skolan och vem föräldrarna vid behov kan kontakta i skolan
  • man minns de anhöriga
    • den omkomna elevens handarbeten/teckningar
    • personalen ges möjlighet till gruppsamtal om det skedda
    • man följer med hur eleverna återhämtar sig och tar upp händelsen också senare
    • klassrummet inrättas för att hedra den omkomna elevens minne
    • fotografi i klassen, pulpeten på sin plats t.ex. till terminens slut eller tills klassen är beredd att avstå från den tomma pulpeten
    • de som vill delta i begravningen får stöd

När en lärare dör

  • rektor avtalar först med krisgruppen om arbetsfördelningen, informerar sedan personalen om händelsen, därefter ifrågavarande klass och hela skolan
  • personalen och klassen erbjuds möjlighet att delta i en diskussion som leds av en expert
  • lärarna talar om händelsen i de andra klasserna
  • den omkomna hedras i skolarbetet
  • flaggning, fotografi, minnesstunder
  • man minns de anhöriga
  • blommor, adress, kort av eleverna
  • man deltar i begravningen, om de anhöriga önskar det

När en nära anhörig till en elev dör

  • rektor samtalar med krisgruppen/elevvårdsgruppen
  • elevens lärare och den övriga skolpersonalen informeras
  • rektor/läraren frågar eleven/familjen vad man får berätta för den övriga klassen (uppmuntrar dem att berätta) och klassen förbereds på att eleven återvänder till skolan
  • man kan göra ett gemensamt kondoleanskort/i korthet berätta om händelsen när skolarbetet börjar
  • eleven ska på förhand få veta vad man diskuterat i klassen
  • läraren ser till att de anhöriga blir ihågkomna (t.ex. adress, blommor skickas hem till eleven)

Vid olyckor eller våldssituationer i skolan

  • vidta omedelbara åtgärder (första hjälpen, larm) i enlighet med krisplanen
  • informera rektor, personalen, krisgruppen
  • se till att få eleverna i säkerhet, i synnerhet ta hand om ögonvittnen
  • kom ihåg att uppträda lugnt för att inge trygghet
  • se till att det alltid finns någon vuxen hos eleverna och att eleverna inte går hem förrän situationen lugnat sig och de yngre barnen säkert har någon som väntar hemma
  • se till att det finns någon som följer eleverna hem vid behov
  • meddela vårdnadshavarna på överenskommet sätt så fort som möjligt
  • ordna diskussioner i klasserna under ledning av lärare/krisarbetare, diskussioner med personalen
  • samarbete med vårdnadshavarna – vid behov föräldramöten där händelsen tas upp
Tillbaka upp

Det behövs samarbete för att planera och ge psykosocialt stöd

Samarbetet i anslutning till psykosocialt stöd ska beskrivas i utbildningsanordnarens krisplan. I situationer där skolans egna resurser inte räcker till har skolhälsovården och andra aktörer som ansvarar för krisarbetet inom välfärdsområdets hölsovårdstjänster en central roll. När man utvecklar och övar gemensamma modeller och åtgärder för krissituationer krävs samarbete med polisen och räddningsväsendet.

Vem ska agera – när behövs utomstående hjälp?

Mycket ofta förutsätter en krissituation sådan kriskunskap som överstiger det som rimligen kan krävas av skolpersonalen – och det är helt i sin ordning. Det handlar ju om avvikande situationer som också skolans vuxna reagerar på och upplever som påfrestande. Det är inte värt att försöka för mycket. Även om skolpersonalen skulle ha kunskap för krissituationer och åtgärderna skulle vara ändamålsenliga, kan det tära oskäligt hårt på resurserna och resultera i utmattning och svårigheter att återhämta sig. Det är klokt att anlita experthjälp när det behövs så att lärarresurserna kan avsättas för skolans grundläggande uppgift.

Det är naturligt att kombinera det stöd som personalen behöver med det psykosociala stödet till eleverna. Därför är det ändamålsenligt att samtidigt som krisplanen utarbetas också planera hur stödet till skolans vuxna ska organiseras i olika krissituationer. Det här förutsätter smidigt samarbete med dem som ansvarar för personalens företagshälsovård.

