Gymnasieutbildningen

Årsklassen med 16-åringar inom den svenskspråkiga utbildningen minskade från och med år 2010 fram till år 2017 och 2018 när den nedåtgående trenden stannade upp. Enligt prognosen som utgår ifrån antalet elever i de svenskspråkiga skolorna i årskurserna 1–9 kommer årsklassen med 16-åringar de kommande åren att bli större för att vara på en relativt hög nivå under en period på 5–10 år och sedan igen minska. Det här har naturligtvis en inverkan på antalet nya studerande, antal studerande och antal avlagda examina i de svenskspråkiga gymnasierna.

Det finns inom de svensk- och tvåspråkiga regionerna stora skillnader när det gäller gymnasiebenägenheten – i Österbotten är det betydligt vanligare att de unga väljer en yrkesutbildning, medan det i södra Finland är vanligare att unga väljer gymnasieutbildning. I medeltal har de senaste åren drygt 60 procent av de sökande till svenskspråkig utbildning på andra stadiet sökt sig till en gymnasieutbildning. Mera om både årsklassen inom den svenskspråkiga utbildningen och sökande till utbildning på andra stadiet finns under rubriken Årsklasserna och utbildningen på andra stadiet.

Antalet nya studerande inom gymnasieutbildningen i hela landet var 36 900 år 2021 och 58 procent av dem var kvinnor. Till och med 92 procent studerade enligt en läroplan för unga och 8 procent enligt en läroplan för vuxna. Inom den svenskspråkiga utbildningen inledde totalt 2 400 nya studerande sina gymnasiestudier år 2021 och andelen kvinnor var 55 procent. Därtill inledde 27 studerande sina studier på svenska vid Rudolf Steinergymnasiet i Helsingfors år 2021. Dessa ingår inte i tabellen nedan.

Endast 2–3 procent av de nya studerande inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen inleder sina studier enligt en läroplan för vuxna, vilket är en betydligt mindre andel än i hela landet (ca 8 %). I antal handlar det vanligtvis om mellan 60 och 80 studerande. De flesta av dem inledde år 2021 sina studier så som tidigare år vid Vasa svenska aftonläroverk (63 nya studerande) och vid Tölö gymnasium (6 nya studerande).

Tabell: Antal nya studerande inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen åren 2010–2021, enligt läroplan och kön.

År 2021 fanns det allt som allt 107 250 gymnasiestuderande i hela landet; 93 procent studerade enligt en läroplan för unga och 7 procent enligt en läroplan för vuxna. Samma år fanns det allt som allt för 6 980 studerande i de svenskspråkiga gymnasierna. I tabellen nedan ingår inte en av de privata anordnarna, Rudolf Steinergymnasiet i Helsingfors, med omkring 70–90 studerande som studerar på svenska. Inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen studerar vanligtvis till och med 98 procent enligt läroplanen för unga, medan endast omkring 2 procent studerar enligt läroplanen för vuxna.

Det finns säkert många olika orsaker till att andelen studerande enligt läroplanen för vuxna är så liten inom den svenskspråkiga utbildningen. Orsakerna kan till exempel vara geografiska, att en förhållandevis liten andel är de studerande har ett annat modersmål än svenska eller finska och att det är vanligare att vuxna väljer att studera på finska. De flesta av vuxenstuderandena studerar vid Vasa svenska aftonläroverk (153 studerande år 2021) och i Tölö gymnasium (21 studerande år 2021).

Tabell: Antal studerande inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen åren 2010–2021, enligt läroplan och kön.

Mer än hälften av alla gymnasister inom den svenskspråkiga utbildningen finns i Nyland, medan drygt 30 procent finns i Österbotten. Det här återspeglar också de stora skillnaderna i gymnasiebenägenhet i de svensk- och tvåspråkiga regionerna. Både i Nyland och Österbotten har antalet gymnasister ökat en aning i jämförelsen med för fem år sedan och det här är samtidigt de regioner som sedan tidigare har det största antalet studerande. I nästan alla de andra regionerna har det skett en minskning i antal studerande. Totalt sett har antalet gymnasister ökat med nästan 5 procent på fem år i de svenskspråkiga gymnasierna, vilket motsvarar 325 studerande.

