Vid sidan av att samla in bilder och videor reflekterar man över materialet och strävar efter att språkligt förklara den dokumenterade stundens informations-, färdighets- och arbetsinnehåll. Med hjälp av en bild eller video kan man återkalla ett minne, den är en sorts ankare och det verk som den anknyter till förklarar elevens personliga upplevelse. Utan reflektion förmedlas bildens allmänna innehåll, men det är ganska tunt som bedömningsinformation. Bilden i sig visar insikten att det dokumenterade skedet är en del av processen, men tankarna bakom valet förblir en gåta. En skriftlig del i anknytning till bilden stärker bedömningsinformationen, eftersom man utifrån den kan studera den kunskapsmässiga beredskapen (t.ex. användning av begrepp inom slöjden) och den färdighetsmässiga beredskapen (t.ex. en video av det som eleven lärt sig), och bilden representerar också ett skede i framskridandet i arbetet (som en del av ett kontinuum).
Nivåer av reflektion
Reflektionens utveckling påverkas av elevens förmåga att granska sitt eget agerande och det som pågår omkring hen på olika nivåer. En ung elevs reflekterande tankar håller sig på en ganska konkret nivå, där man sätter ord på exempelvis vad som är dokumenterat i en bild. När färdigheterna utökas blir berättandet mer helhetsmässigt, så att man exempelvis reflekterar över saker utanför bilden som har påverkat processens framskridande till en viss punkt vid ögonblicket för fotograferingen, och man funderar över hur processen kan tänkas gå vidare. På den högsta nivån inkluderar reflektionen också abstrakt tänkande, och en bild som är kopplad till det kan fungera som en inledning eller ett visuellt tilläggsmaterial till berättelsen. Reflektionen kan då beskrivas som en dialog, där eleven funderar på hur hens lärande utvecklas, de utmaningar som hen har mött och hur hen klarat av dem i en diskussion med sig själv, i så kallat externaliserat inre tal.
Förändringar i dokumentationen
Utveckling av reflektionen kräver att eleven mognar, men förändringar sker också i arrangemangen för dokumentationen. Graden av frihet i dokumentationen är den mest centrala. I början kan läraren ha ett starkt handledningsansvar. Läraren kan till och med förbereda en mall för ett dokument, som eleven producerar innehåll till. Ett sådant arrangemang fungerar om eleverna inte har arbetat med denna metod tidigare och är mycket unga. Lärarens handledning bör dock gradvis minska, och man bör i första hand försöka dela ansvaret med eleven och ge eleven frihet att testa att styra sin egen verksamhet och på så sätt ta mer ansvar för sitt lärande. En sådan delad frihetsgrad uppmuntrar eleven till självständighet och eventuellt till att eftersträva den högsta frihetsgraden, där hen bär det fulla ansvaret för hela dokumentationsprocessen. Då får eleven redan från början välja bland de alternativa tillgängliga verktygen och själv planera och genomföra dokumentationen av sitt lärande eller använda ett tillgängligt verktyg/en applikation under handledning av läraren. Läraren har dock alltid en tydlig roll i att i bakgrunden styra denna elevledda verksamhet. En lärandeuppgift som påverkar bedömningen i läroämnet ska därför ha en tydligt definierad stomme av innehållets delområden som har karaktären av mål, som studeras i bedömningen som kriterier. Eleven kan inte självständigt utreda denna del, utan läraren ansvarar för att utarbeta den och dela informationen. Eleven ansvarar för att använda den givna stommen till tillämpliga delar för att synliggöra sitt lärande och sin kunskapsnivå. Med en tydlig indelning har båda glädje av utförandet av uppgiften och av slutresultatet.
Text: Auli Saarinen
Lärare i slöjd och svenska, PeM, doktorand vid Helsingfors universitet