Då jag ställde frågan: Hur går det?

Blogg
Vardagen fylls av glada möten, men samtidigt finns en känsla av nervositet och oro närvarande. Bland annat det här och mycket mer fick vi ta del av på Utbildningsstyrelsen då vi ringde runt till kommunerna, skolorna, daghemmen och andra myndigheter inom utbildningsväsendet för att få svar på en väldigt enkel men ändå så viktig fråga: Hur har ni det?

Aino Likitalo

Kuvituskuva, Opetushallitus

Det var fantastiskt fint att märka hur väl samtalen togs emot och hur öppet man var beredd att berätta om sin egen vardag. Det framgick en tydlig entusiasm över att man igen ansikte mot ansikte får möta och arbeta tillsammans med sina kollegor och med barnen och de unga. Tydligt var även att det finns en stor vilja att utföra det egna arbetet så bra som möjligt, samtidigt som man kunde uppfatta en viss oro över om det alls är möjligt att göra ett bra jobb just nu, eftersom man på samma gång ska försöka förhindra spridningen av viruset med allt som det innebär. Det finns också en oro för hur man ska orka.

”Genom öppenhet skapar vi förtroende, tillsammans hittar vi lösningar, barnens och de ungas bästa styr vår verksamhet och våra innovationer och vi lever som vi lär”. Utbildningsstyrelsens verksamhetssätt innebär bland annat att det just nu är ännu viktigare än förut för oss att få veta hur vardagen inom småbarnspedagogiken och utbildningen faktiskt känns och ser ut. Vad fungerar och vad fungerar inte? Vad bekymrar eller väcker oro? På vilket sätt kan vi hjälpa? Då vi känner till hur vardagen ter sig i verkligheten kan vi också ge vårt stöd i just de frågor där det finns ett genuint stödbehov och vi kan försöka finna lösningar på olika dilemman tillsammans med just dem som brottas med problemen.

Vad sades det då om vardagen? Situationen med coronaviruset på våren var hektisk: olika anvisningar och rekommendationer utarbetades, uppdaterades och tillämpades samtidigt som vi alla undrade hur pandemin kommer att fortsätta och hur framtiden kommer att se ut. Den tunga våren tog på krafterna, men visade också hur mycket personalen inom utbildningsväsendet och småbarnspedagogiken faktiskt klarar av i krissituationer. Det här är något man med all rätt ska vara stolt över, samtidigt som man nu har mer beredskap än tidigare att möta de utmaningar som ännu kan komma. Det här bär oss alla också nu under hösten.

När det gäller beredskapen har det grundläggande förberedande arbetet gjorts, men just nu befinner vi oss i en situation då den utdragna undantagssituationen medför utmaningar som vi inte nödvändigtvis har kunnat förutse tidigare. Vi fick ta del av tankar om hur det varit att tillämpa rekommendationerna i praktiken, men också höra reflektioner om orken, omsorgen om välbefinnandet bland barn och unga som varit frånvarande samt synpunkter på till exempel digitala verktyg som inte betjänar så väl som man skulle önska då man försöker få vardagen att rulla.

Samtidigt var det en glädje att få berätta, att allt det arbete vi gör på Utbildningsstyrelsen är avsett att stödja och gynna våra kunder – alltså alla på fältet som arbetar med småbarnspedagogik, utbildning och internationell verksamhet. Ibland kan det stödet kännas alldeles för knappt och då vill vi också få veta det. Varje samtal och all respons hjälper oss vidare i vår strävan mot att betjäna så bra som möjligt: öppet, tydligt och vid rätt tillfälle med information, gemensamma lösningar och genom ett genuint intresse för kundernas vardag. Vi arbetar just nu med att ta fram de åtgärder som samtalen visat att det finns behov för. 

Slutligen ändå det viktigaste budskapet: även om den här omgången med samtal nu har avslutats så är linjen till oss alltid öppen.  


Skribent

Aino Likitalo
Aino Likitalo
Kommunikationsdirektör