Ibland kan en olycka vara av sådan art att skolans egna experter gör klokast i att ge ifrån sig uppgifterna så snart det är möjligt. En kris som drabbar den egna yrkeskåren/vän- eller familjekretsen kan, och får, inverka kraftigt på det egna psyket. Den tär kraftigt på de psykiska resurserna och leder samtidigt lätt till en förvrängd bedömning av situationen. Det kan t.ex. vara situationer där lärarens egna barn finns bland offren, hälsovårdaren förlorar en kollega eller psykologens elevklient blir utsatt för våld. I sådana fall är det bäst att ta hjälp av den lokala krisberedskapen. Det har också visat sig vara bra att byta arbetsuppgifter. Man kan till exempel be grannkommunens/-skolans personal, som har lättare att hålla ett professionellt avstånd till händelsen, om hjälp med det psykosociala stödet. Hjälpen kan eventuellt ersättas med motsvarande arbetsprestationer i framtiden.

Kommunikationsprinciper vid psykosocialt stöd i krissituationer

Vid krissituationer i skolan ska man följa de avtalade kommunikationsanvisningar som fastställs i krisplanen. Det är viktigt att kommunikationsanvisningarna utarbetas utgående från hur människan reagerar i en akut kris. En chockad och psykiskt belastad människa förmår inte uppfatta innehållet i invecklad kommunikation.

För detaljerad kommunikation kan också visa sig vara onödig i den känslomässiga reaktionsfasen. Kommunikationen ska därför vara klar och tydlig. Kommunikationen ska också ta hänsyn till offrens och hela skolans säkerhet. Det är bra att komma ihåg att överdrivna löften som uttalas (kanske för att man själv är i chock), till exempel "allt kommer att ersättas", "jag tar ansvar", "alla skador kommer att åtgärdas", sitter kristallklart i offrens minne, kanske hela livet. De kan utlösa intensiva hatkänslor och bitterhet när man konfronteras med vardagens realiteter. Krissituationerna är så olika och krävande att stöd- och hjälpåtgärderna aldrig kan vara fullständiga och lämpa sig för alla offer, även om de fungerar. Därför lönar det sig för rektor att säga något uppbyggande men inte lova för mycket. Exempelvis "vi gör vad vi kan" eller "vi ska sätta oss in i saken" låter också i offrens öron mera realistiska än löften som "vi tar hand om allt".

I en krissituation är det bra att skicka hem ett meddelande med de yngre eleverna, som innehåller information om det som hänt i skolan och vad man vidtagit för åtgärder. Meddelandet kan vara mycket enkelt, t.ex.

  • ”I dag har en av våra elever, xxx, omkommit i en xx olycka. Vi vill att ni där hemma vet att vi har talat om det som hänt i klasserna xx och xx. I bilagan som följer* kan ni också läsa om vilka principer skolan följer i akuta kriser. Vi hoppas att eleverna har möjlighet att tala vidare med er om händelsen. Skolan svarar gärna på eventuella frågor. Var vänlig kontakta xx xx"

* Se rubriken "Anvisningar och strategier för hantering av en kris" senare på denna sida.

Också världen utanför skolan behöver information

Det är naturligt att det vid större olyckor i skolan finns ett behov av extern information och samhällsdebatt. Medierna kan vara en bra samarbetspartner och bl.a. förmedla viktig information om reaktionerna, stilla den nyfikenhet som situationen väckt och ta udden av alla rykten. En saklig nyhet om en olyckshändelse i tidningen eller TV kan i bästa fall leda till att skolans personal slipper många extra samtal och frågor och kan spara sina krafter för det viktigaste: skolarbetet och återhämtningen. Det är dock skäl att komma ihåg att en liten, men ibland mycket synlig, del av medierna också i Finland använder tvivelaktiva metoder och till och med påstås ha låtsats vara bekanta med offer, betalat för intervjuer med minderåriga eller trängt sig fram på olycksplatser utan respekt för varken chock eller sorg. En tydlig kommunikationsplan och definition av vem som ansvarar för kommunikationen hjälper skolan att sätta gränser som skyddar individen och enskilda offer. Det är bra att komma ihåg att information om händelser och information om personer är två olika saker.

Samarbetet med föräldrarna förändras i krissituationer

 Ofta blir samarbetet med föräldrarna automatiskt intensivare i samband med olyckor i skolan. Det är också skolans plikt att samarbeta. Ju bättre hemmen känner till hur skolan agerar i en kris och ju bättre skolan känner till hemmens önskemål och situation, desto lättare är det att dra upp klara och enhetliga riktlinjer för att stödja eleverna.

