Fredshandlingar i solidaritetsprojekt

Att upprätthålla fred, god vilja och tillit kräver vardagliga handlingar

Teamet för filmprojektet Rauhapula sammanfördes strax innan ansökningstiden för solidaritetsprojekten gick ut, men man hann få med goda typer och mångsidig kompetens.

Enligt teamets utsago berättar filmen om vardagliga fredshandlingar på mikronivå som är kopplade till teman för fred på makronivå. Syftet är att öka medvetenheten om att det krävs vardagliga handlingar för att upprätthålla god vilja, tillit och i sista hand fred mellan människor. 

I filmen hörs i bakgrunden intervjuer med människor som främjar fred. Bland dem finns förutom släktingar och vänner även mer kända förebilder, såsom rapartisten Asa och essäförfattaren Silvia Hosseini. 

– I en intervju berättar vi en historia om en gammal man som ger mjölk till en huggorm. För mig symboliserar det att stanna upp och gör saker som man inte får någon belöning för. Ofta är det vardagliga fredsskapandet något som inte syns, funderar István Rytkönen som hör till projektteamet.

– Generationsöverskridande verksamhet var också viktigt för oss, eftersom vår generation till stor del har tagit fred för givet. Naturligtvis har många av oss rötter på annat håll och via släktingar har man fått en bredare förståelse. Min mormors tankar kommer till exempel att höras i filmen, berättar Julia Silverio, en annan medlem i projektteamet. 

För vår generation är fred till stor del en självklarhet.

Till näst öppnas filmens webbsidor och konton i sociala medier, vi håller premiär, ordnar föreställningar och fortsätter diskussionen. Något oersättligt för de som varit med och skapat projektet har hittills varit dess meningsfullhet.

– När jag funderar på vad jag har fått ut av det här minns jag teamets möten på stugan i en medlems koloniträdgård under vackra vårdagar. Att träffa människor som har likadana strävanden är något som skapar hopp för en själv. Det handlar inte nödvändigtvis om hur många klick filmen får, ler Rytkönen. 

Å andra sidan har den senaste tidens händelser i Europa också medfört smärta i förhållande till de egna påverkningsmöjligheterna. 

– Efter Rysslands attack mot Ukraina har det uppstått en konflikt, då en enda makthavares agerande kan ha så stor inverkan, och samtidigt har vi hållit på med sådant här, beskriver Silverio stämningen.

– Bra att du tog upp det där. Som fredsaktör har jag känt mig misslyckad och märkt att attityderna hotar att bli hårdare även i Finland, suckar Rytkönen.

I den akademiska världen hör man ofta om att ansvaret överförs till de unga, och det är något som irriterar Silverio: "Här har ni en trasig värld, det är ert ansvar att få den att fungera igen". Hon betonar att man först måste satsa på de unga och deras välbefinnande i stället för att lägga en enorm framtidsbörda på dem.

Å andra sidan anser också projektteamet att de ungas roll med tanke på freden är viktig: det finns kraft i den ärliga radikalisering som ungdomens ansvarslöshet möjliggör. 

Mellanöstern är mer än bara en konflikt – den finländska diskussionen behöver en dialog och ett perspektiv som betonar lokala erfarenheter

Idén med projektet Nuoret, rauha ja dialogi (Ungdom, fred och dialog) föddes ur viljan hos studerande intresserade av forskning i Mellanöstern att förstå den utdragna konflikten mellan Israel och Palestina. 

– När man talar om konflikten nämns ofta uttryck som "våldsspiral" eller "krutdurk", men vi vill lösgöra oss från dessa ingrodda förenklingar. Mellanöstern är mer än bara konflikten. I en historisk och modern tid präglad av instabila förhållanden finns det skäl att komma ihåg människornas humana sida. Fredsteman sträcker sig till små gärningar och dagliga möten, säger kärngruppen för projektet. 

Tack vare den europeiska solidaritetskårens finansiering utvidgades kärngruppens verksamhetsidé som fokuserar på eget lärande till ett mer omfattande solidaritetsprojekt. Antalet ansökningar av unga som ville delta slog projektteamet med häpnad: ansökningar kom till och med från Sverige och man var tvungen att gallra. I projektteamet deltog unga i olika åldrar och med olika bakgrund.

Projektet består av tre delar: fas där informationen utökas, fältresa och kampanj. Utöver att lära känna varandra lär sig deltagarna i bästa fall också mer om ämnet i workshopar om konfliktjournalistik, samhällsengagemang och fredsarbete, särskilt med tanke på ungas och kvinnors delaktighet.

