Lägesöversikt över den svenskspråkiga utbildningen - Den grundläggande utbildningen

År 2023 var antalet skolor inom den svenskspråkiga utbildningen 203, med ett totalt antal elever på 33 906. Av skolorna var 197 skolor med endast grundläggande utbildning (antal elever: 32 736) och fem var skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning (antal grundskolelever: 1 164). Den svenskspråkiga specialskolan Lagmansgården hade 6 elever år 2023. I statistiken för den svenskspråkiga utbildningen i statistiktjänsten Vipunen ingår inte de 30-tal elever som studerade på svenska i en privat tvåspråkig skola år 2023. Om man beaktar också dessa är det totala antalet elever inom den svenskspråkiga utbildningen ca 33 950 fördelade på 204 läroanstalter år 2023, vilket motsvarar ungefär 6 procent av alla elever och 10 procent av alla skolor i Finland. 

I hela landet erbjöd totalt 2 102 läroanstalter grundläggande utbildning för drygt 551 500 elever år 2023. Av dessa 2 102 läroanstalter var 2 010 grundskolor med undervisning i årskurserna 1–9, specialskolorna var 52 till antalet och skolorna med undervisning i både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning var 40. 

Utbildningsanordnarna som upprätthöll de 204 svenskspråkiga läroanstalterna år 2023 var antingen kommuner, staten eller privata anordnare. De kommunala skolorna var 184 till antalet, dessutom fanns det sex privata skolor och två statliga skolor med svenska som undervisningsspråk, samt 12 skolor på Åland. De kommunala skolorna på Åland tillhör landskapet Ålands förvaltningsområde. 

Sedan år 2004 har skolornas antal inom det svenskspråkiga skolväsendet minskat med 108 skolor. Tabellen omfattar inte specialskolor och inte heller skolor som har undervisning i både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning. Störst var minskningen inom den svenskspråkiga utbildningen år 2010 när till och med 16 grundskolor lades ner eller sammanslogs med andra skolor, men också år 2019 och 2023 skedde relativt stora förändringar i skolornas antal. År 2023 minskade antalet svenskspråkiga skolor med 12 – varav 3 skolor i Österbotten och 9 skolor på Åland. 

De senaste fem åren har det totala antalet svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen minskat med 15 procent: år 2019 var antalet skolor med endast grundläggande utbildning 220, medan antalet år 2023 hade minskat med 33 skolor till 197. I hela landet fanns det 2 010 grundskolor med undervisning i årskurserna 1–9 år 2023 och antalet var 2 184 år 2019, vilket betyder att tillbakagången de senaste åren har varit mindre i hela landet (– 8 %) än för de svenskspråkiga skolorna. 

Tabell: Antal svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen och förändringen i antal åren 2004–2023. 

Av de svenskspråkiga skolorna inom den grundläggande utbildningen hade 45 procent under 100 elever. I mellankategorin med skolor som hade ett elevantal på 100–299 elever fanns knappt 41 procent av de svenskspråkiga skolorna och andelen skolor med över 300 elever var cirka 15 procent. De riktigt stora skolorna med 500 elever eller flera är fortfarande ganska få inom den svenskspråkiga utbildningen, men den långsiktiga trenden visar att de långsamt blir flera. I tre skolor (2 %) fanns mera än 700 elever år 2023 (Norsen, Mattlidens skola och Hoplaxskolan). 

Ett relativt litet antal elever som går i de svenskspråkiga skolorna lever på ett ganska utbrett område geografiskt sett och de svenskspråkiga skolorna är små i jämförelse med skolorna i hela landet. I hela landet var 30 procent av skolorna små skolor med under 100 elever, 36 procent var medelstora (100–299 elever) och 34 procent av skolorna hade 300 elever eller flera år 2023. I hela landet hade till och med 135 skolor (7 %) över 700 elever.

Tabell: Antal svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen enligt storlek och elevmängd åren 2021–2023. 

Skolnätet har blivit betydligt glesare på 2000-talet och det här beror bland annat på att åldersgrupperna har minskat regionalt och lokalt, samt på en allt svagare ekonomisk situation i kommunerna. Under perioden 2021–2023 har en minskning i antal skolor (med 15 skolor) och en minskning i antalet elever (med 1 075 elever) skett inom den svenskspråkiga utbildningen. År 2023 gick i medeltal 166 elever per skola inom den svenskspråkiga utbildningen, medan det i hela landet gick i medeltal 264 elever per skola. De fortsatta indragningarna och sammanslagningarna av mindre skolor leder till att antalet elever i medeltal per skola har fortsatt att öka trots att antalet elever minskar. Trots att förändringen är relativt långsam så är den genomgående långsiktiga trenden tydlig – samtidigt som skolorna blir allt färre så blir de också större, eftersom antalet elever per skola ökar i medeltal. År 2004 var det i medeltal 111 elever per skola och år 2014 i medeltal 126 elever per skola inom den svenskspråkiga utbildningen, medan antalet nu är uppe i 166 elever per skola. 

Tabell: Andel svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen enligt storlek, elevmängd och förändring åren 2021–2023. 

Antalet elever i medeltal per skola är mindre för de svenskspråkiga skolorna än för skolorna i hela landet, vilket också återspeglar sig i antal elever i medeltal per undervisningsgrupp. Enligt de datainsamlingar som gjordes mellan åren 2008–2016 är undervisningsgrupperna i medeltal mindre i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna och samma resultat framkom av den uppföljande insamling som gjordes år 2019. Uppgifterna framkom i de lärarförfrågningar som Statistikcentralen tidigare genomförde. År 2019 var storleken på en undervisningsgrupp i årskurserna 1–6 i genomsnitt 18,5 elever i de finskspråkiga skolorna, medan den var 14,9 elever i de svenskspråkiga skolorna. Statistiken som visar på mindre undervisningsgrupper inom den svenskspråkiga utbildningen får också stöd av den insamling om främjandet av hälsa och välbefinnande som Utbildningsstyrelsen och Institutet för hälsa och välfärd (THL) regelbundet riktar till den grundläggande utbildningen. Enligt resultaten från hösten 2023 var det i skolorna i medeltal 12,4 elever/lärare (minst 16 timmar/vecka). Enligt årskurs innebär det här att det i årskurserna 1–6 gick 13,9 elever i förhållande till varje lärare och i årskurserna 7–9 i medeltal 10,0 elever/lärare. I de svenskspråkiga skolorna var det i medeltal 11,0 elever/lärare och i de finskspråkiga skolorna 12,5 elever/lärare.

