Undervisning om språket ska ingå i alla delområden i modersmål och litteratur (Att kommunicera, Att tolka texter, Att producera texter och Att förstå språk, litteratur och kultur). Delområdena är de samma i alla årskurser, så det är ännu lättare än tidigare att skapa kontinuitet i undervisningen. I takt med att elevens tänkande utvecklas ska kunskapen om språket långsiktigt och metodiskt byggas upp i samband med samtliga delområden i undervisningen. Kunskapen om språket ska utvecklas i samband med övrigt innehåll – till exempel då eleven beskriver, berättar, refererar, tar ställning, tränar skrivande och läser olika texter.
Undervisning om språket
Utbildning och examina
Grundläggande utbildning
Modersmål och litteratur
Med undervisning om språket avses i grunderna för läroplanen undervisning om språkstrukturer och deras betydelseskapande funktion, språklig variation, språkbruk och normer samt språkets förhållande till kulturen, identiteter samt andra språk. Undervisning om språket innebär alltså något mer omfattande än begreppet grammatik som traditionellt innebär endast en beskrivning av språkets struktur.
Det viktigaste målet för undervisningen om språket är att elevernas språkmedvetenhet väcks och deras förmåga att använda språket utvecklas. En språkmedveten elev kan bland annat analysera och tolka språkliga syften, betydelser och bruk samt beskriva sina iakttagelser med hjälp av ändamålsenliga begrepp. Språkmedvetenhet innefattar också förmåga att undersöka språk och språkbruk ur olika perspektiv samt förståelse för språkets och språkliga normers sociala karaktär.
Synen på språket som ett varierande och situationsbundet fenomen är också central i undervisningen om språket. Vi har inte ett utan flera modersmål, som skiljer sig från varandra såväl lexikalt som grammatiskt. Ungdomsspråk, språket i skolan och i olika läroämnen, ämbetsspråk, poetiskt språk osv. är olika varianter av svenskan som har sina egna värden och användningssammanhang. Avsikten med att fästa vikt vid språklig variation är att undvika tanken om en ”bra”, ”korrekt” och ”ren” språkform, eftersom det viktigaste kriteriet då man bedömer språkliga val är hur de lämpar sig för situationen, språkanvändaren och syftet.
Också språkriktighetsnormer är sociala överenskommelser. De är varken permanenta eller helt fullständiga. För vissa saker finns det klara överenskommelser, för andra åter mindre klara. Det är viktigare att veta var och i hurdan typ av källor man får hjälp än att kunna alla språkriktighetsnormer utantill. Det är också viktigt att observera att olika språkformer har sina egna sociala normer. Det som gäller i formellt skriftspråk gäller inte i talspråk. Man kan också diskutera med eleverna vilka följder brott mot sociala normer kan ha i olika situationer samt vilken betydelse det har och vilket intryck det ger då man följer, alternativt inte följer normerna.
Språkliga strukturer och uttryckssätt ska studeras utgående från texter. Språkliga val är ett av kännetecknen för en textgenre. Språket används som hjälp vid olika handlingar och för skapa betydelser. Därför ska språkliga strukturer behandlas utgående från texter och man ska tillsammans undersöka hurdana grammatiska och lexikala val som är typiska för olika texter och vilka betydelser olika val skapar. Att analysera lösryckta, påhittade meningar lönar sig att undvika så långt det är möjligt. Kunskap om språket är med andra ord en viktig del av textkompetensen.
Läroplansgrunderna bygger på en vidgad textsyn, enligt vilken texter är multimodala, bland annat verbala, skrivna, muntliga, visuella, audiovisuella, lineära eller hypertexter. Detta förutsätter också en bredare språkuppfattning. Språket är alltså ett teckensystem – andra motsvarande system är bland annat bilder, symboler, färger och ljud. De bidrar alla tillsammans till att skapa olika betydelser i texter. Texters betydelser och syften ska undersökas också med avseende på andra än språkliga drag, även om strukturerna i övriga formspråk inte har en lika central roll i undervisningen som de språkliga medlen.
Målet för undervisningen om språket är att underlätta språkbruket – inte att lära sig grammatik som ett lösryckt regelsystem. Därför ska undervisningen av språkliga strukturer kopplas till situationer, där kunskapen kan användas för att öva sig att producera, undersöka och tolka. Tanken bakom detta är att man tillägnar sig och minns kunskap om språkliga strukturer och även begrepp bättre, om man lär sig dem i de sammanhang de används. Eleverna är också mera motiverade att lära sig om språket, om de märker att kunskapen behövs då de tolkar och producerar texter. På det viset framstår kunskapen om språk inte enbart som ett teoretiskt redskap eller en uppsättning benämningar av språkliga drag utan som relevant kunskap om hur man använder språket.