Erfarenheter visar att oro och påfrestningar också kan ge upphov till mycket starka reaktioner bland föräldrarna. Föräldrarnas ängslan kan upplevas som orimlig i en situation där läraren som mest skulle behöva stöd och omtanke. Det är med andra ord bra att vara beredd på överdrivna reaktioner – och också bra att vara beredd att förlåta dem. Dylika panikreaktioner är ofta kortvariga.

Mitt bland alla starka, ibland helt motstridiga, krav kan det vara jobbigt för skolan att hitta en egen linje som man anser vara riktig och även genomförbar i praktiken. Ibland kan till exempel elevernas föräldrar kräva att skolan grundligt går igenom en olycka, fastän de själva inte har för avsikt att tala om olyckan hemma. Andra föräldrar till elever i samma klass kan samtidigt önska att olyckan absolut inte ska tas upp i skolan, för att barnen inte ska bli upprörda. Skolans krisarbete kan inte fungera som i ett varuhus, så att alla tar den produkt som de just för tillfället vill ha. Det är förstås viktigt att lyssna på föräldrarna och diskutera olika former av stöd, men också att motivera den linje som skolan valt.

Det kan vara bra att diskutera under föräldramöten och på det sättet komma fram till en enhetlig linje. Elektronisk kommunikation är snabb och nackdelen är att det finns risk för "primitiva reaktioner" som bägge parter sedan ångrar.

Tillbaka upp

Beskrivningen av strategier baserar sig på Arja Sigfrids material.

  • läraren ska modigt ta upp världshändelser, krig, kriser; t.ex. kärnvapen, kärnkraft, den ekonomiska krisen, klimatförändringen, krig i länder som elever i skolan eller klassen kommer från (media), dödsfall som drabbar barn/ungdomar på den egna orten, en smittsam sjukdom, självmord, eldsvådor, familjetragedier, svininfluensa
  • eleverna vill tala om händelserna i skolan
  • det finns inga grunder för pedagogiken "att vänta och se", att tala om händelserna skapar trygghet

Anvisningar om hur man bemöter ett barn i en akut kris

Ge barnet korrekt information – skydda det från informationsflödet

  • gå igenom händelsen med barnet
  • fråga vad barnet vet och tänker om händelsen och vad barnet såg/hörde/upplevde
  • berätta vad du själv vet
  • red ut missförstånd
  • undvik invecklat bildspråk, jämför t.ex. inte döden med sömn eller en resa
  • skydda barnet från överdriven medieexponering, begränsa i synnerhet uppkomsten av dramatiska sinnesintryck (uppskakande bilder, ljudeffekter)
  • titta själv på nyheter först sent på kvällen
  • för att skydda barnet – sänk volymen när barnet är vaket

Ge barnet tid att förstå – gör händelsen verklig

  • var öppen för barnets frågor
  • tala när barnet vill, men vänta dig inte långa pratstunder
  • stärk barnets trygghetskänsla – han/hon svävar inte för tillfället i fara
  • var beredd att tala med barnet om död och våld, även om du själv inte är helt säker på dina svar

Hjälp barnet igenom krisen

  • ge rum för olika känsloyttringar och för att de ibland helt verkar försvinna
  • tillåt olycksrelaterade lekar (bl.a. död, olyckshändelser) men hjälp barnet att hitta ett trösterikt slut på leken
  • hjälp barnet att bearbeta också sina skuld- och hatkänslor, sin rädsla för döden och andra oväntade reaktioner
  • tillåt barnet att visa empati men låt inte barnet ta ansvar för en vuxens välmående
  • visa dina känslor och säg att du är säker på att du klarar dig trots allt

Anvisningar om hur man bemöter ungdomar i en akut kris

Ge den unga korrekt information

  • gå igenom händelsen med den unga
  • fråga vad han/hon vet och tänker om händelsen och vad han/hon såg/hörde/upplevde
  • berätta vad du själv vet
  • red ut missförstånd
  • undvik invecklat bildspråk, jämför t.ex. inte döden med sömn eller en resa

Ta också i beaktande att

  • känslorna kan vara lika starka när man lever sig in i en situation som när man själv upplevt den
  • var öppen för den ungas frågor
  • tala när han/hon vill, men vänta dig inte långa pratstunder
  • förbered den unga på att han/hon oavsiktligt kommer att påminnas om händelsen i olika sammanhang och att det kan aktivera känslorna
  • håll fast vid familjens normala regler, bl.a. hemkomsttider och inställning till alkoholbruk