Indragningarna och sammanslagningarna av skolor påverkar också tillgängligheten och elevernas skolresor blir längre. Skolresorna har redan sedan tidigare varit längre för svenskspråkiga elever än för finskspråkiga elever. Regionförvaltningsverken utvärderar den regionala tillgången till basservicen. År 2015 utvärderades bland annat den regionala tillgången till grundläggande utbildning och om den geografiska tillgängligheten till svenskspråkig utbildning hade förändrats. Andra utredningar som gjorts efter det här har gällt tillgängligheten på finskspråkig utbildning. Av de svenskspråkiga 7–12-åringarna (elever med svenska som registrerat modersmål) bodde 88 procent inom fem kilometers avstånd från en svenskspråkig skola år 2015. Motsvarande andel för ålderskategorin 13–15 år var 56 procent. Av de finskspråkiga eleverna i årskurserna 1–6 bodde 91 procent inom fem kilometers avstånd från en finskspråkig skola och motsvarande andel i årskurserna 7–9 var 79 procent år 2015. Tillgängligheten var med andra ord betydligt sämre för de svenskspråkiga barnen redan år 2015.

Diagram: Antal svenskspråkiga skolor och antal elever i de svenskspråkiga skolorna i medeltal åren 2000–2023. 

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Det är framför allt de små och medelstora skolorna som dras in eller sammanslås till större enheter. Det totala elevantalet i de små skolorna är relativt litet och i skolorna med under 100 elever går numera endast 13 procent av det totala antalet elever i de svenskspråkiga skolorna. Allt mindre andel av eleverna går i små skolor och exempelvis år 2020 var det allra vanligast att eleverna i de svenskspråkiga skolorna gick i en medelstor skola med 100–299 elever (46 % av eleverna). År 2023 däremot var det lika vanligt att eleverna gick i en medelstor skola som i en större skola med 300 elever eller flera (43 % av eleverna i vardera). Inom den finskspråkiga utbildningen går en övervägande majoritet av eleverna i en skola med minst 300 elever (71 % av eleverna år 2023).

Diagram: Andel elever inom den grundläggande utbildningen enligt skolans storlek och undervisningsspråk år 2023.

Omfattar inte skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning samt specialskolor. 
Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Trots en särskild koncentration till några specifika regioner, som till exempel längs med kusten, är den svenskspråkiga befolkningen i Finland ingen enhetlig grupp och svenskspråkiga är bosatta över hela landet. Grundläggande utbildning ordnades på svenska i 55 av de totalt 309 kommunerna (18 %) år 2023 – utbildning ordnades på både svenska och finska i 42 kommuner (14 % av alla kommuner) och endast på svenska i 13 kommuner (4 % av kommunerna). De kommuner som endast hade grundläggande utbildning på svenska var kommunerna på Åland samt Korsnäs, Närpes, Kronoby och Larsmo. På kartan saknas uppgifter för Åland eftersom den baserar sig på information från Koski.

Karta: Utbildningsanordnarna inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen 2023.    

Källa: Informationsresursen Koski. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. Augusti 2024. 

Exempel på orter i resten av landet där den svenska minoriteten är relativt stor är Björneborg, Kotka, Tammerfors och Uleåborg, som också ofta kallas för språköar. Förutom de traditionella språköarna finns det också mindre så kallade språkklackar, som till exempel S:t Karins, Tusby, Salo och Lahtis. I tabellen nedan framkommer det här tydligt i de landskap som har bara en skola, men med elever från årskurs 1 till 9. Gemensamt för språköarna och -klackarna är att de är finska städer och kommuner med en liten svensk- och tvåspråkig minoritet, som är livskraftig mycket tack vare att det till en viss omfattning erbjuds svenskspråkig småbarnspedagogik och en svenskspråkig skolstig på orten. På kommunnivå kan man räkna med omkring 16 skolor på språköarna och -klackarna. 

I Finland finns 19 landskap och i 10 av dem ordnades grundläggande utbildning på svenska år 2023. Av de svenskspråkiga skolorna är 43 procent belägna i Nyland och 36 procent i Österbotten. Knappt 10 procent av de svenskspråkiga skolorna finns i Egentliga Finland och 6 procent på Åland. Det totala antalet skolor var 204 år 2023 och de allra flesta var skolor med årskurserna 1–6 (138 skolor). Därtill fanns 23 skolor med årskurserna 7–9 och 43 skolor med årskurs 1–9.

Tabell: Antal skolor inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2023 enligt årskurser och region. 

Åren 2012–2023 har antalet skolor minskat i alla regioner, även om förändringen har varit ganska liten i Egentliga Finland och fram till år 2023 på Åland. Både i Nyland och Österbotten handlar det om en ganska jämn minskning på totalt 20 procent i Nyland och 24 procent i Österbotten. Under perioden 2012–2023 har det totala antalet svenskspråkiga skolor minskat med 62, vilket motsvarar 23 procent.

Diagram: Antal svenskspråkiga skolor enligt region åren 2012, 2015, 2018, 2021 och 2023.

Omfattar grundskolor, skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning samt specialskolor.
Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

I skolorna finns elever med en stor variation gällande hemspråk, modersmål, skolspråk och två- och flerspråkighet. Elevernas språkliga bakgrund är redan nu mycket heterogen och utvecklingen fortsätter i samma riktning. Två- och flerspråkiga familjerelationer har blivit allt vanligare de senaste decennierna och allt flera barn växer upp i en två- eller flerspråkig hemmiljö. Någon helt entydig definition av två- och flerspråkighet finns inte och i befolkningsdatasystemet kan åtminstone tills vidare endast ett modersmål registreras. Dessutom är de regionala skillnaderna stora och graden av två- och flerspråkighet varierar inte enbart från region till region, utan också från individ till individ och från situation till situation.