Undervisningen om språket ska alltid, då det är möjligt, utgå från betydelser och funktioner mot form. Syftet är alltså inte att studera språkliga strukturer enbart ur grammatiskt perspektiv utan också ur språkbruksperspektiv. Tanken är att de språkliga fenomen som studeras kopplas samman utgående från funktionen eller betydelsen.
Eleverna kan följaktligen lära sig till exempel hur man anger tid, uttrycker säkerhet och osäkerhet, befaller, uppmanar, ber om något, instämmer eller uttrycker avvikande åsikt eller att skapa en sammanhängande text, oberoende av till vilka grammatiska kategorier de språkliga uttrycksmedlen hör. Förhoppningsvis uppfattas då de grammatiska strukturerna som ett system som hjälper läsaren och skribenten att skapa olika betydelser och utföra olika handlingar med hjälp av språket. Tanken bakom detta är också att det är intressantare och mera motiverande för eleverna att undersöka språket utgående från betydelser och texter än att utgå från formen, där det primära målet enbart är att lära sig känna igen och namnge språkliga enheter.
Undervisning om språket omfattar många begrepp och det är viktigt att eleverna lär sig dem för att de ska utveckla ett metaspråk som kan användas för att tala om språkliga fenomen. Elevernas begreppsförråd vidgas i takt med åldern och genom att de språkliga färdigheterna utvecklas. Undersökande lärande, där eleverna lär sig abstrahera genom att iaktta och verbalisera sina iakttagelser, ger ett bättre underlag för att binda samman språkliga fenomen och begrepp än om eleverna lär sig abstrahera endast genom att namnge.
I undervisningen om språket är det viktiga inte att eleven mekaniskt kan namnge ordklasser eller satsdelar, utan att eleven förstår varför de grammatiska kategorierna och begreppen finns till och vilka uppgifter de har i en text. Målet är att hjälpa eleverna att göra iakttagelser om språket och väcka diskussion om hur och varför vissa språkliga drag används i en text. Det betyder ändå inte att man ska sluta lära ut grammatiska begrepp. Grammatiska begrepp är viktiga också för allmänbildningen och inlärningen av andra språk, men i undervisningen i modersmål och litteratur är de särskilt viktiga, eftersom de erbjuder ett metaspråk som kan användas för att tala om språk och texter.
Undervisningen av grammatiska begrepp har traditionellt varit spiralformad och upprepats på nästan samma sätt i varje årskurs. Enligt de nya läroplansgrunderna ska språkliga drag undersökas utgående från betydelser och syften. Eleverna ska använda och lära sig begrepp i samband med att de undersöker, producerar och tolkar texter.
I årskurs 1–2 ska undervisningen stödja den tidiga språkmedvetenheten och eleverna ska genom analys av texter handledas att bredda sin förmåga att producera texter. Eleverna får lära sig grundläggande språkbegrepp som hjälper dem att undersöka språket, till exempel ord, stavelse, bokstav och ljud.
I årskurs 3–6 ska fokus ligga på att stärka elevernas språkmedvetenhet och inspirera dem att utforska och iaktta språket och dess olika varianter. Eleverna övar sig att använda begrepp, som kan användas för att tala om språket och språkliga strukturer och producerar också själva allt mer omfattande och multimodala texter. De lär sig grundläggande begrepp som hjälper dem att undersöka språket, såsom ordklasser och satsdelar.
Då eleverna analyserar och producerar egna texter har de nytta av att känna till de vanligaste typerna av huvud- och bisatser och att känna igen de centrala elementen i en sats (subjekt och predikat). Grunderna i rättstavning tas upp före slutet av årskurs 6, då eleverna kan använda stor och liten begynnelsebokstav, sammansatta ord och sluttecken i sina egna texter. Också användningen av kommatecken i förteckningar och mellan huvud- och bisatser samt användningen av citattecken och talstreck börjar befästas. Då eleverna behärskar dessa skriftspråksnormer, är det lättare att studera och repetera dem i olika sammanhang, i synnerhet då de producerar och bearbetar egna texter.
