4H i Västra Saimen tog snabbt tillfället i akt och tar emot ukrainska ungdomar som volontärer

"Om man kunde underlätta deras situation på något sätt”

Till 4H-föreningen i Västra Saimen kommer volontärer via Allianssin nuorisovaihto. I våras bestod gruppen av de unga som ursprungligen sökte sig till föreningen för att bli volontär främst av unga som klarade sig bra. Detta gav upphov till idén att öppna en ansökan särskilt för ukrainare som lider av krigssituationen.

Merja Kuukka, verksamhetsledare för 4H i Västra Saimen, anser att även om de ukrainska ungdomarna annars inte själva skulle klassa sig som personer i utsatt ställning, är mottagandet av ukrainska volontärer i och med den förändrade situationen något som på ett utmärkt sätt passar in i den europeiska solidaritetskårens övertygelse.

– Visst skulle det här kunna vara ett sätt för organisationer att hjälpa. Om man tänker på solidaritetskårens idé att det också är möjligt för personer i svagare ställning än andra att delta, då uppfyller krigssituationen detta kriterium. Om man på detta sätt kunde lindra situationen för enskilda ukrainska ungdomar ens lite, hoppas Kuukka.

Som mentor har Kuukka också funderat mycket på volontärernas behov och eventuella trauman. 

– Försöket med en farosignal som larmade en måndag varje månad och lät som ett flyglarm, var redan lite skrämmande för de unga. Jag hade dock förväntat mig att någon typ av trauma skulle kunna vara mer på ytan och tankarna på hemmaplanet, men det är inte något som den här duon har inte nämnt desto mer. Jag är ingen expert på att möta trauman, men om någon har ångest, då söker vi hjälp. En av mina bekanta drar också traumayoga. Det skulle man också kunna prova om ungdomarna är intresserade av att behandla saker på ett sådant sätt, funderar Kuukka.

Å andra sidan tror Kuukka att det inte lönar sig att fråga för mycket av egen nyfikenhet om den unga inte själv uttrycker sin vilja att tala om situationen och dela med sig av sina erfarenheter. 

– Man måste låta dem leva ett normalt liv. De har fokuserat otroligt bra på arbetet. Det kanske också leder bort tankarna från hemmet. Jag har verkligen varit imponerad – ibland känns det som att de är mer kompetenta än mig!

Det kalla landet överraskade med sitt varma mottagande

Volontärerna Olha Potapchuk, 21, och Sofiia Sydorenko, 18, anlände till Luumäki i Södra Karelen i början av maj. 

Båda hade varit intresserade av internationell verksamhet redan tidigare. Olha har varit au pair i Spanien och Sofia har varit med om att samla in medel i Rumänien. Beslutet att resa till Finland beskriver de på liknande sätt:

– Jag registrerade mig i solidaritetskåren och mitt mål var att åka till en trygg plats. Det första och bästa erbjudandet kom från Finland. I ansökningskungörelsen efterlystes uttryckligen ukrainare. Det kändes bra, jag är tacksam, ler Olha.

–  Jag hade också många projekt att välja mellan, men av någon anledning såg jag bara Finland! Jag vill vara till nytta, på en trygg plats och med ett lugnt sinne. Hemma är jag nervös eftersom situationen i vårt land är så svår med tanke på den mentala och fysiska hälsan. Det passar inte en känslig typ som mig. Jag vill också vara med en ukrainare så att jag inte glömmer mitt hem, beskriver Sofiia.

Ungdomarna verkar ganska nöjda med att de inte är ensamma och att de delar volontärupplevelsen just med varandra –  även om de bara har känt varandra i en dryg vecka.

– Vi klickade verkligen direkt. Vi kan kommunicera på vårt modersmål och även utan ord. Vi har en andlig kontakt! De skrattar och Olga lägger armen över Sofiias axlar.

Vi är glada över att många människor här, och till och med barn, förstår Ukrainas verkliga situation och stöder oss. Det är viktigt för oss.

Med undantag av det varierande och svala vårvädret verkar det gå bra för dem att anpassa sig till Finland. En glad överraskning var inkvarteringen i ett separat hus, inte till exempel i ett litet internatrum. Även lokalbefolkningen har överraskat oss.

– Jag förväntade mig att människor i ett kallare land skulle vara slutna, men den uppfattningen har förändrats. Människorna har visat sig vara öppna. Vår mentor Merja är också en mycket god människa, betonar Olha.

–  Ja, när vi berättade att det var kallt hos oss hämtade hon varma filtar och sockor till oss. När jag berättade att jag var en Harry Potter-fan, hämtade hon tre Harry Potter-böcker till mig, berättar Sofis misstroget.

–  På flygplatsen såg jag ukrainska flyktingar som kom till Finland. Även personalen på daghemmet donerade oss förnödenheter när de hörde att vi var från Ukraina. Jag förväntade mig inte den sortens omsorg, tillägger Olha. 

Dessutom har ungdomarna till sin överraskning märkt att till och med barn i Finland verkar känna till kriget i Ukraina.

–  Vi är glada över att många människor här förstår den verkliga situationen och stöder oss. Det är viktigt för oss, summerar Sofia.

Oersättlig erfarenhet och kompetens för en delvis okänd framtida

När jag frågar om innehållet i frivilligarbetet utropar Sofiia:

– Vi lär oss att göra allt möjligt! De senaste tre dagarna har vi gjort dräkter för ett escape room-spel. Vi har redan badat bastu för första gången. Vi återvänder garanterat hem som förändrade människor!

Som volontärer ska Olha och Sofiia leka och spela med barnen, till exempel leda pyssel och matlagningsaktiviteter samt delta i läger och i djurgruppens verksamhet.

– Vi har många planer: Harry Potter-temadag, Ukraina-dag och veckoslutsläger med barn i en sommarstuga. Vi är beredda att hjälpa denna organisation på många olika delområden, tillägger Olha. 

– Jag tror att upplevelsen är till fördel för alla som deltar i programmet – för oss, barnen och organisationen. Barnen lär sig engelska och jag har nytta av att lära mig interaktionsfärdigheter med barn och unga, eftersom jag vill bli lärare i matematik och fysik, säger Sofiia.

Ungdomarna berättar att de efter volontärperioden på två månader kan se sig fortsätta till ett annat projekt eller program. Hemma i Ukraina skulle det nämligen vara svårt att hitta jobb och leva ett självständigt liv just nu. Det underlättar också för familjerna att solidaritetskåren täcker resekostnader, levnadskostnader och fickpengar.

–  Just nu är det svårt att göra stora framtidsplaner. Men kriget tar slut någon gång. Nu kan vi samla erfarenheter och färdigheter för att någon gång åka hem, dela med oss av vår kompetens och hjälpa till att utveckla samhället, funderar Olha.

Med tanke på de kommande veckorna är det dock ovanligt klart att hon vill pröva på ridning i ett närliggande häststall och tillsammans med sin nya vän Sofiia resa åtminstone till Lappland och Helsingfors.

Text: Laura Mettälä