Elevernas modersmål och skolspråk

De tvåspråkiga familjerna registrerar numera oftare sina barn som svenskspråkiga än som finskspråkiga, men så har inte alltid varit fallet. Som exempel kan man ta början av 1970-talet då endast omkring 40 procent av barnen i tvåspråkiga familjer registrerades som finskspråkiga. Trenden vände under 1970-talet och på 2000-talet har man till och med kunnat lägga märke till en stabilisering så att ungefär två tredjedelar av barnen i de tvåspråkiga familjerna har registrerats som svenskspråkiga. Barnets modersmål bestäms inte automatiskt av moderns språk i de tvåspråkiga familjerna, utan antalet svenskregistrerade barn är omkring en fjärdedel större än antalet barn födda av kvinnor med svenska som registrerat modersmål. (Rotkirch, m.fl. 2018)

Statistikcentralens gör befolkningsprognoser också på längre sikt enligt kommuner och regioner i landet, men de här prognoserna görs inte enligt språk. Enligt de befolkningsprognoser som gjorts med utgångspunkt i den svenskspråkiga befolkningen kommer den svenskspråkiga befolkningen i Finland att öka med ett par tusen personer fram till år 2040. (Saarela, 2020; Saarela, 2021)

Ett intresse för att bevara och stödja det svenska språket och kulturen, syns genom att många föräldrar idag väljer en svenskspråkig skola för sina barn, oberoende av det registrerade modersmålet. Intresset för den svenskspråkiga skolan, liksom det totala elevantalet inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen, ökade under 1980- och 1990-talet och resulterade i en situation där det i regel skrivs in fler barn i de svenskspråkiga skolorna än vad det finns svenskspråkiga barn enligt Statistikcentralen. Det här är också viktigt att ta i beaktande om man utgår från antalet barn som har svenska som modersmål i regionen när man gör upp elevprognoser för den svenskspråkiga utbildningen. (Saarela, 2020; Saarela, 2021; Rotkirch, m.fl. 2018)

I årskurs 1 gick totalt 3 663 elever inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2023. Samma år var antalet 7-åringar med svenska som registrerat modersmål enligt Statistikcentralens officiella statistik 3 342. Skillnaden mellan antalet elever i den svenskspråkiga skolan och antal barn som är svenskregistrerade har under de senaste fem åren varierat med mellan 290 och 430 elever (eller 8–12 % av årsklassen) per år. Tillskottet av elever finns i alla regioner med svenskspråkig utbildning, men är av naturliga skäl mera tydlig och framträdande på orter med stark tvåspråkighet. På starkt svenskdominerade orter med få tvåspråkiga familjer är tillskottet förhållandevis litet. Naturligtvis förekommer det också en rörelse i motsatt riktning så att svenskregistrerade barn börjar i finskspråkig skola, även om det inte är lika vanligt (se diagram). 

Samtidigt är det viktigt att notera att elevantalet i de svenska skolorna, speciellt i en del regioner, också stiger till följd av invandringen och de elever med ett annat modersmål än svenska eller finska som går i svenskspråkig skola. Förutom elevtillskottet på i medeltal ca 11 procent, så är det skäl att beakta att en allt större andel av barnen i de tvåspråkiga familjerna dessutom har registrerats som svenskspråkiga redan från födseln.

Diagram: Antal svenskregistrerade 7-åringar och antal elever i årskurs 1 i den svenskspråkiga grundläggande utbildningen åren 1985–2023. 

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Inom den svenskspråkiga utbildningen (årskurserna 1–9) har 84 procent av eleverna svenska som modersmål, 11 procent har finska som modersmål och omkring 5 procent har ett annat modersmål än svenska eller finska. Inom den finskspråkiga utbildningen har 89 procent finska som modersmål, 11 procent ett annat modersmål än finska eller svenska och endast 0,3 procent har svenska som modersmål (motsvarar 1 790 elever i årskurserna 1–9 läsåret 2023/2024). Det här ger en tydlig bild av skillnaderna enligt undervisningsspråk – i de finskspråkiga skolorna är det vanligare att elevens modersmål och skolspråk är samma språk och samtidigt är det en större andel av eleverna som har ett annat modersmål än finska eller svenska. Uppgifterna, som är hämtade från informationstjänsten Koski, baserar sig på vad utbildningsanordnarna själva har uppgett och informationen uppdateras regelbundet till Vipunen. 

Diagram: Andelen elever i årskurserna 1–9 inom den grundläggande utbildningen enligt undervisningsspråk och elevernas modersmål läsåret 2023/2024. 

I skolorna på Åland finns omkring 3 000 elever, som inte ingår i uppgifterna i Koski.

Källa: Informationsresursen Koski. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. Augusti 2024.

Andelen elever med ett främmande språk som modersmål ökar kontinuerligt i skolorna. År 2011 var andelen elever med ett främmande språk som modersmål 1,6 procent i de svenskspråkiga skolorna och 4,1 procent i hela landet. Statistiken visar på en ganska jämn ökning i hela landet under åren 2011–2023 och också i de svenskspråkiga skolorna är ökningen jämn men något långsammare. Ökningen är till och med något större från och med läsåret 2022/2023 både i hela landet och i de svenskspråkiga skolorna. När andelen elever med ett främmande språk som modersmål var 4,9 procent av alla elever i de svenskspråkiga skolorna läsåret 2023/2024 så var andelen 11 procent av alla elever i hela landet. I statistiken definieras elever med ett främmande språk som elever vars modersmål är något annat än finska, svenska eller samiska.

Diagram: Andelen elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 enligt undervisningsspråk läsåren 2011/2012–2023/2024.  

