Agenda 2030 är FN:s åtgärdsprogram för hållbar utveckling, vars mål gäller alla länder i världen. Agenda 2030 innehåller 17 mål för hållbar utveckling. Som åtgärdsprogrammets namn antyder är det tänkt att målen ska uppnås senast 2030.
Staterna har det primära ansvaret för verkställandet av Agenda 2030. För att målen ska uppnås behövs dock även förvaltningens, företagssektorns, medborgarsamhällets, skolornas och medborgarnas deltagande.
Hållbar utveckling har fyra dimensioner: ekologisk, ekonomisk, social och kulturell hållbarhet. Centrala perspektiv i en kulturellt hållbar fostran är:
- internationalitet
- kulturarv och historiemedvetenhet
- kulturmiljöer
- kreativitet
- mångkultur och mångfald
- ett lokalt perspektiv
- generationsöverskridande
- seder och bruk.
Syftet med kulturellt hållbar fostran är att stödja utveckling av en balanserad kulturell identitet exempelvis hos barn och unga samt att trygga förverkligandet av deras kulturella rättigheter. Till kulturell hållbarhet hör å ena sidan upprätthållande av kulturella seder och å andra sidan förändring och utveckling av dem. Kulturell hållbarhet är också viktig med tanke på ekologisk hållbarhet: man kan exempelvis uppmärksamma människor på den ekologiska krisen med hjälp av konst eller kulturarv. Det har också föreslagits att vi behöver förändra vår kultur för att lösa krisen. Ett verktyg för förändring är transformativt lärande.
Transformativt eller förnyande lärande strävar till en medveten förändring hos läraren själv. När man blir medveten om sina egna värderingar och kanske inrotade vanor kan man förändra dem. Tanken med transformativt lärande är också att först förändras själv, så att man kan bli en kraft för förändring i sin omgivning och arbetsgemenskap samt ett exempel för eleverna. Kulturarvet erbjuder både sådana värderingar som bekräftats och sådana som förtigs, och när man möter och observerar dem så neutralt som möjligt får man möjlighet att stärka det transformativa innehållet i sin egen undervisning.
Kulturarvet definieras oftast av experter, men att skapa, tolka och definiera kulturarv hör även till barns och ungas kulturella rättigheter. Kulturellt hållbar fostran stärker de ungas aktörskap och delaktighet, och ger även rum för nedtystade röster. Dessutom utmanar den stereotypier om ”det finländska arvet” och dess effekter på exempelvis det samiska eller romska kulturarvet.
Man kan närma sig teman kring kulturellt hållbar fostran även med hjälp av kulturmiljöfostran, genom att studera skolornas och elevernas egen närmiljö. Att kunna observera, uppleva, förnimma och tolka omgivningen kan kallas för miljöläskunnighet. Var och en av oss upplever och tolkar omgivningen på sitt eget sätt, utifrån sina egna kulturella utgångspunkter och enligt sina egna värderingar. Lärmiljön har stor betydelse för formandet av identiteten, och förhållandet till närmiljön skapar dimensioner i identiteten. Det emotionella förhållandet till miljön väcker empati för den och en vilja att agera ansvarsfullt för miljön.