Hjälp den unga igenom krisen

  • ge rum för olika känsloyttringar, också för att de ibland helt försvinner
  • tillåt funderingar kring sorg (bl.a. död, olyckor, begravningar)
  • hjälp den unga att bearbeta också sina skuld- och hatkänslor, sin rädsla för döden och andra oväntade reaktioner
  • tillåt den unga att visa empati men låt inte den unga ta ansvar för en vuxens välmående
  • se till att en vuxen finns till hands, även om den unga mera skulle söka sällskap av jämnåriga
  • visa dina känslor och säg att du är säker på att du klarar dig trots allt

Diskussionsämnen i en skolklass efter en akut kris

Det är viktigt att de vuxna, både i skolan och hemma, är beredda att prata med barnen och de unga om upprörande händelser. Pratstunderna behöver inte vara långa. Perspektivet i diskussionen ska vara här och nu.

Exempel på diskussionsämnen:

  • Vad har egentligen hänt? kontrollera aktuella fakta
  • Hur fick du veta om händelsen? var befann du dig, vad gjorde du just då
  • Vad tänkte du? vilka tankar dök upp när det hände/du fick veta om händelsen
  • Vad kände du? känslorna kan också vakna senare, ofta är man först bara förvånad och chockad, eller känner ingenting alls
  • Hur reagerar kroppen? det kan ske omedvetna förändringar i kroppen (spänning, smärta, orolighet)
  • Hur kan man hjälpa sig själv/andra att gå vidare? tala, minnas, vardagen, motion…
  • Vad händer efter skoldagen? informera hemmen om att man talat om händelsen i skolan och uppmana hemmen att ta upp händelsen

En vuxen behöver inte kunna svara på alla frågor – det räcker att den vuxna är trygg, vågar visa sina känslor och samtidigt visar att känslorna går att bemästra.

Behandling av traumatiska händelser i klassen

Det är viktigt att vuxna som talar om svåra livssituationer lyfter fram alternativa lösningar och försöker hjälpa barnen och de unga att hitta en modell som passar dem. Att förmedla hopp i krissituationer får också barnen att känna sig trygga och lita på att de klarar sig. Lärarna utgör av flera orsaker en resurs som har en unik möjlighet att sörja för barnens behov:

  • Lärarna känner alla barn och deras personlighet.
  • Lärarna känner till gruppernas "kultur" och atmosfär.
  • Lärarna är specialiserade på att förmedla kunskap till barnen.
  • Lärarna vet hur eleverna kan engageras och vilka uttrycksformer man kan använda.

Lärare som ämnar ta upp händelser i klassen som gjort starkt intryck på barnen kan använda följande modell. Samtalet kräver i allmänhet minst en lektion, ibland till och med två. Det är önskvärt att alla hela tiden är närvarande i klassen, wc-besök är naturligtvis tillåtna. Ett bra alternativ är att samarbeta med en annan lärare men det är inte alltid nödvändigt. Det bra om klassen känner den vuxna som deltar; det kan vara en annan lärare eller någon från elevvårds- eller krisgruppen. Man kan t.ex. sitta med barnen i en ring på golvet och ha vacker musik i bakgrunden och ljus som brinner i klassen. Det viktiga är att situationen känns så trygg som möjligt och att ingen blir rädd (t.ex. om det är för mörkt i klassen). Det går också bra att sitta på vanligt sätt, om det fungerar. Det är bra att ge barnen möjlighet att ge utlopp för sina tankar på olika sätt, t.ex. genom att rita, modellera, skriva. Samtalet kan utformas på följande sätt:

1. Öppning

Syfte och motivering
Regler

  • Läraren berättar vad som kommer att hända under de närmaste lektionerna och varför.
  • Det är viktigt att prata om vilka reaktioner och följder ett dödsfall föranleder.
  • Man ska reservera tid för det, eftersom det hjälper att förstå det som hänt.
  • Då någon dör, fylls vi av tankar och känslor som gör oss sorgsna, rädda och arga.
  • När vi får prata om det som hänt förstår vi bättre hur andra upplever situationen.
  • Det är viktigt att reda ut fakta, också missförstånd, så att inte falska rykten sprids.
  • Det är bra att ha regler för klassamtalet:
    • Ingen är tvungen att tala i klassen.
    • Ingen får efteråt bli retad eller kritiserad för vad de sagt eller gjort.
    • Det är tillåtet att gråta och bli arg och ingen ska efteråt bli klandrad för det.