Tabell: Antal studerande inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen hösten 2016 och 2021, enligt region.

Den målsatta tiden för gymnasieutbildningen är tre år och gymnasieutbildningen ordnas separat för unga och vuxna med olika lärokurser. Förordningen om timfördelningen från 2014 (942/2014) ligger till grund för de grunder för gymnasiets läroplan (2015) som trädde i kraft hösten 2016. Den senaste statistiken för åren 2019 och 2020 baserar sig på de språkval som studerande gjort enligt läroplansgrunderna från år 2015.

Nya grunder för gymnasiets läroplan (2019) ska iakttas årskursvist från och med hösten 2021. Grunderna utgår ifrån gymnasielagen (714/2018) och från statsrådets förordning om gymnasieutbildning (810/2018). Reformen innebär bland annat att dimensioneringen av lärokurserna och studierna som hör till dem i fortsättningen utgår från studiepoäng (sp) i stället för kurser. Det som tidigare utgjorde en kurs (till exempel 38 lektioner á 45 minuter) omfattar i och med reformen i stället två studiepoäng (sp). I gymnasieutbildningen för unga omfattar gymnasiets lärokurs 150 studiepoäng (sp).

De studerande kan själva bestämma innehållet i sitt studieprogram och planera studietiden, men innehållet är naturligtvis beroende av det egna gymnasiets utbud av lärokurser. Studieutbudet är speciellt utmanande för små gymnasier och ett brett studieutbud kan då vara beroende av samarbete med andra gymnasier och nätstudier. Av utbudet på studier kan man också ofta se gymnasiernas profileringar och betoningar och det är också ett viktigt instrument för att locka nya studerande. Utbudet säger ändå ingenting om vad som i praktiken har kunnat förverkligas, samtidigt som det i praktiken sätter gränserna för vad de studerande kan välja.

Utbudet på lärokurser i språk i läroanstalten påverkas av många olika faktorer som till exempel kommunens storlek och ekonomi, språkförhållandena i kommunen, tillgången på lämpliga lärare, näringslivets behov och beslutsfattarnas värderingar och prioriteringar. Vilka språk som väljs av de studerande i sin tur är beroende inte bara av de studerande själva utan också av deras vårdnadshavare, kompisar, syskon och andra släktingar, lärare och media. Därtill påverkar bland annat utbildningens kvalitet, eventuellt stöd och uppmuntran, omgivningens attityder till olika språk, andra erfarenheter i skolan och resultat i andra ämnen samt till exempel erfarenheter av språkanvändning i praktiken eller uppenbara och tydliga behov av att kunna språket.

Studierna i de språk som har valts och inletts i årskurserna 1–9 som A1-, A2-, B1- och B2-språk fortsätter i gymnasiet. Dessutom kan de studerande välja ett nytt valfritt språk i gymnasiet som betecknas med B3. I gymnasieutbildning för unga ska utbildningsanordnaren enligt Statsrådets förordningar erbjuda den studerande B2- eller B3-språk som valfria studier i minst två olika språk (942/2014 och 810/2018).

Språkvalen

Under 2000-talet har studierna i språk inom den grundläggande utbildningen och i gymnasierna blivit allt mera koncentrerade till de två nationalspråken och engelska och det har blivit allt vanligare att eleverna/de studerande bara läser minimiantalet språk, det vill säga två språk utöver modersmålet. Orsakerna till det här är många och som exempel kan nämnas att eleverna/de studerande helt enkelt inte vill läsa flera språk eller att det språk som man skulle vilja läsa inte erbjuds i kommunen. En annan orsak kan vara att det inte finns tillräckligt med intresserade elever/studerande för att man ska lyckas nå upp till det minimiantal som anordnaren kräver för att starta en ny grupp. Stora satsningar gjorts nationellt för att utvidga vår språkreserv och konkret har det här bland annat resulterat i att studierna i språk numera inleds tidigare inom den grundläggande utbildningen.