Källa: Statistikcentralen (2011–2019). Informationsresursen Koski, augusti 2024. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

I hela landet är det vanligast att personer med ett främmande språk som modersmål bor i Nyland och framför allt i huvudstadsregionen. I de tvåspråkiga områdena är det speciellt några kommuner i Österbotten och Nyland och på Åland som har haft en större invandring än andra. Med undantag för Åland så har integrationen hittills för det mesta skett på finska också i de tvåspråkiga regionerna. I Nyland är det framför allt i Helsingfors, Esbo, Vanda och Raseborg som ett större antal personer med ett främmande språk som modersmål har integrerats på svenska och i Österbotten bland annat i Närpes, Jakobstad, Vasa, Nykarleby och Vörå. Det här blir också tydligt i och med att det är i synnerhet i de här kommunerna som det finns ett större antal elever med ett främmande språk som modersmål i skolorna. För befolkningsutvecklingen enligt modersmål och i förlängningen svenska som skolspråk är det en viktig fråga om integrationen också i framtiden kommer att ske huvudsakligen på finska eller mera balanserat både på finska och svenska (Saarela, 2020). 

Läsåret 2023/2024 fanns det 1 584 elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 i de svenskspråkiga skolorna och 67 procent av dem gick i skola i Österbotten (1 053 elever). I Nyland gick 411 elever med ett främmande språk som modersmål i de svenskspråkiga skolorna, vilket betyder att mer än var fjärde elev med ett främmande språk som modersmål gick i skolan i Nyland (26 %). 

I de svenskspråkiga skolorna i Österbotten, där antalet elever med ett främmande språk som modersmål är störst, hade 9 procent av alla elever ett annat modersmål än svenska, finska eller samiska läsåret 2023/2024. Av alla elever i de svenskspråkiga skolorna i Nyland hade knappt tre procent ett främmande modersmål. 

Tabell: Antal och andel elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 inom den svenskspråkiga utbildningen läsåret 2023/2024 enligt region. 

Elevernas hemspråk och skolspråk

Det allt heterogenare klassrummet både språkligt och kulturellt är ett resultat av det ökande antalet tvåspråkiga, men också av gruppen elever med utländsk bakgrund. Den sistnämnda gruppen är tills vidare relativt liten i de svenskspråkiga skolorna, men kan regionalt också vara ganska stor. 

Enligt en kartläggning av elevernas språkbakgrund som gjordes av Utbildningsstyrelsen år 1998 i de svenskspråkiga skolorna kom knappt 5 procent av eleverna i årskurserna 1–6 från helt finskspråkiga hem. Omkring 2 procent av eleverna hade ett annat hemspråk än finska eller svenska. Den absolut största gruppen var elever från svenskspråkiga hem (63 %) och den näststörsta gruppen var elever från tvåspråkiga hem (30 %). I huvudstadsregionen kom 51 procent från tvåspråkiga hem, medan endast 11 procent kom från tvåspråkiga hem på den österbottniska landsbygden. (Oker-Blom, Geber och Backman, 2001)

Genom en uppföljande utredning kartlade Utbildningsstyrelsen elevernas hemspråk och språkliga bakgrund inom den svenskspråkiga utbildningen år 2013. Målet med kartläggningen var att få en helhetsbild av den språkliga bakgrunden, dvs. hemspråket/hemspråken, för eleverna i den svenskspråkiga skolan. Uppgifterna samlades in hösten 2013 och materialet baserar sig på uppgifter om språkbakgrunden för 89 procent av det totala antalet elever i de svenskspråkiga skolorna i årskurserna 1–6 i alla regioner. Av de totalt 212 svenskspråkiga skolorna med årskurserna 1–6 svarade 182 skolor på enkäten.

Resultaten från utredningen visar att över hälften av eleverna i den svenskspråkiga skolan kommer från svenskspråkiga hem, 40 procent kommer från tvåspråkiga hem, 5 procent av eleverna har en annan språkbakgrund än svenska/finska och knappt 4 procent av eleverna kommer från finskspråkiga hem. Även om 40 procent av barnen hade en tvåspråkig bakgrund i den meningen att föräldrarna hade olika modersmål (finska/svenska) så var de regionala skillnaderna stora. Medan över 60 procent av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i huvudstadsregionen hade en tvåspråkig bakgrund, gällde motsvarande för mindre än en fjärdedel av eleverna i Österbotten.

Diagram: Elevernas språkliga bakgrund i årkurs 1–6 inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2013.

Källa: Utbildningsstyrelsen.

Då man jämför resultaten från de kartläggningar som Utbildningsstyrelsen gjorde åren 1998 och 2013, kan man konstatera att andelen elever från tvåspråkiga hem har ökat från 30 procent år 1998 till 40 procent år 2013. Samtidigt har andelen elever från svenskspråkiga hem minskat från drygt 60 procent år 1998 till drygt 50 procent år 2013. Även andelen elever från finskspråkiga hem har minskat en aning, från 5 procent år 1998 till knappt 4 procent år 2013, medan andelen elever med en annan språkbakgrund har ökat från 2 procent år 1998 till 5 procent år 2013. Detta betyder att andelen elever som även talar ett annat hemspråk än svenska och/eller finska var större än andelen elever från helt finskspråkiga hem i den svenskspråkiga skolan redan år 2013.

Diagram: Elevernas språkbakgrund i årskurs 1–6 inom den svenskspråkiga utbildningen åren 1998 och 2013.

Källa: Utbildningsstyrelsen.

I PISA 2022-undersökningen deltog 241 skolor i Finland och 13 av dessa, det vill säga 5 procent, var svenskspråkiga skolor (sex i huvudstadsregionen, fyra i Österbotten, två på Åland och en skola på en språkö). I de svenskspråkiga skolorna deltog 449 elever i undersökningen. Nästan var fjärde elev (24 %) i de svenskspråkiga skolorna uppgav att de oftast pratar något annat språk än svenska hemma. Av de här eleverna pratade majoriteten (86 %) finska hemma. Av eleverna i de finskspråkiga skolorna var det bara 8 procent av eleverna som uppgav ett annat huvudsakligt hemspråk än finska och nästan alla dessa hade invandrarbakgrund – de vanligaste hemspråken som de uppgav var ryska, engelska och arabiska.