2. Utredning

Hur fick du veta om händelsen?
Vad har ni hört/kartläggning av den senaste informationen

  • Eleverna får berätta hur, av vem och var de fick veta om händelsen. De flesta kan svara på det.
  • Fundera över om händelsen drabbat något barn mera än andra (om någon t.ex. såg vad som hände).
  • Samla in ännu noggrannare detaljer om händelsen.
  • Klassläraren berättar vad hon/han vet.
  • Om det gäller en olyckshändelse är det bra att läraren skaffar information om händelseförloppet.
  • Barn har stort behov av konkret information. Det kan gå många rykten om händelsen och därför är det viktigt att diskutera händelsen i klassen.
  • Efter en traumatisk händelse måste man ta itu med rykten och felaktiga uppfattningar, så att inte onödiga problem uppstår.
  • Om man informerar om händelsen i medierna, är det bra att gå igenom tidningsklippen. Ofta kan man gå igenom mediematerial på de andra lektionerna och uppdatera fakta.

3. Normalisering och återhämtning

Hur reagerade du?
Vad har tidigare hjälpt dig när du varit sorgsen?

  • Fråga hur barnen reagerat. De som vill svarar.
  • Syftet är att få barnen att förstå att alla reaktioner och känslor är naturliga, också det att man inte känner något alls.
  • Det är bra att undvika frågor som "Hur kändes det, när du fick veta om händelsen?", eftersom de snarare hindrar än främjar en diskussion.
  • Frågor som "När kändes det som värst?", "Vilka tankar väcker händelsen hos dig?" eller "Vad hände med dig?" lockar barnen att berätta om sina reaktioner och intryck.
  • Om barnen blivit vittnen till ett dödsfall eller hittat en död människa måste de få ge uttryck för sina upplevelser och tankar med ord och via olika sinnen (syn, hörsel, lukt, känsel). Om det är fråga om en enskild elev, ska ett eget diskussionsmöte ordnas för honom/henne och andra ögonvittnen under ledning av en krisarbetare. Det är också bra om läraren får stöd av en person som är insatt i krisarbete om flera barn i klassen bevittnat en uppskakande händelse.
  • När barnen berättar om sina reaktioner ska läraren inte säga t.ex. "Ja, det är helt normalt", utan det är bättre att fråga: "Reagerade någon annan på samma sätt?"
  • Man skapar kontakt och samhörighet genom att be kamraten bredvid att lägga armarna runt den som berättar eller genom att fråga vad de andra känner när "Jocke" gråter. Det är lärarens uppgift att få fram barnens naturliga medkänsla.
  • Små barn kan rita eller uttrycka sig på andra motsvarande sätt.
  • Läraren sammanställer det som eleverna uttryckt, tar fram likheterna i deras tankar och reaktioner och understryker att reaktionerna är normala.
  • Om läraren känner till liknande fall, kan hon/han berätta hur barnen reagerade då.
  • Läraren kan berätta hur människor vanligtvis reagerar efter liknande händelser.
  • Det är bra för barnen att veta att en traumatisk händelse kan påverka koncentrationen och minnet.

Att stärka återhämtningen:

  • Vilka erfarenheter har du av sorg? Hur har du klarat dig tidigare när du varit sorgsen eller råkat ut för något hemskt? (om en mor- eller farförälder dött, vid en eldsvåda, om ett kärt djur dött)
  • Läraren ska fästa vikt vid hur barnen klarat av sorgen, INTE vid själva historien. Barn berättar gärna om hur det hjälpte att tala med någon annan, med kamrater eller föräldrar, att rita, lyssna på musik, vara ute, promenera osv.
  • Det är naturligt att också läraren berättar om sina reaktioner och upplevelser och hur hon/han reagerar på sorg.

4. Att se framåt

Vad händer nu och i framtiden?
Vad kan vi göra?

  • Syftet är att se framåt och kanalisera elevernas känslor och energi på ett konkret sätt, i synnerhet planera de närmaste dagarna.
  • Om en klasskamrat dött är det viktigt att tala om begravningen. I synnerhet med yngre barn är det viktigt att tala mera om själva begravningen, men en annan gång.
  • Det viktigaste är att skapa en trygg atmosfär, så att barnen känner att de kan prata om händelsen och sina känslor i skolan.