Statistiken gäller uttryckligen de språkval som har gjorts av de studerande. I statistiken ingår de studerandes totala språkval i det skede då de avlagt ett gymnasiums hela lärokurs. Uppgifterna för år 2019 och 2020 är hämtade från informationstjänsten KOSKI och baserar sig på vad utbildningsanordnarna själva har uppgett och informationen uppdateras regelbundet till Vipunen. I statistiken gällande språkval saknas inom den svenskspråkiga utbildningen de studerande i Rudolf Steiner skolan i Helsingfors samt alla studerande på Åland.

I de svenskspråkiga gymnasierna studerar en stor del av de studerande både finska och engelska som A-språk (två långa språk), eftersom också A2-språket läses som ett gemensamt ämne. Inom den finskspråkiga gymnasieutbildningen är det vanligast att läsa endast ett A-språk och det är oftast engelska (99 % av alla dem som avlade gymnasiets lärokurs). Det här framkommer i tabellen nedan så att andelen studerande som valde A-språk (A1- och /eller A2-språk) av det totala antalet elever som avlagt alla lärokurser är betydligt större inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen (155 %) än inom den finskspråkiga utbildningen (112 %). Att man läser två A-språk är ändå ännu vanligare inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen, medan trenden inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen i stället är att man läser allt mera B1-finska. Språkvalen i skolorna på Åland skiljer sig från de språkval som görs i resten av de svenskspråkiga skolorna och engelskan är det obligatoriska A1-språket (ingår inte i tabellen).

Gymnasiets undervisning i finska har förändrats väsentligt under 2000-talet, efter att den modersmålsinriktade finskan (mofi) infördes, först med tanke på de tvåspråkiga eleverna inom den grundläggande utbildningen på 1980-talet och senare också inom gymnasieutbildningen. I Nationalspråksstrategin (87/2021) lyfts betydelsen av att erbjuda undervisning i modersmålsinriktad finska, men också modersmålsinriktad svenska i de finskspråkiga skolorna fram som en viktig målsättning.

I de svenskspråkiga gymnasierna undervisas A-lärokursen i stor omfattning som mofi, vid sidan av den traditionella lärokursen i A-finska (nybörjarfinska). Allt eftersom andelen två- och flerspråkiga elever/studerande ökat har även lärokursen i mofi blivit mera populär. Anordnarna är ändå inte förpliktigade att ordna mofi, utan vilka lärokurser som ordnas grundar sig bland annat på studerandeunderlag och resurser. I kommuner där finskan har en stark position och antalet tvåspråkiga studerande är stort, finns det vanligtvis både naturliga förutsättningar för och ett uttalat behov av att ordna undervisning i mofi. Situationen kan vara en helt annan till exempel i mer svenskspråkiga kommuner och/eller i skolor med ett mindre antal studerande och endast enstaka mofi-studerande. I en stor del av kommunerna erbjuds inte överhuvudtaget A-svenska i de finskspråkiga skolorna, vilket leder till att eleverna/de studerande inte alltid ens kan börja studera svenska lika tidigt som man börjar studera finska i de svenskspråkiga skolorna och endast 1 905 studerade svenska som långt A-språk år 2020 (7 %).

Avlagda finskastudier i gymnasier enligt A-finska eller mofi, de regionala skillnaderna och utvecklingen framgår av Vipunens rapporter från Koski från och med år 2019 och framåt. Till exempel år 2020 avlades 5 688 obligatoriska och nationella A-lärokurser i finska i de svenskspråkiga gymnasierna – av dessa var 3 609  A-finska och 2 079 var mofi.

Tidigare inledde eleverna sina studier i B1-språket först i årskurs 7, men förändringar i den timfördelning som togs i bruk 2016 ledde till att eleverna inleder studierna i B1-språket i årskurs 6. Inom den svenskspråkiga utbildningen är det ingen stor andel av de studerande som läser ett B1-språk, endast omkring 8–9 % av de studerande. Det här är ändå en betydligt större andel än inom den grundläggande utbildningen (omkring 2 % läser B1-språk). Det blir allt vanligare med val av B1-finska i gymnasiet och ökningen har varit störst i Österbotten. År 2020 läste 141 studerande B1-finska (minst 5 kurser), bland annat i Ekenäs gymnasium, Pedersöre gymnasium och Vasa Övningsskola. B1-finska läses också till stor del av de studerande på Åland, men det här ingår inte i statistiken nedan. Inom den finskspråkiga gymnasieutbildningen valde 22 746 studerande svenska som B1-språk (88 % av alla dem som avlade gymnasiets lärokurs).