Också i PISA-undersökningen 2018 ställdes frågan ”Vilket språk talar du mest hemma” till eleverna. Av det sampel på 386 elever som deltog i de svenskspråkiga skolorna uppgav 76 procent av eleverna att deras primära hemspråk var svenska och 24 procent hade ett annat huvudsakligt hemspråk – 19 procent talade mest finska hemma och resten det vill säga 5 procent av eleverna talade något annat språk än svenska och finska hemma. I de finskspråkiga skolorna uppgav till och med 94 procent av eleverna att de har samma primära hemspråk som skolspråket. Nästan alla andra eller 6 procent av eleverna uppgav att de talade ett annat språk än finska eller svenska hemma och endast ca tio elever, vilket motsvarar endast 0,2 procent av eleverna, uppgav att de pratade mest svenska hemma. En stor skillnad, mellan elevernas vardagliga språkanvändning i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna, är förekomsten av helt eller starkt enspråkiga miljöer – i de svenskspråkiga skolorna är det inte lika vanligt med en miljö där skolspråket också är det språk som används med familjen, släktingar och vänner. 

Resultaten från tidigare PISA-studier, som till exempel år 2009 och 2012 då de svenskspråkiga skolorna var överrepresenterade i samplet, har i stort visat samma sak. I båda de här studierna framkom att omkring en femtedel av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i huvudsak pratar ett annat språk än svenska hemma och oftast är det här språket finska. Motsvarande andel av eleverna i de finskspråkiga skolorna var omkring 5 procent. Den förändring som har skett de senaste åren har i första hand varit en liten ökning av de elever som pratar ett annat språk än svenska och/eller finska hemma, det vill säga elever med invandrarbakgrund både i de svenskspråkiga och i de finskspråkiga skolorna. Överhuvudtaget kan man konstatera att eleverna i de svenskspråkiga skolorna använder språk i många olika kombinationer och i väldigt olika utsträckning. 

De svenskspråkiga skolorna var överrepresenterade i samplet för PISA åren 2003, 2009 och 2012, medan det år 2015, 2018 och 2022 var ett litet sampel från de svenskspråkiga skolorna.

De nationella utvärderingarna av lärresultat visar att eleverna i de svenskspråkiga skolorna har bättre kunskaper i främmande språk än eleverna i de finskspråkiga skolorna. Våren 2013 genomfördes en sampelbaserad utvärdering av lärresultaten i engelska, svenska, franska, ryska och tyska i årskurs 9. För de svenskspråkiga skolorna gällde utvärderingen lärokurserna i A-engelskan, B-franskan, B-ryskan och B-tyskan. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna nådde bättre resultat än eleverna i de finskspråkiga skolorna i alla de språk som utvärderades. Andelen elever från svenskspråkiga skolor som nådde de högsta färdighetsnivåerna i de olika delområdena var mycket stor. Utmärkande är också att eleverna i genomsnitt var mera positiva till att studera de utvärderade språken i de svenskspråkiga skolorna (Härmälä m.fl., 2014). 

A-lärokursen i engelska utvärderades i årskurs 7 hösten 2018 och i årskurs 9 våren 2021. Också i de här utvärderingarna uppnådde eleverna i de svenskspråkiga skolorna ett betydligt bättre resultat än eleverna i de finskspråkiga skolorna trots att de vanligtvis har studerat språket som A2-språk, medan det i finskspråkiga skolor vanligtvis är ett A1-språk (Härmälä m.fl., 2019I Härmälä m.fl., 2022). I publikationen Den svenskspråkiga grundläggande utbildningen i Finland (2021) finns ett kapitel som fokuserar på och sammanfattar gjorda utvärderingar av lärresultat och resultaten sammanfattas också i publikationen Den svenskspråkiga grundskolan – en resultatöversikt (2024). 

I Finland läser eleverna i den grundläggande utbildningen minst två språk utöver sitt modersmål – det andra inhemska språket finska eller svenska samt dessutom ett främmande språk eller samiska. En indelning i A1, A2, B1 och B2 används för att beteckna de olika lärokurserna i språk inom den grundläggande utbildningen. En elevs studieprogram innehåller minst en lång lärokurs i språk, det vill säga ett A-språk som också kan vara modersmålsinriktad lärokurs i finska och svenska. Dessutom innehåller en elevs studieprogram minst en medellång B-lärokurs i språk. Enligt timfördelningen finns det en möjlighet att läsa det frivilliga A2-språket antingen som valbart ämne eller som ett gemensamt ämne som ersätter B1-språket, vilket ofta har använts inom undervisningen i de svenskspråkiga skolorna.

De svenskspråkiga skolorna har ofta stort fokus på språkundervisningen och undervisningen i finska har länge inletts redan i årskurs 1 och 2 som ett A1-språk. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna läser ofta engelska som ett gemensamt A2-språk som ersätter B1-språket och nästan alla elever uppnår A-nivå i två språk, finska och engelska. I och med tidigareläggningen av språkundervisningen och ändringen av timfördelningen (Statsrådets förordning 793/2018) inleder alla från och med vårterminen 2020 A1-språket i årskurs 1. Statsrådet beslöt hösten 2018 att öka timantalet inom den grundläggande utbildningen så att undervisningen i A1-språket ökade med totalt 2 årsveckotimmar i årskurserna 1–2 (3§ i förordning om grundläggande utbildning).

I de finskspråkiga skolorna har engelska ofta varit elevernas A1-språk och undervisningen i svenska inleddes tidigare vanligtvis först i årskurs 7 som ett B1-språk utgående från den timfördelning som godkändes år 2001 (Statsrådets förordning 1435/2001). I och med den timfördelning som togs i bruk hösten 2016 i årskurserna 1–9 (Statsrådets förordning 422/2012) och som ligger till grund för grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen, inleder eleverna numera studierna i B1-språket senast i årskurs 6. För att ytterligare få tilläggstimmar till undervisningen i B1-språket har det ännu gjorts reformer i timfördelningen. Undervisningen har utökats med en årsveckotimme från 6 till 7 och ändringarna trädde i kraft i augusti 2024.