I årskurs 7–9 ska elevernas språkmedvetenhet fördjupas och de ska uppmuntras att fördjupa sitt intresse för språkliga fenomen. Förmåga att känna igen och använda olika strukturer breddar den personliga uttrycksförmågan. Eleverna lär sig skapa språkliga betydelser med hjälp av olika register, stildrag och nyanser och att förstå följderna av dem. Utöver de begrepp eleverna tidigare lärt sig har de nytta av att kunna uttrycka samband mellan företeelser med hjälp av språkliga medel, samt att ange tid och förhållningssätt (verbets tempus, modalitet, adverb, partiklar). För att analysera betydelser och strukturer i satser behövs satsdelar (förutom predikat och subjekt även objekt, predikativ och adverbial). I årskurs 7–9 befästs elevernas kompetens i det skrivna standardspråket och dess konventioner.
Undervisningen om språket bygger på att stärka elevernas språkmedvetenhet. Ju yngre eleven är, desto mer handledning behöver hen för att medvetet börja iaktta, reflektera och fundera över språk och språkbruk. Lättast är det att utgå från språksituationer som är bekanta för eleverna, såsom kommunikationssituationer i skolan och hemma, bilder, egenproducerade eller färdiga multimodala texter. Eleverna lär sig småningom att göra iakttagelser om språket som används i exempelvis olika medier, barn- och ungdomslitteratur eller i olika läroämnen. Skolvardagen erbjuder många situationer, som ger en ypperlig möjlighet att analysera språkbruket, även om situationerna inte från början varit avsedda som undervisningssituationer.
Språkliga fenomen, språkliga drag och språkliga val är närvarande i elevernas dagliga kommunikation samt i texter de möter i vardagen och i studierna. De språk som eleverna behärskar och kommunikationssätten i dem analyseras parallellt, varvid eleverna utöver skillnaderna i språkliga strukturer också får möjlighet att analysera kulturella aspekter av språket. Språket analyseras som en helhet bestående av den grammatiska formen, betydelsen den uttrycker och språksituationen. Till exempel analyseras ord, satser och meningar i ett textsammanhang, vilket stärker elevernas uppfattning om språket som en helhet. Behandling av multimodala texter lyfter fram språkets variation och förändring. En observerad likhet fungerar nödvändigtvis inte i ett annat sammanhang, varvid språkets flexibilitet och anpassbarhet lyfts fram, till exempel hur språket är beroende av situationen, vem som använder språket, medierna eller textens form.
Eleven ska handledas att undersöka språk och språkbruk samt att redogöra för sina iakttagelser, dvs. återge sin slutledningsprocess muntligt, skriftligt eller med hjälp av illustrationer. Att redogöra för sin slutledningsprocess och diskutera språket stödjer elevernas eget tänkande och utvecklingen av språkmedvetenhet. På det viset blir iakttagelserna om språket synliga inte bara för andra elever utan också för läraren. Att lära sig verbalisera förutsätter ändå handledning, där läraren med hjälp av stödfrågor eller exempel hjälper eleven att hitta en muntlig, skriftlig eller visuell form, eller en kombination av dessa, för att beskriva sina iakttagelser. Verbaliseringen ger läraren möjlighet att noggrant lyssna på elevens tankar och tolkningar och via dem handleda lärandet. Elevens tolkningar blir mera precisa, då hen är tvungen att motivera sitt svar i stället för att bara namnge en ordklass. Det viktiga är just motiveringarna, som kan gå i rätt riktning, även om den slutliga tolkningen kanske är felaktig. Undersökande lärande synliggör också att grammatiska kategorier varken är entydiga eller fullständiga. Vid diskussioner med eleverna kommer det lätt fram intressanta problem och flertydigheter i den grammatiska beskrivningen, vilka väcker den språkliga medvetenheten och motiverar till uppriktiga diskussioner om språket. Grammatik är ett regelsystem skapat av människor – ingen definitiv sanning eller alltigenom logiskt system.
Källor
Alho, I. & Kauppinen, A. 2008. Käyttökielioppi. Helsingfors: SKS.
Alho, I. & Korhonen, R. 2007. Kielioppia kouluun. I Grünthal, S. & Harjunen, E. (red.) 2007. Näköaloja äidinkieleen ja kirjallisuuteen, s. 88–106 Helsingfors: SKS
Alho, I. & Korhonen, R. 2014. Ei kielioppia kieliopin vuoksi – kuusi toivetta. Kieli, koulutus ja yhteiskunta -verkkolehti, maj 2014. Språknätverkets nättidskrift.Kieli, koulutus ja yhteiskunta 2014. Teema: Kielitiedon opetus ja oppiminen. Språknätverkets nättidskrift. Nätverket för språkutbildningspolitik.
Kielioppi koulussa 2006. Red. M. Harmanen & M. Siiroinen. Äidinkielen opettajain liiton vuosikirja XLX.