Digitalt lärande till Ghana – universiteten i Tammerfors, Tallinn och Accra planerar undervisningen i ett Erasmus+ -projekt

När coronapandemin stängde dörrarna till universitetens föreläsningssalar och campus, var man inte redo för det i Ghana i Västafrika. Man hade knappt ägnat en tanke åt lärmetoder och strategier, nätförbindelserna utanför campus var inte heller alltid i bästa skick och de digitala färdigheterna hos såväl lärare som studerande kunde ha varit bättre.

På samma gång innebar det digitala språng som krävdes av pandemin en möjlighet. I Ghana har man ett statsstyrt universitetssystem likt Finlands. Därför kunde man med hjälp av digitala tjänster nå ut till större grupper och även till de avlägsnaste hörn av landet, där man lider brist på arbetskraft, till exempel inom utbildningen.

När Europeiska kommissionen Erasmus+ -program utlyste en ansökningsomgång för projekt för förstärkning av kapaciteten, i anslutning till lärande, beslutade Tammerfors universitet, Tallinns universitet och de ghanesiska universiteten i Winneba och Cape Coast att ta vara på möjligheten.

”Vår enhet och likaså jag själv har lång erfarenhet av Erasmus+ -projekten,” säger universitetsforskaren Jussi Okkonen från Tammerfors universitet. Också partnerna var bekanta: både med ester och ghaneser hade man tidigare drivit gemensamma projekt och utmaningarna i Ghana i fråga om lärande hade blivit bekanta. Därför kändes det naturligt att ta sig an ett bekant problem tillsammans med bekanta partner, säger Okkonen. Ansökan godkändes i processen och nu har ett treårigt projekt, Building Capacity for Online Tuition in Ghana, precis kommit igång.

Svar på frågan om lärarbristen

Ghana är en stat vid Västafrikas kust, rektangulär till sin geografiska form. De flesta av landets aktiviteter är koncentrerade till kusten i söder, medan landsbygden i norr är en mer anspråkslös del av landet.

Det ena av de lokala universiteten som medverkar i projektet, universitetet i Winneba, är ett pedagogiskt universitet som utbildar lärare för hela landet. Studierna omfattar en praktikperiod på någon ort i landet, varefter man åker tillbaka till huvudstaden Accra, där studierna slutförs.

”Därefter känns det inte längre så lockande att återvända till mindre städer på landsbygden,” säger Okkonen. ”En lokal kollega uppgav att det finns högt utbildade personer bland taxiförare och städare i huvudstaden, därför att lönenivån i praktiska yrken är rimlig i jämförelse med den levnadsstandard landsbygden erbjuder.”

En hypotes som framförs i projektet är därför att det – ifall man med digitala metoder kunde stöda praktiserande och arbetande lärare i hela landet, i synnerhet i den norra delen – skulle kunna hjälpa dem att etablera sig där. Om man efter praktiken inte alls behövde återvända till campus, skulle de unga kunna bygga upp sitt liv i de regioner där bristen på lärare är akut.

Därför fokuserar projektets forskning på vilken potential det finns för nätundervisning i Ghana. ”Vi lyckades skapa en sådan helhet att vi även kan få igång vetenskaplig forskning, med hjälp av vilken vi avser att åstadkomma konkreta effekter. Vi har en god pool av experter, vilkas sakkunskap vi kan utnyttja.”

Forskningssamarbete och lärarfärdigheter

Ghaneserna önskar att samarbetet även omfattar ett fördjupat forskningssamarbete. ”Vi vill etablera långsiktiga relationer med universiteten i Tammerfors och Tallinn inom forskning i digitalt lärande,” säger Christopher Yarkwah, forskningsdoktor från universitetet i Cape Coast. ”Genom forskning kan vi förbättra våra rutiner i datateknik och utveckla våra strategier för aktiv undervisning och aktivt lärande, som bygger på interaktion.”