Den modersmålsinriktade lärokursen i finskal (mofi) och i svenska (äiru) är en lärokurs som utformats uttryckligen för tvåspråkiga elever och den har bland annat som syfte att ge de tvåspråkiga eleverna en möjlighet att förbättra och fördjupa sina språkkunskaper, samt att göra dem medvetna om kulturella särdrag. Eftersom målgruppen för mofi enligt läroplansgrunderna är de tvåspråkiga eleverna så betyder det inom den svenskspråkiga utbildningen uttryckligen de elever som lever i en tvåspråkig hemmiljö och som också kommer i kontakt med den finska kulturen. Mofi erbjuds i en stor del av de svenskspråkiga skolorna men inte i alla, medan äiru sällan erbjuds i de finskspråkiga skolorna. (Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014; Nummela och Westerholm, 2020; Hellgren m.fl., 2019; Henricson m.fl., 2023)

Stora satsningar har gjorts för att tidigarelägga språkundervisningen. Genom utvecklingsarbetet har man sökt hållbara sätt att erbjuda alla barn möjligheten att inleda språkstudierna tidigare och målet har varit att öka språkstudierna samtidigt som språkvalen görs mångsidigare. Under 2000-talet har studierna i språk inom den grundläggande utbildningen och i gymnasierna blivit allt mera koncentrerade till de två nationalspråken och engelska och det har blivit allt vanligare att eleverna bara läser minimiantalet språk, det vill säga två språk utöver modersmålet.

Språkutbudet i kommunerna påverkas av många olika faktorer som till exempel kommunens storlek och ekonomi, språkförhållandena i kommunen, tillgången på lämpliga lärare, näringslivets behov och beslutsfattarnas värderingar och prioriteringar eller av om det finns tillräckligt med intresserade elever i skolan för att man ska lyckas fylla en grupp. Vilka språk som väljs av eleverna är beroende inte bara av eleverna själva utan också av deras vårdnadshavare, kompisar, syskon och andra släktingar, lärare och media. Därtill påverkar bland annat kursutbudet, utbildningens kvalitet, eventuellt stöd och uppmuntran, omgivningens attityder till olika språk, andra erfarenheter i skolan och resultat i andra ämnen samt till exempel erfarenheter av språkanvändning i praktiken eller uppenbara och tydliga behov av att kunna språket. 

År 2010 ändrades bestämmelserna om stöd för lärande och skolgång i lagen om grundläggande utbildning och år 2011 togs de tre nivåerna av stöd i bruk, nämligen allmänt, intensifierat och särskilt stöd. Syftet med stödet är att trygga den bästa möjliga utbildningen för alla elever, att förebygga problem genom att ingripa i ett tidigt skede samt att stärka samarbetet mellan skolorna, vårdnadshavarna, professionella inom elevvården och myndigheterna. Stödformerna är till exempel stödundervisning, specialundervisning på deltid, handledning, elevvårdstjänster, biträdestjänster och olika hjälpmedel. (Lag om grundläggande utbildning 628/1998)

Allmänt stöd är den första åtgärden för att svara mot elevens behov av stöd. Det innebär vanligtvis att enstaka pedagogiska lösningar samt handlednings- och stödåtgärder tillfälligt sätts in som en del av skolvardagen för att påverka situationen i ett så tidigt skede som möjligt. Elevens behov av stöd möts till exempel med hjälp av stödundervisning, specialundervisning på deltid eller handledning.

Intensifierat stöd är ett mera kontinuerligt, omfattande och individuellt stöd för elevens lärande och skolgång. Eleven kan då behöva flera former av stöd och stödet är mera långsiktigt än det allmänna stödet. I samband med intensifierat stöd ökar betydelsen av till exempel specialundervisningen på deltid, den individuella handledning och samarbetet med hemmet, samtidigt som elevvårdens roll stärks.

Om det intensifierade stödet som eleven har fått inte är tillräckligt för att eleven ska klara av skolarbetet, ska man för eleven i fråga fatta ett förvaltningsbeslut som gäller särskilt stöd. Särskilt stöd omfattar enligt lagen om grundläggande utbildning specialundervisning och alla andra stödformer som eleven behöver, som exempelvis stödundervisning och specialundervisning på deltid, tolknings- och biträdestjänster samt övriga tjänster. Specialundervisningen kan ordnas i samband med den allmänna undervisningen eller helt eller delvis i specialklass. För en elev med särskilt stöd definieras olika pedagogiska lösningar, såsom flexibel gruppindelning, kompanjonundervisning, undervisningsmetoder, studiestrategier, arbetssätt, kommunikationsmetoder och läromedel.

Intensifierat stöd

Andelen som får intensifierat stöd har ökat årligen sedan år 2011, både inom den svenskspråkiga utbildningen och i hela landet. Under perioden 2011–2022 ökade andelen i hela landet jämnt och stegvis från 3 procent till 14 procent, medan den totala ökningen inom den svenskspråkiga utbildningen var en aning mindre och inte lika jämn i början av perioden. År 2011 var andelen elever med intensifierat stöd större i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna, medan andelen år 2015 var den samma oberoende av undervisningsspråk. År 2022 var andelen elever med intensifierat stöd 14 procent både i de finskspråkiga och de svenskspråkiga skolorna.

Tabell: Antal och andel elever med intensifierat stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2020–2022 enligt undervisningsspråk. 

Diagram: Andelen elever med intensifierat stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2011–2022 enligt undervisningsspråk.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Särskilt stöd

Efter lagändringen år 2011 minskade andelen elever som fick särskilt stöd fram till år 2013, varefter andelen var ganska konstant i flera år. Från och med 2016 har sedan andelen konstant ökat oberoende av undervisningsspråk. Inom den svenskspråkiga utbildningen har andelen elever med särskilt stöd hela tiden varit mindre än i hela landet – 7 procent i de svenskspråkiga skolorna och 10 procent i de finskspråkiga skolorna år 2022. 

