Stödmaterial för slutbedömningen i det andra inhemska språket finska

I den summativa bedömningen bedöms elevens kunskaper, färdigheter och arbete. Innehållet i läroplansgrunderna kopplas ofta till kunskap. Kunskaper i språk kan handla om att lära sig ämnesspecifika begrepp och utveckla ett kunskapsspråk. Färdigheter handlar om ämnesspecifika metoder t ex såsom förmågan att tolka texter. Också metakognitiva färdigheter – “att lära sig att lära” – inbegrips i detta sammanhang. Med arbete avses färdigheter som att arbeta självständigt och i grupp, att planera och utvärdera sitt eget arbete, att agera ansvarsfullt och försöka sitt bästa samt att agera konstruktivt i kommunikationssituationer.

Summativ och formativ bedömning kan ligga nära varandra och samma uppgift kan fungera både summativt eller formativt beroende på responsen och syftet med uppgiften. Ett sedvanligt prov där de rätta svaren summeras till ett slutgiltigt poängtal eller vitsord innebär ett summativt angreppssätt. Samma prov men där läraren ger kommentarer om det som fungerar och inte fungerar och låter eleven jobba vidare utgående från kommentarerna, t.ex. med en kamrat, innebär i stället ett formativt angreppssätt. Det är syftet som styr om det handlar om en formativ eller summativ bedömning.

Elevens slutvitsord ger en helhetsbild av elevens kunnande och grundar sig på den kunskapsnivå som eleven uppvisar i relation till målen och kunskapskraven för slutbedömningen. Alla mål som fastställts i läroplansgrunderna för lärokursen i läroämnet och kunskapskrav för slutbedömningen beaktas oberoende av för vilken årskurs enskilda mål har ställts upp i den lokala läroplanen. Om en elev uppnår en bättre kunskapsnivå̊̊ i något mål kan det kompensera en underkänd eller svagare prestation i något annat mål.

Det är mycket betydelsefullt att erbjuda olika typer av bedömningssituationer för att eleverna ska få visa sitt kunnande och lärande på ett mångsidigt sätt. I vårt sätt att undervisa och betona olika färdigheter förmedlar vi också indirekt för eleverna vilken typ av kunskap eller färdighet som värdesätts. Väljer vi att betona korrekt utförande med fokus på rättstavning få vi också elever som kommer att fokusera på det. Uttrycket “Sitä saa mitä tilaa” eller på svenska “Som man bäddar får man ligga” beskriver fenomenet. Det finns fem centrala frågeställningar att besvara i samband med mångsidig bedömning, nämligen vad (målsättning), hur (syn på lärande), varför (bedömningens uppgifter), vem och när (bedömning vid rätt tillfälle). Dessa frågeställningar är återkommande i bedömningssituationer och genom att ha dessa i åtanke blir också bedömningsförfarandet synliggjort. Bedömningen kan inte enbart vara rutinartad eller mekanisk med tanke på elevernas rättsskydd.

Ett centralt och mångsidigt redskap i språkundervisningen är den gemensamma europeiska referensramen (CEFR) och den finländska tillämpningen som utarbetats utifrån den, dvs. nivåskalan för språkkunskap och språkutveckling.

Den europeiska referensramen utgör en gemensam ram för språkinlärning, språkundervisning och bedömning. I referensramen ingår inte endast beskrivningar av språkliga färdigheter utan den omfattar också den kulturella kontext som omger språket. Syftet med referensramen är att den ska fungera som en gemensam grund på många olika plan, t.ex. i anslutning till läroplaner, utbildning och examina, och för olika aktörer såsom lärare, utbildare och andra ansvariga inom utbildning. Syftet med referensramen är att ge en beskrivning av olika språkfärdighetsområden för att underlätta samarbetet mellan språk och bidra till samförstånd t.ex. kring språkfärdighet, språkliga kompetenser och kunskapsnivåer. Ett centralt syfte med referensramen är att lyfta fram flerspråkig kompetens, dvs. utvecklingen av en språklig repertoar där alla språkkunskaper och olika färdigheter ingår, även begränsade kunskaper i språk.

Bedömningen av delområdena förväxande språkkunskap (förmåga att kommunicera, förmåga att tolka texter, förmåga att producera texter) ska grunda sig på den europeiska referensramen och den finländska tillämpningen som utarbetats utifrån den. Referensramen och nivåskalan utgör en skala med stigande nivåer för språkfärdigheter och beskriver vad eleven kan göra på en viss nivå och i olika skeden av lärprocessen. Delområdet växande språkkunskap inkluderar enligt läroplansgrunderna förmåga att kommunicera, förmåga att tolka och producera text. För målen inom dessa målområden är kunskapskraven för de olika områdena definierade på en viss nivå enligt nivåskalans kunskapsnivåer för språket i fråga.

Referensramen och den finländska nivåskalan är inte endast ett redskap för läraren i bedömning av kunnande utan kan användas som ett mångsidigt verktyg i både undervisningen och i planeringen av den, t.ex. i val av innehåll, uppgifter och material.  Även eleven kan utnyttja nivåskalan som ett redskap på olika sätt, till exempel självständigt för självvärdering av de egna färdigheterna eller för att ställa de egna färdigheterna i relation till målen för den kunskapsnivå som är uppställd för språket och lärokursen i fråga. Med nivåskalan som grund är det också möjligt att reflektera över den egna utvecklingen av färdigheterna i olika språk och ställa upp mål för framtiden. Nivåskalan är inte endast ett redskap för individuell reflektion utan kan också fungera som ett verktyg för formativ bedömning, till exempel som grund för diskussion kring språkkunskap tillsammans med andra, i kamratrespons.

Bedömningen av delområdena förmåga att kommunicera, förmåga att tolka texter och förmåga att producera texter för växande språkkunskap ska i alla lärokurser i det andra inhemska språket och främmande språk grunda sig på nivåskalan för språkkunskap och språkutveckling.

I materialet nedan konkretiseras kunskapskraven och kunskapsnivåerna för delområdena för växande språkkunskap i ankytning till lärokursen i A-finska respektive lärokursen i modersmålsinriktad finska. Målen för den kunskapsnivå som ställts upp för växande språkkunskap är högre i mofi än i A-finska.

Bedömningskriterierna för muntliga kunskaper och färdigheter omfattas av delområdet förmåga att kommunicera och förmåga att producera texter (muntligt).  Förmåga att tolka texter omfattas av receptiva muntliga och skriftliga färdigheter, att lyssna och läsa, t.ex. i syfte att förstå innehållet i det som sägs, få information, förstå något i detalj eller förstå budskapet. 

Kommunikationsförmåga omfattas av både receptiva och produktiva färdigheter samt i många fall även interaktion, t.ex. att tala, lyssna och samtala.