Diagram: Andelen studerande som läste finska som B1-språk av dem som avlade ett svenskspråkigt gymnasiums lärokurs mellan åren 2013 och 2020 i Nyland och Österbotten.

I statistiken saknas studerande på Åland och i ett privat gymnasium.

Källa: Informationsresursen Koski (åren 2019–2020). Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. Januari 2022.

Valen av B2-språk är ganska liknande i de svenskspråkiga och i de finskspråkiga gymnasierna när det gäller vilka språk som är mest populära – som B2-språk läses framförallt tyska och franska. Det är ändå vanligare att välja ett B2-spåk i de svenskspråkiga gymnasierna. Omkring 15 procent av de studerande väljer att läsa minst 6 kurser av ett B2-språk i de svenskspråkiga gymnasierna (243 av 1 659 år 2020), medan endast omkring 3 procent väljer ett B2-språk i de finskspråkiga gymnasierna (855 av 25 890 år 2020).

Val av ett B2-språk är mera allmänt bland flickor/kvinnor än bland pojkar/män och samma trend gäller också för andra språkval – kvinnorna läser i allmänhet flera språk och gör mångsidigare språkval än männen. Omkring 68 % av de som valde att studera ett minst 6 kurser av ett B2-språk var kvinnor år 2020, medan kvinnornas andel av gymnasiets årsklass var knappt 60 procent.

Inom den svenskspråkiga utbildningen finns regionala skillnader i hur eleverna/de studerande läser frivilliga språk, vilket tydligt framkommer inom den grundläggande utbildningen. Det är till exempel vanligare att de studerande läser B2-språk i Nyland än i Österbotten. Det här framkommer också i statistiken om språkval inom gymnasieutbildningen. År 2020 läste 15 procent av de studerande i Nyland minst 6 kurser i ett B2-språk, medan andelen var 8 procent i Österbotten.

Tabell: Antal studerande som valt A-språk (A1- och/eller A2-språk), B1-språk och B2-språk av dem som avlagt ett gymnasiums lärokurs år 2020 enligt undervisningsspråk.

Även om det inte är helt jämförbara siffror (Statistikcentralen och Koski) så ser det ut som om andelen studerande som har valt ett B3-språk fortsättningsvis är mindre än tidigare. I ett längre perspektiv kan man konstatera att till och med 16–21 procent av de studerande läste ett B3-språk inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen mellan åren 2010 och 2015. De senaste åren har omkring 14–15 procent av de studerande som har avlagt ett gymnasiums lärokurs valt minst sex kurser i ett B3-språk i gymnasiet.

År 2020 valde totalt 228 studerande att läsa minst sex kurser i ett B3-språk i de svenskspråkiga gymnasierna, vilket motsvarar 14 procent av dem som slutförde gymnasiestudierna. De populäraste språken var tyska, spanska och franska. Ryska som i de finskspråkiga gymnasierna är ungefär lika populärt som franska har i de svenskspråkiga gymnasierna studerats av endast ett fåtal studerande de senast åren. Mer än hälften av dem som valde ett B3-språk valde tyska år 2020. I hela landet valde 2 898 studerande minst sex kurser i ett B3-språk år 2020, vilket motsvarar 11 procent av dem som slutförde sina gymnasiestudier. En tredjedel av dem som valde ett B3-språk valde tyska och en tredjedel spanska.

Tabell: Antal och andel studerande som valt B3-språk av dem som avlagt ett svenskspråkigt gymnasiums lärokurs åren 2019 och 2020. Statistiken gäller val av minst sex kurser.

I hela landet läste 32 procent av de studerande som hade avlagt gymnasiets hela lärokurs år 2020, främmande språk på mindre än sex kurser. De populäraste språken i hela landet var spanska och tyska. Inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen var andelen endast 23 procent och också här var tyska och spanska de populäraste språken år 2020. Det är större andel av de studerande som väljer att studera bara några kurser än andelen som läser minst 6 kurser till omfattningen. Omkring var fjärde studerande väljer korta språkkurser, men i praktiken kan samma studerande ha valt en eller flera olika, korta språkkurser.