Tabell: Antal och andel elever med särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2020–2022 enligt undervisningsspråk.  

Diagram: Andelen elever med särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2011–2022 enligt undervisningsspråk.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Intensifierat och särskilt stöd

År 2012 förändrades fördelningen mellan intensifierat och särskilt stöd i de svenskspråkiga skolorna, så att andelen elever som får intensifierat stöd därefter är större än andelen elever som får särskilt stöd. I hela landet skedde motsvarande förändring år 2014. I de svenskspråkiga skolorna fick 20 procent av eleverna antingen intensifierat eller särskilt stöd år 2022: 14 procent av eleverna i årskurserna 1–9 och förskola omfattades av intensifierat stöd och 6 procent av särskilt stöd. Andelen elever som får intensifierat stöd har ökat kraftigt både i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna sedan år 2011 då de tre nivåerna av stöd togs i bruk – en ökning med till och med 10 procentenheter mellan åren 2011 och 2022. Samtidigt har andelen elever som får särskilt stöd hållits på en stabilare nivå, även om också trenden med en allt större andel med särskilt stöd har varit tydligare de senaste åren.

Diagram: Andelen elever som har fått intensifierat och särskilt stöd inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen åren 2011–2022.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. 

I hela landet fick 24 procent av eleverna antingen intensifierat eller särskilt stöd år 2022: 14 procent av eleverna i årskurserna 1–9 och förskola omfattades av intensifierat stöd och 10 procent av särskilt stöd. 

Diagram: Andelen elever inom specialundervisningen* och elever som har fått intensifierat och särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen i hela landet 1995–2022. 

*) Specialundervisning = de elever som tagits in i eller förts över till specialundervisningen.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.           

I diagrammet som visar utvecklingen över tid är det tydligt att den största skillnaden enligt undervisningsspråk är andelen elever med särskilt stöd som i de svenskspråkiga skolorna varit på en betydligt lägre nivå än i de finskspråkiga skolorna. Det verkar dessutom så att skillnaden blir allt större år för år – den var 4 procentenheter år 2022. Sedan år 2015 har det inte funnits några större skillnader mellan de svensk- och finskspråkiga skolorna i fråga om det intensifierade stödet.

Diagram: Andelen elever som har fått intensifierat och särskilt stöd av alla elever enligt undervisningsspråk åren 2011–2022.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Till och med 61 procent av alla elever som fick intensifierat stöd och 69 procent av alla som fick särskilt stöd var pojkar år 2022. Det här är på samma nivå som det har varit de senaste åren. 

År 2022 var specialundervisning på deltid (63 033 elever) den vanligaste stödformen för elever som fick intensifierat stöd i hela landet. Också stödundervisning (42 405 elever) var vanligt bland elever med intensifierat stöd. Bland dem som fick särskilt stöd var de vanligaste stödformerna biträdestjänster (30 528 elever) och specialundervisning på deltid (24 963 elever). Också i de svenskspråkiga skolorna var den vanligaste stödformen för elever med intensifierat stöd specialundervisning på deltid (6 771 elever) och för elever med särskilt stöd specialundervisning på deltid (1 431 elever) och biträdestjänster (1 344 elever). Varje enskild elev kan omfattas av flera stödformer.

Integrerade i den allmänna undervisningen eller i specialklass

År 2022 var 36 procent av de elever som omfattades av särskilt stöd i hela landet helt eller till stor del (80–100 % av undervisningen) integrerade i den allmänna undervisningen, 32 procent var delvis (1–79 %) integrerade i den allmänna undervisningen och lika vanligt var det att av eleverna gick i specialgrupp eller specialklass (32 %). Inom den svenskspråkiga utbildningen är det vanligast att eleverna är helt, till stor del eller delvis integrerade i den allmänna undervisningen, medan det inte alls är lika vanligt med specialgrupp eller -klass. År 2022 hade 37 procent av eleverna sin undervisning helt eller till stor del i en grupp inom den allmänna undervisningen (80–100 % av undervisningen), men de allra flesta, eller 47 procent hade undervisningen delvis integrerad (1–79 %) Endast 16 procent hade undervisningen helt i specialgrupp eller -klass. 

Tabell: Undervisningsplats för elever som fick särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen år 2022 enligt undervisningsspråk. 

I de svenskspråkiga skolorna hade 7 procent av eleverna 1–19 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen, 13 procent av eleverna hade 20–49 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen och 27 procent av eleverna hade 50–79 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen. I de finskspråkiga skolorna var de motsvarande andelarna 13 procent (1–19 %), 11 procent (20–49 %) och slutligen 8 procent av eleverna (50–79 %). Störst är skillnaden enligt undervisningsspråk i den sista kategorien, som är andelen elever när 50–79 procent av undervisningen är i grupp inom den allmänna undervisningen – skillnaden är omkring 20 procentenheter beroende på undervisningsspråk. Inom den svenskspråkiga utbildningen blir andelen elever större ju större andel av undervisningen som är integrerad i den allmänna undervisningen. 

Att eleverna i de svenskspråkiga skolorna oftare helt eller delvis integreras i den allmänna undervisningen, medan det i de finskspråkiga skolorna är vanligare att undervisningen i sin helhet ges i en specialgrupp eller -klass, kan också ha en koppling till avståndet mellan skolorna och skolornas storlek. När skolnätet är tätare och/eller skolorna större kan det finnas större möjligheter till skilda grupper, klasser och skolor. Avstånden är ofta relativt långa mellan de svenskspråkiga skolorna, samtidigt som de flesta svenskspråkiga skolorna är förhållandevis små.

