Ett gott bemötande är allas rätt och ett botemedel mot ensamhet

Hur människan hanterar olika kriser är till stor del beroende av de sociala relationerna. Att ha vänner och spendera tid med andra i samma ålder eller samma situation är särskilt viktigt för de unga, som ännu håller på och utvecklar sina uppfattningar om sig själva och sin omgivning, om tryggheten i samhället och umgänge med andra. Coronapandemin begränsade kraftigt de sociala kontakterna, alltså det område av livet som är mest centralt för att klara av en kris.

Resultatet av skolhälsoenkäten som gjordes under den andra coronavåren 2021 visar att de unga känner sig väldigt ensamma. Nästan var femte ung person i grundskolans högre årskurser och på andra stadiet upplevde ensamhet ofta eller kontinuerligt. Särskilt höga var siffrorna som gällde ensamhet bland flickor i gymnasiet. Av dem uppgav hela 27 procent att de ofta eller kontinuerligt känner sig ensamma.

Vid sidan av ensamheten har också känslor som är förknippade med ångest, rädsla för sociala situationer och depression ökat. Dessa känslor är också starkt kopplade till upplevelser av utanförskap. Till exempel upplevde var femte gymnasiestuderande relativt svår eller svår ångest. Nästan 40 procent kände rädsla för sociala situationer och var fjärde studerande rapporterade om känslor av nedstämdhet och depression som pågått i fler än två veckor. Över 40 procent av de gymnasiestuderande höll mindre kontakt med de egna kompisarna än tidigare. De här siffrorna är högre än någonsin tidigare.

De ungas upplevelser av utanförskap och psykiskt illamående försvinner nödvändigtvis inte enbart genom att coronarestriktionerna hävs. Den ökade ensamheten har fått en del unga att minska, undvika eller till och med känna rädsla för sociala kontakter. Även om man saknar sina vänner och kamrater, kan det kännas enklare att stanna hemma, ensam framför den egna datorn. Det här känns svårt för de unga och ökar ytterligare de psykosociala symtomen. Det är också oroväckande med tanke på en hållbar social utveckling i samhället.

Hur kan man då minska ensamheten bland de unga? Forskning visar att de mest effektiva metoderna för att minska ensamheten är att 1) stärka de sociala och sociokognitiva färdigheterna, 2) skapa situationer som möjliggör sociala kontakter, 3) stärka gemenskapen och samhörigheten samt 4) använda terapibaserade metoder som hänför sig till att åtgärda förvrängda tankemönster hos unga som lider av kronisk ensamhet. I den rådande situationen är den rätta lösningen sannolikt inte att träna de sociala färdigheterna, utan åtgärderna borde fokusera på att stärka samhörigheten, delaktigheten och känslan av inre trygghet. Ansvaret för förändringen ligger då inte enbart på den som känner sig ensam, utan på varje medlem i den sociala miljön, till exempel i skolan, klassen, familjen eller kompiskretsen. Det bästa tänkbara botemedlet för att minska på känslan av ensamhet är att se, höra, bemöta och värdesätta varje medlem i gemenskapen.

I nuläget fokuserar olika åtgärder för att minska ensamheten väldigt starkt på sådana unga som ur skolans eller hemmets perspektiv lider av ensamhet. I praktiken når de här åtgärderna sådana unga som på eget initiativ har dragit sig undan eller som har lämnats utanför genom andras handlingar, samt sådana unga som är tillräckligt modiga för att själva be om hjälp. Beklagligt ofta är det ändå så att ensamheten också berör unga som till synes verkar trivas i andras sällskap och som verkar engagerade eller som döljer sitt psykiska illamående bakom asocialt eller aggressivt beteende, illdåd eller mobbning. Därför borde man fästa mer uppmärksamhet vid att åtgärderna för att minska på ensamheten inte bara fokuserar på den enskilda individen utan även på hela gemenskapen och att man också skulle ta hänsyn till barnens och de ungas subjektiva upplevelser av hur de faktiskt mår.

Ensamhet är en tråkig känsla som påverkar lärandet, välbefinnandet, hälsan och tryggheten. Det här gäller varje gång man upplever ensamhet men konsekvenserna av ensamheten är också långvariga. Enligt konventionen om barnets rättigheter ska barn och unga skyddas mot våld, vanvård och försumlig behandling. Det är framför allt den sistnämnda känslan av likgiltighet och att man inte bryr sig om som de unga upplever som mest smärtsam. Därför är det vår uppgift som vuxna att se, höra och bemöta varje ung person. Även dem som undviker att bli sedda och hörda.