Tabell: Antal och andel studerande som valt B3-språk av dem som avlagt ett svenskspråkigt gymnasiums lärokurs åren 2019 och 2020. Statistiken gäller val av färre än sex kurser.

Finska i studentexamen

För de studerande som läst den modersmålsinriktade lärokursen finns tillsvidare inte något särskilt prov i studentexamen, även om ett sådant behov tidvis har lyfts fram till exempel i National­språksutredningen (2011). Behovet av ett eget prov lyftes också fram i svaren i den kartlägg­ning om undervisningen i finska som gjordes av Utbildningsstyrelsen år 2018 och presenterades i publikationen ”Det är bra att börja i tid”.

År 2020 valde 74 procent av de studerande att avlägga provet i den långa lärokursen i studentexamen (1 884 studerande), medan 26 procent valde att avlägga provet i den medellånga lärokursen (659 studerande). Här beaktas inte att en del studerande valde att inte skriva finska alls. Andelen studerande som väljer lång respektive medellång lärokurs i studentexamen skiljer sig regionalt. De senaste åren har fördelningen varit ganska jämn i Österbotten så att ungefär hälften av de studerande väljer att avlägga provet i lång lärokurs och hälften provet i medellång lärokurs. I Nyland och i Egentliga Finland väljer majoriteten av de studerande lång lärokurs. På Åland väljer de flesta av dem som väljer att skriva finska den medellånga lärokursen, medan alla studerande i de övriga regionerna, det vill säga exempelvis på språköarna och språkklackarna, väljer att skriva den långa lärokursen.

År 2000 valde 19 procent av de studerande att skriva medellång finska i studentexamen. Både ökningar och minskningar har skett under årens lopp, men det är ändå tydligt att andelen studerande som väljer att skriva medellång finska ökar på lång sikt – från 19 procent år 2000, 23 procent år 2018 och till 26 procent år 2020 (de studerande som valde att inte skriva finska alls har inte beaktats).

Andelen studerande som studerade finska enligt B-lärokursen i gymnasiet ökade från 5 till 7 procent åren 2013–2017. År 2020 valde 141 av de studerande i de svenskspråkiga gymnasierna att studera lärokursen i B-finska, vilket motsvarar 8 procent av alla som slutförde gymnasiestudierna. Det är ändå betydligt vanligare att man avlägger provet i medellång finska i studentexamen än att man studerar B-finska i gymnasiet eller i årskurserna 7–9, det vill säga en stor del av de som studerar A-finska i gymnasiet avlägger ändå medellång finska i studentexamen.

Om man ser på utvecklingen under en period på tio år framgår det tydligt att det har blivit allt vanligare att inte skriva finska. Andelen av de studerande som avlägger studentexamen och som varken avlägger medellång eller lång finska i studentexamen har ökat en aning år för år – år 2008 var andelen som inte avlade finska alls 8 procent, tio år senare år 2018 var andelen 13 procent (283 studerande) och år 2020 var andelen 14 procent (285 studerande). Det har varit möjligt att avstå från att skriva det andra inhemska språket i studentexamen sedan år 2005. I det nu gällande regeringsprogrammet (2019–) ingår som en målsättning att återinföra det andra inhemska språket som obligatoriskt ämne i studentexamen.

Främjande av hälsa och välbefinnande

Utbildningsstyrelsen och Institutet för hälsa och välfärd (THL) presenterade våren 2021 resultaten från den gemensamma datainsamlingen som riktades till läroanstalterna på andra stadiet hösten 2020. Samarbetet för att utveckla en regelbunden datainsamling inleddes hösten 2006 och situationen i gymnasierna och yrkesläroanstalterna kartläggs vartannat år. I enkäten kartläggs hälsan och välbefinnandet ur många olika synvinklar och i fokus är till exempel ledning, uppföljning av hälsotillståndet, resurser, gemensam praxis och delaktighet. Med hjälp av datainsamlingen kartläggs bland annat hur lagen om elev- och studerandevård (1287/2013) verkställs.                            