I maj står vi inför en resa till Israel och Palestina (finansierad från andra källor än solidaritetskåren). På vägen träffar man gräsrotaktörer som arbetar med dialog – medborgarorganisationer, lokala unga och fredsaktörer. 

Projektteamet tror att uppfattningen om fred uppstår inom gemenskaperna och att det är viktigt att i stället för att förespråka dem som lever mitt i konflikten höra deras erfarenheter. Dessutom kändes det viktigt att uttryckligen föra samman ungdomar utan politiska eller statliga mellanhänder.

Under fältresan samlar man in material för den kampanj som genomförs i slutet av projektet. Kampanjens idé är att i den finländska debatten betona dialog samt ett perspektiv som främjar lokala erfarenheter.

– På senaste tiden har känslan av att fredsarbetet och det egna projektet är betydelsefulla bara stärkts. Genom våra lokala samarbetspartners har vi också förstått att det, trots den motsatta bild som skapats i den offentliga debatten, hela tiden görs hoppingivande arbete för dialog och fred i regionen, summerar unga aktörer.

Aktivt aktörskap stärker upplevelsen av delaktighet, samarbete över kulturgränserna stärker en dubbelriktad integration

Kaisa Rautiainen arbetar i Jyväskylä i föreningen Paremmin yhdessä ry som arbetar med integration av invandrare, i projektet Domino. Målgruppen för projektet Domino är unga som kommit ensamma till landet, och en av verksamhetsformerna i projektet är kamratverksamhet. Kylässä Jyväskylässä! 
-solidaritetsprojektet byggdes upp som en del av kamratverksamheten. Rautiainen stödde unga i genomförandet av projektet. 

Av de cirka 10 unga som startat projektet utgjordes hälften av unga som anlänt ensamma från Afghanistan år 2015 och hälften infödda ungdomar. Gruppens mål var att göra det lättare för nya unga som anländer till landet att delta i fritidsverksamhet genom att göra presentationsvideor om fritidsmöjligheterna i Jyväskylä.

Ungdomarna kände inte varandra sedan tidigare, så i projektet ingick också verksamhet som skapade gruppanda. En av ungdomarna kom på att en gemensam dag också kunde ordnas på förläggningen - erbjuda roliga gemensamma aktiviteter för invånarna vid förläggningen och en möjlighet för de finländska ungdomarna att bekanta sig med vardagen på förläggningen.

Videorna från projektet publiceras i en applikation avsedd för sökande av tjänster och fritidsmöjligheter som riktar sig till invandrare. Under ledning av en coach lärde sig ungdomarna tekniska färdigheter och färdigheter med anknytning till genomförandet av videoprojektet. De hade en vilja att fortsätta skapa videor även efter att projektet avslutats. 

Som en biprodukt i projektet samlades också värdefulla upplevelser om hur man skapar en fredlig samlevnad. Av de ungas respons framgick att de upplevde att de hade lärt sig interaktions- och förhandlingsfärdigheter som räknas som fredsfärdigheter och att verksamheten i projektgruppen hade ökat känslan av samhörighet, gemenskap och dubbelriktad integration. 

En del av de unga från Afghanistan berättade att de för första gången vågade tala i gruppsituationer. Redan i ett tidigt skede av projektet konstaterade en av ungdomarna att deltagandet i solidaritetsprojektet hade fått honom eller henne att i högre grad känns sig som en del av det finländska samhället.

– Många av de unga som kommer till Finland har ett stort behov att få göra något gott för samhället, men det är inte alltid lätt att hitta lämpliga kanaler. Verklig delaktighet är inte bara att man får ta emot, utan också att man får ge. Det ger en upplevelse av meningsfullhet och av att man har en egen roll i det här samhället, funderar Rautiainen.  

Enligt Rautiainen är just EU-finansierade projekt för unga ett sätt att sträva efter verklig delaktighet i stället för skenbart deltagande. Han kommer ihåg att ungdomarna till en början var helt förbryllade över vad man kunde göra med en solidaritetsprojektbudget på 6 000 euro. 

– Under vårt projekt tillspetsades den samhälleliga situationen i Afghanistan. Nu när brott mot freden också i Europa har kommit så nära oss, kanske det öppnar våra ögon och gör att vi får en mer personlig förståelse för det faktum att samma sak händer runtom i världen. Å andra sidan, efter att vi gjort allt vi kan, måste vi också tänka på att vi skapar fred där vi är – här och nu.

Text: Laura Mettälä

I artikeln uppträder ungdomarna i projektet Nuoret, rauha ja dialogi inte under sina egna namn för att intervjun inte ska påverka inresan i samband med fältresan.