​​​​​​​Jag en fånge i systemet? – Förändring av verksamhetskulturen inom den allmänbildande utbildningen

I början av 2000-talet beordrades vi att gå utbildningen Hållbar utveckling vid läroanstalter. Utbildningen torde ha varit en av de första mer omfattande utbildningarna inom ämnesområdet som granskade hållbar utveckling ur ett bredare perspektiv, utifrån alla fyra delområdena. Vi insåg att hållbar utveckling är mer än att sortera sopor.  Utbildningen öppnade en knarrande ekdörr till en värld och en åskådning som vi inte längre kunde återvända till. Det var åtminstone vad vi, peppade som bara den, tänkte.

Entusiastiska inrättade vi ett hållbarhetsteam i skolan, ordnade återvinning och började med Grön flagg.  Till slut orsakade uppvaknandet och lyftandet av frågan en reaktion i skolan där folk började undvika de ”hållbarhetsupplysta” och betraktade dem som skuldbeläggande förkunnare. Det fördes heta diskussioner om huruvida en som avlagt högskoleexamen ska delta i tömningen av bioavfallskärlet. Till slut nådde den tidiga entusiasmen och motståndet saturationspunkten.  Påpekanden om filburkar som hamnat i biokärlet yttrades bara sporadiskt. I de invanda vardagsrutinerna skapades kanske lite plats för hjältemod: biokärlet kom för att stanna och i klasserna inrättades även pappersinsamlingar.  Fortfarande slåss en liten men hörsam grupp elever mot väderkvarnarna i sina miljöråd.

Upprepar vi det gamla nu, aktiverar vi de som redan är aktiva, gör vi rätt saker?

Kan vi i stället för att berätta om enskilda hjältar och räddningsinsatser för isbjörnar koncentrera oss på den skala där skolan befinner sig – hitta gemenskapens kraft mittemellan den globala världen och individen? Vad är grejen för just er läroanstalt eller daghem och hur kan förändringen se ut?

Tänk. Alla barn, ungdomar och vuxna i skolbyggnaden ritar samma bild. Verksamheten blir trovärdig när allt material återvinns och alla upphandlingar bestäms tillsammans. Hela gruppen tillsammans planerar vad som ska ätas och varför. Skolan producerar sin egen el och till och med odlar sin egen mat. Den egna skol- eller daghemsbyggnaden och dess näromgivning görs om till ett hållbarhetskompetenscentrum – ett laboratorium där alla skriver på samma story tillsammans med alla andra som verkar där.

På 1990-talet var sol- och vindel ännu en fullständig utopi. Nu produceras det utsläppsfri el utan koldioxidbränslen med sol- och vindkraft. Yrkesläroanstalter och högskolor behöver studeranden som vill förändra världen och lösa bedrövliga problem. Tekniken finns redan, likaså arbetskraften, så inom kort borde detta vara vardag. Vad är slutpunkten för vår story?

Barn, unga och även vuxna har gjorts delaktiga i verksamheten i tiotals år. Det har kanske varit nödvändigt att först sprida information till andra elever via affischkampanjer, men i detta skede av klimat- och hållbarhetskrisen är det dags att ta tag i de punkter där förändringen alltid har tagit stopp. Det är de vuxna och deras strukturer som behöver skakas om. Nu behöver vi genomslagskraft – gärningar lika stora som skolan. Vi har redan sett denna förändring komma igång i samhället, men den är för närvarande fåtalig.

En förändring lika stor som skolan består av medlemmarna i hela gemenskapen: Vilken är din inverkan som rektor, lärare eller utbildare? Det är knappast valet av drivmedel i din bil, utan de beslut om förflyttning av människor från en plats till en annan som du fattar i din organisation. Det är knappast materialet som du väljer att slå in dina picknicksmörgåsar i, utan innehållet i och omslaget på brödet under skolutflykterna. Hur kan just du hjälpa eleverna, lärarna och hela arbetsgemenskapen att förstå att de har makten att påverka verksamheten vid sin läroanstalt?

Att utvidga individens ansvarstagande handlingar till skolans nivå är att påverka. Barnen och ungdomarna måste få information om hur skolbyggnaden fungerar och vilka värdekedjor som finns innanför och utanför den. Lärprocessen är en integrerad del av skolan: förståelse av vad som kommer in och vad som går ut. Skolan är till för att träna på att fungera i samhället och uttryckligen för att påverka.

I föregångarskolorna upplyser affischkampanjerna inte om fördelarna med vegetarisk mat. I stället förmedlar de information om vem man ska kontakta för att det ska serveras mer vegetarisk mat på lunchen och för att den vegetariska maten ska placeras först på linjen, smaka gott och se frestande ut.

Gemensamma diskussioner är en kraft som driver gemenskapen framåt, men i förändringen behövs också arbetshandskar. I många skolor sköts arbetet av ”den ena biologiläraren” eller rentav av en hållbarhetsgrupp, medan andra skolor har lyckats öka engagemanget och förbättra kontinuiteten tack vare att medlemmarna i gruppen ständigt byts ut eftersom man har bjudit in flera intressegrupper. Har ni en gemensam grupp som sammanträder regelbundet och formulerar konkreta steg mot en hållbar framtid tillsammans med till exempel måltids- och lokaltjänsterna samt lokala experter? Diskuterar ni klimatsmart energi eller klimatsmarta måltider? Är verksamhetskulturens ansvarstagande lika synlig i organisationens årsklocka och budget som de mänskliga rättigheterna: närvarande varje dag, inte bara på den årliga temadagen?

Vad skulle en arbetsgemenskap med större samarbetsvilja och fler samtal betyda för välfärden och hur stora ringar på vattnet skulle dess effekter kunna bilda? Skulle ett mer omfattande samarbete med andra aktörer garantera att utvecklingsprocesserna inte lämnas halvfärdiga, utan att till exempel elevgruppens projekt om ansvarstagande företagande automatiskt förs vidare av följande årskurser? Vilken nytta skulle rektorn dra av en öppen verksamhetskultur? Hur skulle de studerande trivas om de fick påverka fler saker än valet av soffa? Skulle kockarna i skolköket känna tacksamhet om eleverna gillade maten och maten var bra för jordklotet? Skulle städarna känna sig mer uppskattade om den cirkulära ekonomin var en del av hela skolans lärande? Skulle dessa viktiga aktörer också få ett namn och ett ansikte om verksamheten såg ut så här?

Hindren för en hållbar verksamhetskultur bryts långsamt, men vi som bryter dem blir allt fler. Hoppet om att en förändring är möjlig uppstår framför allt genom våra erfarenheter av samarbete: av att vi ser varandra och fördomsfritt och mångprofessionellt öppnar möjligheter tillsammans samt av genuint deltagande. Låt oss göra skolans verksamhetskultur till en lärmiljö där vi också övar på medborgarfärdigheter för den framtida världen. För detta behövs både mod och verktyg för visioner som blickar mer framåt än bakåt.

Låt oss först se oss själva i ögonen, sedan varandra – och till slut tillsammans rikta blickarna åt samma håll.