Från motsättningar till en ny sorts diskussion om skolan

Blogg
Grundläggande utbildning
Skolan och läroplanen har antagligen väckt mer diskussion under det senaste året än någonsin tidigare. Till debatten har bidragit såväl professorer på området som mannen på gatan. Omfattande diskussioner om skolan visar ändå att skolan fortfarande har en betydande roll i det finländska samhället. Skolan är fortfarande viktig.

Olli-Pekka Heinonen

Opiskelijat istuvat luokassa pulpetin ääressä

Under den senaste tidens debatt om skolan är det som många har bekymrat sig över de motsättningar som verkar råda mellan olika tillspetsade synpunkter. En del säger att barnen inte lär sig något om man inte kräver tillräckligt mycket av dem. Andra säger att skolan kräver så mycket av barnen att de blir utmattade. Man hör åsikter om att skolan bara handlar om digitalisering samtidigt som andra tycker att de digitala strategierna inte alls syns i vardagen i skolan. Somliga tycker att skolan enbart går ut på fenomenbaserat lärande, medan internationella forskare som besökt de finländska skolorna har ansett att undervisningen är väldigt traditionell och lärarstyrd, och har också rekommenderat en pedagogik som i högre grad engagerar barnen. Varifrån härstammar de här helt olika synpunkterna?

I Finland har man alltid värdesatt skolan och skolväsendet. Skolan är nästan som en gemensam egendom som alla har en åsikt om. Den finländska skolan har under årtiondenas gång kontinuerligt förnyats, följt av diskussioner men med en målsättning att skapa en gemensam bättre framtid. Även skolan förlorar sin betydelse om den inte förmår förnyas.

Vi är medvetna om att största delen av de barn som nu föds kommer att ha yrken som ännu inte finns. Därför ska skolan, utöver de grundläggande kunskaperna och färdigheterna, även ge eleverna den mångsidiga kompetens som behövs i framtiden, såsom förmågan att tänka och lära sig, interaktionsfärdigheter, digital kompetens, multilitteracitet, arbetslivskompetens och olika färdigheter som behövs i vardagen. Det kommer att vara särskilt viktigt att ha förmågan att delta, påverka och bidra till en hållbar framtid.

Det är uppenbart att en debatt som drivs till sin spets tär på den finländska lärarens och skolans trovärdighet och tillförlitlighet.

Diskussionen om skolan har särskilt gått het angående läroplanerna. Det finns också anledning att diskutera läroplanerna. Den uppföljning som Utbildningsstyrelsen har gjort visar att implementeringen av läroplanerna fortfarande pågår. Det är förståeligt, eftersom eleverna i årskurs nio tar i bruk grunderna för läroplanen först inkommande höst och de första eleverna som har avlagt den grundläggande utbildningen helt och hållet enligt de nya grunderna får sina avgångsbetyg först år 2025.

Enligt uppföljningen ansåg utbildningsanordnarna i huvudsak att de nationella riktlinjerna för läroplanerna var lyckade och aktuella med bra målsättningar. De delområden som upplevdes som svårast att tillämpa var bedömningen av lärandet, de mångvetenskapliga lärområdena samt de mångsidiga kompetenserna. För att implementera dessa behövs alltså också i fortsättningen mera stöd och fortbildning.

Det har funnits all orsak till att fästa mycket uppmärksamhet vid dessa delområden i arbetet med de lokala läroplanerna. I tankar och tal kan de ändå ha fått en större roll än de har i den grundläggande utbildningen som helhet. Då saker tas ur sin kontext och blir ett ämne för diskussion även utanför undervisningsväsendet, är det lätt hänt att de får underliga proportioner och själva innehållet för diskussionen kan sakna förankring i verkligheten. Många kan ha undrat om olika parter ens talar om samma dokument.

Det är uppenbart att en debatt som drivs till sin spets tär på den finländska lärarens och skolans trovärdighet och tillförlitlighet. Om det centrala är vem som har rätt och vem som har fel samt vem som är syndabocken, finns det ingen chans att lära sig av kritiken och bristerna som tas upp. Alla är bara ute efter att rädda sitt eget skinn.

Vore det med andra ord dags att övergå till en annorlunda diskussion om skolan? En diskussion som kunde bygga på att identifiera brister och förhålla sig kritiskt, och utgående från det försöka bilda en gemensam uppfattning för att skapa mer välfungerande verksamhetsmodeller. I stället för att sträva efter att nå samförstånd och utveckla olika frågor utifrån enskilda händelser och detaljer kunde man fokusera på vad som behöver ske i de enskilda klassrummen och skolorna samt i beslutsfattandet bland samtliga utbildningsanordnare och på nationell nivå för att uppnå jämlikhet inom den grundläggande utbildningen. 

Autonomi är alltid förknippat med ansvarsskyldighet, och det ska vi också kunna förutsätta av alla självstyrande aktörer. För närvarande känns avstånden mellan olika aktörer ibland för långa och strukturerna hierarkiska, och då är det också svårt att bygga upp en gemensam, ansvarstagande identitet. Ibland lönar det sig att avlägga löften. Kunde vårt gemensamma löfte för det här året vara att utöver att fokusera på vårt eget även koncentrera oss på hur vi tillsammans skulle kunna få positiva förändringar till stånd? 

Inom undervisningsväsendet är allas arbete av betydelse. Det kunde vara ännu mer effektfullt om vi lärde oss att bättre dra nytta av varandras kunnande. Det här gäller alla kollegor inom undervisningsväsendet och hela vår skolgemenskap. Detsamma gäller alla som arbetar för samma mål men med andra roller, alla professionella i lärandets och undervisningens ekosystem. Tillsammans kommer vi på bättre lösningar. Tillsammans är vi mer.

 


Skribent

Olli-Pekka Heinonen
Olli-Pekka Heinonen
Generaldirektör, Utbildningsstyrelsen