Lag om elev- och studerandevård (1287/2013)   

Den publicerade statistiken gäller läsåret 2019–2020 och präglas våren 2020 av Coronapandemin som på många sätt inverkade på situationen i läroanstalterna – bland annat försämrades tillgången på studerandevårdstjänster under våren och sommaren 2020.  Sammanlagt svarade 345 gymnasier och andra läroanstalter som erbjöd gymnasieutbildning på enkäten, vilket ger en svarsprocent på 95 procent. Av alla de svenskspråkiga gymnasierna svarade 32 gymnasier, vilket motsvarar 97 procent. Av svaren framkommer att det i de finskspråkiga gymnasierna var 15,9 studerande/lärare i medeltal år 2020, medan det i de svenskspråkiga gymnasierna i medeltal var 14,2 studerande/lärare. Andelen studerande som hade invandrarbakgrund var 2,6 procent i de finskspråkiga gymnasierna och 1,7 procent i de svenskspråkiga gymnasierna år 2020.

Enligt resultaten följde alla svenskspråkiga gymnasier systematiskt upp de studerandes hälsa och välbefinnande med den nationella enkäten Hälsa i skolan och i många fall också dessutom med hjälp av andra enkäter. Dessutom använder läroanstalterna också andra enkäter för att följa med situationen.

I och med distansstudierna har det blivit allt viktigare att följa upp orsakerna till att studerande inte deltar i distansundervisningen. I majoriteten av gymnasierna (89 %) hade man under de exceptionella förhållandena våren 2020 kommit överens om hur man ska vara i kontakt med studerande som inte deltar i distansundervisningen. I gymnasierna var det i de flesta fall lärarna som hade hand om denna uppgift (91–87 %). Enbart 41 procent av gymnasierna har haft en gemensamt överenskommen och skriftlig praxis för hur uppföljningen av studerande som avbryter sina studier ska genomföras.

I gymnasierna i hela landet verkar den positiva utvecklingen ha stannat upp när det gäller att utarbeta skriftlig praxis och överenskommelser om hur man ska gå tillväga vid olika situationer som uppkommer. Gemensamt överenskommen och skriftlig praxis fattas i många situationer och skillnaderna mellan gymnasierna har ökat. I en del gymnasier förekommer till och med betydande brister, även om man i många fall kan se att situationen är en aning bättre i de svenskspråkiga gymnasierna. En gemensam, skriftlig verksamhetsmodell för hur man ska förebygga rusmedelsbruk, finns i 75 procent av de svenskspråkiga gymnasierna (70 % av alla gymnasier) och en verksamhetsmodell för att känna igen och ingripa i sexuella trakasserier har gjorts upp vid 84 procent av de svenskspråkiga gymnasierna (77 % av alla gymnasier).

Av insamlingen framkom bland annat att de studerande deltagit i planeringen, förverkligandet och utvärderingen av arrangemangen kring skollunchen i 59 procent av de svenskspråkiga gymnasierna och i 69 procent förekom regelbunden tutorverksamhet eller annan motsvarande verksamhet för att stödja de studerandes delaktighet. I till och med nästan 90 procent av de svenskspråkiga gymnasierna deltog de studerande i utvärderingen av gymnasiets verksamhet, medan de studerande i 44 procent av de svenskspråkiga gymnasierna deltog i arbetet med att främja drogfriheten och i 50 procent i arbetet med att förebygga mobbning och våld. Inom en del områden var de studerande med andra ord relativt aktiva och delaktiga medan det inom andra områden finns stora möjligheter till förbättring.

I lagen om elev- och studerandevård (1287/2013) föreskrivs om tillgången till studerandevårdstjänster. Tillgången på studerandevårdstjänster och -personal har som helhet utvecklats i en positiv riktning i hela landet sedan läsåret 2007–2008. Läsåret 2019–2020 hade nästan alla gymnasier tillgång till hälsovårds- och kuratorstjänster, medan läkartjänster erbjöds vid 86 procent av gymnasierna och psykologtjänster vid 92 procent av gymnasierna. Fortfarande är det tillgången på psykolog- och läkartjänster som är speciellt utmanande, men inga större skillnader fanns enligt undervisningsspråk när det gällde tillgången på tjänsterna.  

