Vi har inte råd att mista ett enda barn eller en ung person i den utdragna coronakrisen, men inte heller några av de yrkesverksamma

Då en kris pågår en längre tid sätts orken på prov och det kan vara svårt att rikta blicken mot framtiden. I en undantagssituation lever man i nuet och all fokus ligger på den situationen, men bakom hörnet väntar framtiden och för att vi ska orka ta oss vidare är det en viktig del av helheten att vi kan se med tillit på morgondagen. På Utbildningsstyrelsen har vi med oro tagit del av lärarnas skildringar av trötthet och en känsla av otillräcklighet i den egna vardagen. Samma budskap har vi fått från elever, studerande på andra stadiet och särskilt av abiturienter, som i delar av landet under en lång tid har studerat på distans.

Skolan och studierna är en del av en trygg vardag, som får en allt större betydelse för barn och unga då krissituationen pågår en längre tid. Det har blivit tydligt att skolan och studierna handlar om mycket mer än om att undervisa eller lära sig innehållet i olika läroämnen. I vardagen i småbarnspedagogiken, skolorna och läroanstalterna är påfrestningen därför större än normalt, utöver alla de krav som ställs för att bekämpa pandemin, till exempel gällande säkerhetsavstånd och hygienrutiner. Det här kan bidra till en känsla av otillräcklighet för dem som arbetar med småbarnspedagogik och utbildning. Därför hoppas jag att man i vardagen också kan komma ihåg att inte vara så sträng mot sig själv.

När omständigheterna förändras, förändras också sätten för genomförandet av målen för undervisningen och lärandet. Man både får och bör tillämpa nya rutiner för att uppnå målen i läroämnena, så att de svarar på elevernas och de studerandes behov i den egna skolan eller läroanstalten i den här exceptionella situationen. Man behöver inte eftersträva perfektionism, och det bästa sättet att undervisa behöver inte vara genom att använda de bästa digitala verktygen och programmen, utan det handlar om omsorg och små lösningar i vardagen med vilka man ser till att ingen hamnar utanför eller blir efter i studierna. Här har de yrkesverksamma inom det finländska utbildningsväsendet gjort ett enormt fint arbete, och jag hoppas att var och en kommer ihåg det – även lärarna själva.

Coronakrisen har tvingat var och en av oss att vänja oss vid att leva med en osäkerhet och vid att vi ställs inför situationer som det inte finns några färdiga lösningar för. Jag hoppas att ingen behöver finna de här lösningarna själva, utan att lärarna har ett starkt stöd av lärarkollegiet och att man delar sitt kunnande och sina insikter med varandra. Vi på Utbildningsstyrelsen vill fortsättningsvis på alla sätt ge vårt stöd för att det ska vara möjligt att i den vardag vi nu lever i trygga barnens och de ungas välbefinnande och deras möjligheter till lärande.

Då krisen pågår en längre tid framhävs också vikten av att värna om välbefinnandet och orken hos dem som arbetar inom utbildningssektorn. Det är viktigt att de vuxna som arbetar med fostran och undervisning får stöd för att de själva ska orka stödja barnen, eleverna och de studerande i undantagssituationen. Ibland är arbetsro det bästa stödet man kan ge. Vi funderar för närvarande på vilka sätt vi kan stödja de yrkesverksammas ork och välbefinnande, samtidigt som vi ser till att man på alla tänkbara sätt och i enlighet med hälsomyndigheternas rekommendationer, anvisningar och bestämmelser strävar efter att förhindra att coronaviruset sprids.

Vi har inte råd att mista ett enda barn eller en ung person i den här utdragna krissituationen, men inte heller några av de yrkesverksamma som arbetar för dem.