”Vi kan också dela med oss av det vi lärt till andra universitet i Ghana och Afrika,” säger Benjamin Ghansah, biträdande professor vid universitetet i Winneba. På samma gång får alla som deltar i projektet stöd i sin utveckling som lärare, säger Kadri Mettis, yngre forskare vid Tallinns universitet. ”När jag ser hur man arbetar vid olika universitet, utvecklar jag samtidigt mina egna lärarfärdigheter och bearbetar mina egna kurser så att blir mer framgångsrika. På den personliga utvecklingens nivå är det här ett utmärkt och lätt sätt att få nya perspektiv.”

Ut ur silorna

Det internationella samarbetet var sedan tidigare bekant för partnerna, men trots det gav även den här ansökningsprocessen nya idéer och perspektiv, säger Benjamin Ghansah. ”Informationen hjälper oss också i kommande ansökningar.” Yarkwah å sin sida konstaterar att det kändes härligt att sammanställa en ansökan i en mångkulturell grupp. ”Det var en fröjd att få utbyta idéer, kunskaper och lärande, då en ansökan inom Erasmus+ utsätts för en synnerligen livlig konkurrens.”

I utvärderingen fick ansökan beröm för att samtliga universitet ska delta i utformningen av varje arbetspaket samtidigt som en huvudansvarig utses för varje paket. En sådan ”korspollinering” uppskattades enligt Jussi Okkonen för att den säkerställer en större harmonisering av hela projektet. Modellen har även visat sig vara en god lösning. 

”Givetvis befinner vi oss nu i en inledande fas och håller på med vårt första arbetspaket, men arbetet har framskridit på ett förträffligt sätt. Vi behöver inte vänta på att någon gör någonting klart, innan man själv kan börja sammanställa nästa paket, utan vi gör allting tillsammans.” Det mer traditionella sättet, att var och en i enskildhet jobbar med sina egna paket, känns för honom nu som en byråkratisk och besvärlig idé. ”Ju mer vi är tillsammans, desto lättare förlöper arbetet.”

Okkonen tycker att partnerna var så bekanta med varandra att arbetsfördelningen fungerar lätt och utan krus. Han anser att det är bra att åtminstone en del av samarbetspartnerna känner varandra sedan tidigare. Detsamma säger också Kadri Mettis. ”Det viktigaste är att komma underfund med varför just den här partnern är till nytta i det här projektet och vilken roll var och en institution kan spela. Därför är det viktigt att känna sina partner och kontakter, och bland partner som redan är bekanta välja sådana som man verkligen kan lita på.”

Har man inte etablerade kontakter, kan man på webbplatsen för kapacitetsförstärkningsprogrammet även använda sig av en funktion med hjälp av vilken man kan söka potentiella projektpartner. Men enligt Jussi Okkonen erbjuder Erasmus+ också en bra möjlighet att utveckla förtroendefulla relationer, påminner Mettis. ”Här lär man känna olika partner och kommer underfund med i vems sällskap man kan ansöka om nästa, kanske större projekt, eftersom man redan kan lita på dem.”

Inte alltför svårt

En ansökan om Erasmus+ -stöd riktas direkt till EU-kommissionen. EU-finansieringen är ryktesvis en byråkratisk och komplicerad process, men enligt Jussi Okkonen är ansökningsprocessen inte svår, utan egentligen synnerligen rätlinjig. ”Visserligen är det viktigt att noggrant tänka ut motiveringar och skäl så att projektet utgår från en klar tanke,” säger han. ”Men jag tycker, att kommissionens beryktade portal är suverän. Den är i praktiken automatiserad och ger god vägledning om vad som ska antecknas på vilket ställe.”

Benjamin Ghansah ansåg att ansökningsprocessen var transparent och grundlig. ”Det lönar sig att vara noggrann och fästa avseende vid detaljerna. Om teamet är överens om visionen och syftet, kan man nog få Erasmus+ -finansiering eller vilken som helst annan finansiering.” 

Christopher Yarkwah understryker att ansökan ska vara kreativ och innovativ. ”Det krävs en tydlig vision om hur man påverkar världen positivt.”

Text: Esa Salminen