Tillgången på hälsovårdstjänster har varit nästan 100 procent i gymnasierna under hela den tid som statistiken har samlats in, det vill säga i 12 år. Både tillgången på läkar- och kuratorstjänster låg på samma nivå i de svenskspråkiga gymnasierna läsåret 2017–2018 och 2019–2020. Den största skillnaden sedan insamlingen för läsåret 2017–2018 är att det läsåret 2019–2020 var betydligt större andel av gymnasierna som hade tillgång till psykologtjänster. Inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen var psykologtjänster tillgängliga i endast 76 procent av läroanstalterna läsåret 2017–2018, medan de var tillgängliga i 93 procent av läroanstalterna läsåret 2019–2020.

Diagram: Andel av gymnasierna som hade tillgång till hälsovårdare, läkare, psykolog och kurator läsåret 2019–2020, enligt undervisningsspråk. 

Källa: THL och Utbildningsstyrelsen.

Tillgången på psykolog- och läkartjänster är speciellt utmanande och det här inverkar också naturligtvis på arbetsbördan för de anställda psykologerna och läkarna och här kan man också se en skillnad enligt undervisningsspråk. I de svenskspråkiga gymnasierna som har tillgång till läkartjänster har varje läkare i medeltal hand om till och med 4 410 studerande, vilket är betydligt flera än en läkare inom de finskspråkiga gymnasierna (3 520 studerande/heltidsanställd läkare). Situationen är liknande när det gäller antal studerande per heltidsanställd psykolog – det vill säga arbetsbördan för de anställda inom studerandevården enligt insamlingen är större inom den svenskspråkiga gymnasieutbildningen än inom den finskspråkiga gymnasieutbildningen. Skillnaderna är inte lika stora när det gäller kurators- och hälsovårdstjänsterna. När det gäller kuratorstjänster är situationen till och med en aning bättre inom den svenskspråkiga utbildningen i fråga om arbetsbördan, det vill säga antalet studerande per heltidsanställd kurator (607 studerande/heltidsanställd kurator i jämförelse med 753 studerande/heltidsanställd kurator inom den finskspråkiga utbildningen).

Läsåret 2019–2020 var den rekommenderade kvalitetsdimensioneringen 600–800 studerande per heltidsanställd hälsovårdare och 2 500–3 000 studerande per heltidsanställd läkare (social- och hälsovårdsministeriets publikation 2006:12). Det här betyder att hälsovårdstjänsterna håller sig inom de rekommenderade gränsvärdena, medan läkartjänsterna inte gör det.

Nya rekommendationer har publicerats av social- och hälsovårdsministeriet år 2021 (570 studerande per heltidsanställd hälsovårdare och 1 800 studerande per heltidsanställd läkare). För kuratorer och psykologer finns inte ännu några motsvarande rekommendationer om dimensioneringen av tjänster, även om man vid beredningen av lagen om elev- och studerandevård utgick ifrån att en grundläggande målnivå är högst 780 studerande per heltidsanställd kurator och högst 1000 studerande per heltidsanställd psykolog (RP 67/2013).

Diagram: Antalet studerande i förhållande till heltidsanställda läsåret 2019–2020 enligt undervisningsspråk i de gymnasier som servicen var tillgänglig.

Källa: THL och Utbildningsstyrelsen.

Tillgången på läkartjänster har länge varit utmanande. De senaste tio åren har ingen egentlig förbättring skett och det är fortfarande endast drygt 80 procent av läroanstalterna som har tillgång till läkartjänster för sina studerande, medan till och med omkring tio procent av läroanstalterna har inte uppgett hur det ligger till. Det här är en nationell utmaning och situationen ser lika ut både i de svenskspråkiga och finskspråkiga gymnasierna. Läsåret 2019–2020 var läkartjänsterna bäst tillgängliga i Södra Finland och i Sydvästra Finland, medan tillgången var sämst i Lappland och Norra Finland. Tillgången på läkare var också bättre i större städer och urbana kommunerna och i de största gymnasierna.

Diagram: Tillgången till läkartjänster i gymnasierna enligt undervisningsspråk läsåret 2019–2020.

Källa: THL och Utbildningsstyrelsen.

Diagram: Tillgången till läkartjänster i gymnasierna enligt region läsåret 2019–2020.

Källa: THL och Utbildningsstyrelsen.