5. Avslutning

Sammanfattning
Uppföljning

  • Man sammanfattar tillsammans det man talat om och planerar vad man ska göra senare (t.ex. vad man ska göra under begravningen, om man ska ha flera diskussioner).
  • Om det handlar om ett dödsfall, behövs sannolikt flera samtal.
  • Eleverna kan planera att göra något tillsammans, till exempel måla en teckning eller skriva ett brev. Det ger klassen möjlighet att visa att de bryr sig om de anhöriga.
  • Till sist frågar läraren eleverna om det är någonting som de fortfarande funderar på eller vad de har för tankar om dagens diskussion. När diskussionen avslutats, är det lättare att återgå till det normala skolarbetet, eftersom eleverna fått tala om det som hänt.
  • Läraren kan under diskussionen följa med om några av eleverna reagerar särskilt kraftigt och efteråt tala med dem eller hänvisa dem till elev- och studerandevårdstjänsterna.

När en klasskamrat dött samma dag eller för någon dag sedan:

  • Du kan be barnen se på den döda klasskamratens sittplats och tänka på vad de aldrig hann säga sin kamrat. Eleverna kan säga tankarna högt, rita dem, skriva dem eller bara tänka på dem.
  • Till sist tar man farväl. Läraren kan till exempel säga: "Se på (den döda elevens stol) och berätta vad du vill säga honom och ta sedan farväl". Eleverna kan skriva eller rita ett avskedsbrev. Om det handlar om ett självmord, är det ett bra tillfälle att tala om maktlöshet, självförebråelse och skamkänslor. (Skolpsykologen/skolkuratorn kan då också vid behov vara med).
  • Minnesbok; under de följande veckorna kan klassen göra ett album/ett häfte om den döda eleven: Fakta, händelseförlopp, begravning, goda minnen, situationen om ett år. Bilder och berättelser hålls framme i klassen så länge det behövs. Får lånas hem.
  • Barnen kan också få ifyllningsuppgifter:
    • När jag hörde om vad som hänt, tänkte jag först att...
    • Det värsta var att...
    • Det som gjorde starkast intryck på mig var...
    • Det som gör mig mest sorgsen är att...
  • Läraren kan ge goda råd åt eleverna:
    • Tala om det som har hänt med era föräldrar
    • Tala med vänner och kamrater
    • Besök graven
    • Skaffa mera information om det som hänt
    • Skriv dagbok, dikter eller skriv ner era tankar
    • Gör tillsammans något för de egna

Exempel som underlättar det fortsatta arbetet

Färgläggning av en människofigur

  • Eleverna färglägger en ritad människofigur i tre färger: rött markerar ilska, blått sorg och svart rädsla. I vilken del av kroppen finns känslorna och hur ser det ut i färg. Gemensam diskussion: i vilken del av kroppen bor "sorgen"? (hur känns den, som huvudvärk, magont, som ett tryck, som darrningar etc.)
  • Hur kan känslan lindras? Hur ser den färglagda figuren ut när han mår bättre?

Återhämtningsskala

  • Läraren skriver skalan 0–10 på tavlan.
  • Eleverna får räcka upp handen och berätta var på skalan de befinner sig: t.ex. med familjen/när de tänker på det som har hänt/ser på TV-nyheter/går och lägger sig.
  • Det här kan ni göra t.ex. varje månad med hela klassen under ett halvt års tid.
  • Ni kan också diskutera om hur elevernas individuella/hela klassens resultat kunde förbättras.

Goda nyheter

  • Ritad TV med nyhetsuppläsare.
  • "Nyheter: i dag är det dags för goda nyheter, vad ska vi berätta i dag?".
  • Passar bra efter en gruppdiskussion eller presentation, där man behandlat t.ex. en jordbävning, krig, lokala kriser.
  • Hjälper och får eleverna att tänka på positiva och uppbyggande, alternativa handlingssätt.

Minnesbok

  • Hela klassen kan göra en minnesbok om t.ex. en elev som dött.
  • Ger kontinuitet, en bro mellan det förflutna, nuet och framtiden.
  • Boken ska finnas på en särskild plats i klassen, så att eleverna kan gå och titta i den när de vill. Efter ett år hålls en minnesdag som dokumenteras i boken.
  • Boken kan innehålla bl.a. bilder, fakta, teckningar, "förklaringar", berättelse om begravningen, goda minnen, födelsedag, små berättelser från de gångna åren.
  • Boken kan lånas till föräldrarna, men den är klassens "egen".
Tillbaka upp