Diagram: Tillgången till läkartjänster i gymnasierna enligt läroanstaltens storlek läsåret 2019–2020.

Källa: THL och Utbildningsstyrelsen

De studerande inom gymnasieutbildningen har rätt till studerandehälsovård inom den kommunala primärvården oberoende av hemort. Till studerandehälsovården hör att främja en sund och trygg studiemiljö på läroanstalten och att främja välbefinnandet bland de studerande. Enligt hälso- och sjukvårdslagen bör det här följas upp med tre års mellanrum och 76 procent av gymnasierna uppgav att en kontroll av studiemiljön har gjorts enligt vad som förutsätts i lagstiftningen. Av de svenskspråkiga gymnasierna som svarade på enkäten hade 81 procent gjort en kontroll av studiemiljön under motsvarande period.

Hälso- och sjukvårdslag (1326/2010)  

Med hjälp av verktyget TEAviisari kan man följa upp, planera, utveckla, jämföra och utvärdera verksamheten vid den egna läroanstalten och i den egna kommunen. Uppföljningssystemet TEAviisari innehåller den riksomfattande informationen, men också de läroanstaltsspecifika resultaten för de läroanstalter som gett sitt tillstånd. 

TEAviisari – THL:s webbtjänst

Främjande av hälsa och välbefinnande – resultat 2020

Främjande av välbefinnande och hälsa i gymnasierna - TEA 2020     

Tillgången till studerandevårdstjänster försämrades avsevärt i gymnasierna och yrkesläroanstalterna under coronavåren 2020          

Hyvinvoinnin ja terveyden edistäminen lukioissa – TEA 2020

RP 67/2013. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om elev- och studerandevård och till vissa lagar som har samband med den.                  

Guide för studerandehälsovården 2021. Social- och hälsovårdsministeriets publikation 2021:14                                                                                                                                     

Hälsa i skolan

Institutet för hälsa och välfärd, THL, riktar regelbundet frågor direkt till eleverna och de studerande gällande deras hälsa och om hur de uppfattar elev- och studerandevården. Enkäten Hälsa i skolan riktas förutom till elever i grundskolorna och studerande vid yrkesläroanstalterna också till studerande i gymnasierna. Undersökningen genomförs regelbundet vartannat år samtidigt i hela landet och den senaste insamlingen gjordes våren 2021. Genom enkäten Hälsa i skolan samlar THL bland annat in information om de studerandes levnadsvanor, studieförhållanden, hälsa, hälsovanor och om studerandehälsovården. I enkäten 2021 ingick också frågor med anknytning till Coronapandemin.

År 2021 svarade 47 383 studerande inom gymnasieutbildningen på enkäten, vilket motsvarar 71 procent av 1:a och 2:a årets gymnasister.

Av enkäten år 2021 framkom bland annat att en majoritet av de unga tycker om att gå i skolan och är nöjda med sina liv. År 2021 var 78 procent av pojkarna och 62 procent av flickorna i gymnasieutbildningen nöjda med sina liv, medan 70 procent av pojkarna och omkring 65 procent av flickorna tyckte om sina studier.

Av enkäten år 2021 framkom också att det har skett en oroväckande ökning i andelen unga som känner sig ensamma i jämförelse med resultatet från enkäten Hälsa i skolan 2019. Bland flickorna som studerade vid ett gymnasium uppgick andelen som kände sig ensamma ganska ofta eller hela tiden till 23 procent, vilket är en stor ökning från år 2019 då andelen var 15 procent. Det är vanligare att flickorna känner sig ensamma än pojkarna i alla åldrar. Inom gymnasieutbildningen var det 11 procent av pojkarna som kände sig ensamma ganska ofta eller hela tiden.

Mobbningen har fortsatt minska och tröskeln att berätta om mobbning har klart blivit lägre inom alla utbildningsstadier. Bland de studerande på andra stadiet uppgav 1‒3 procent att de blir utsatta för mobbning varje vecka. Mobbning är vanligare både inom den grundläggande utbildningen och inom yrkesutbildningen än inom gymnasieutbildningen enligt enkäten. I nuläget finns det i gymnasierna inga egentligen skillnader enligt kön när det kommer till hur vanligt det är med mobbning.