Eleverna i de svenskspråkiga skolorna går mera sällan i en specialgrupp eller -klass. År 2022 studerade 33 procent av eleverna som fick särskilt stöd i de finskspråkiga skolorna i sin helhet i en specialgrupp eller -klass. På lång sikt är trenden nedåtgående och åren 2011–2015 var andelen till och med större än 40 procent. I de svenskspråkiga skolorna studerade 16 procent av eleverna med särskilt stöd helt och hållet i en specialgrupp eller -klass år 2022. Även i de svenskspråkiga skolorna pekar trenden svagt nedåt från att ha varit till och med 25 procent år 2011. I den utvärdering som Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, gjorde år 2020 framkommer att en av skillnaderna mellan de svenskspråkiga och finskspråkiga skolorna är att lärarna i de svenskspråkiga skolorna upplever att elevgrupperna är mera heterogena, trots att undervisningsgrupperna är mindre. En av orsakerna till det här kan enligt utvärderingen vara att det inte är lika vanligt med specialklasser (Ukkola & Metsämuuronen, 2021).

Diagram: Andelen elever helt i specialgrupp eller specialklass åren 2015–2022 inom den svenskspråkiga utbildningen och i hela landet.  

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Hur skiljer sig stödet enligt årskurs?

Andelen elever som får intensifierat stöd har ökat år för år både i årskurserna 1–6 och 7–9. I de svenskspråkiga skolorna har andelen elever med intensifierat stöd ökat mera i årskurs 7–9 (12 procentenheter) än i årskurs 1–6 (9 procentenheter) under tidsperioden 2011–2022. År 2022 fanns det i de svenskspråkiga skolorna en skillnad på 3 procentenheter mellan andelen elever som får intensifierat stöd i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9. I de finskspråkiga skolorna har ökningen på lång sikt varit jämnare under tidsperioden 2011–2022 (11–12 procentenheter både i årskurs 1–6 och 7–9) och år 2022 var skillnaden mellan andelen elever som får intensifierat stöd i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9 mycket liten (under 1 procentenhet).

Diagram: Andelen elever som får intensifierat stöd av alla elever i årskurserna 1–6 och 7–9 enligt undervisningsspråk under perioden 2011–2022.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Andelen elever som får särskilt stöd är mindre i årskurserna 1–6 än i årskurs 7–9 både i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna. Skillnaden mellan andelen elever som får särskilt stöd i årskurs 1–6 och i årskurs 7–9 var 3 procentenheter i de svenskspråkiga skolorna och omkring 2 procentenheter i de finskspråkiga skolorna år 2022. En betydligt större andel av eleverna i de finskspråkiga skolorna både i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9 får särskilt stöd. Inom den svenskspråkiga utbildningen har andelen elever som får särskilt stöd hela tiden totalt sett varit mindre än i hela landet. 

Andelen elever som får särskilt stöd ökar från årskurs 1 till årskurs 9, men skillnaden mellan årskurserna 1–6 och 7–9 har varit ganska oförändrad under perioden 2011–2022 med små variationer från år till år. Som helhet kan man se att andelen elever som får särskilt stöd inte har ökat särskilt mycket under tidsperioden på drygt tio år och att den största ökningen finns i årskurserna 1–6 i de finskspråkiga skolorna (3 procentenheter). 

Diagram: Andelen elever som får särskilt stöd av alla elever i årskurserna 1–6 och 7–9 enligt undervisningsspråk under perioden 2011–2022.  

 Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Både andelen elever som får intensifierat stöd och särskilt stöd i årskurserna 1–6 inom den svenskspråkiga utbildningen är på en mycket lägre nivå än motsvarande andelar inom den finskspråkiga utbildningen. Mycket tyder på att man i de finskspråkiga skolorna är mera benägna att sätta in stödet i ett tidigare skede. Också Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, har i sin rapport om läget vid skolstarten konstaterat att det tycks finnas en skillnad i benägenhet att ge intensifierat eller särskilt stöd mellan de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna och att eleverna i de finskspråkiga skolorna i högre grad får intensifierat och särskilt stöd redan från skolstarten. 

I utvärderingen kunde man se att 5 procent av eleverna i början av årskurs 1 i de svenskspråkiga skolorna fick intensifierat stöd i förhållande till 7 procent av eleverna i de finskspråkiga skolorna. (Silverström m.fl., 2020) I den uppföljande utvärderingen som gjordes i början av årskurs 3 och publicerades 2023 konstaterades att många elever i de svenskspråkiga skolorna fick ett beslut om intensifierat eller särskilt stöd under de två första skolåren. (Silverström m.fl., 2023) Andelen elever med intensifierat och särskilt stöd ökade mer under de två första åren i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna. Det här innebär att skillnaden mellan de svenskspråkiga och finskspråkiga skolorna är större i årskurs 1 än i årskurs 9, när det gäller andelen elever som får intensifierat och särskilt stöd. (Korkala m.fl. 2021)

Samtidigt är andelen behöriga specialklass- och speciallärare mindre i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna (85 % i jämförelse med 91 %) enligt de insamlingar av lärarstatistik som Statistikcentralen har genomfört. Den senaste insamlingen år 2019, men också tidigare insamlingar visar på samma trend. Enligt insamlingen finns det stora regionala skillnader i specialklass- och speciallärarnas behörighet inom den svenskspråkiga utbildningen. Nästan alla de specialklass- och speciallärare som svarade på enkäten i Österbotten år 2019 var behöriga och i Nyland var behörighetsgraden betydligt lägre eller 78 procent. (Westerholm, 2020)

Regionala skillnader

I de regioner som har det största antalet elever inom den svenskspråkiga utbildningen var andelen elever som fick intensifierat stöd år 2022 störst i Mellersta Österbotten och minst på Åland och i Österbotten. Andelen elever som fick särskilt stöd var 7–8 procent både i Nyland, Österbotten och Egentliga Finland, men bara 5 procent på Åland och till och med ännu mindre i Mellersta Österbotten. Regionalt är det främst skillnader i fördelningen mellan intensifierat stöd och särskilt stöd, medan den totala andelen vanligtvis är på motsvarande nivå (omkring 20 procent år 2022). När det gäller Åland kan skillnaderna delvis bero på definitioner och andra modeller för stöd. I gruppen med övriga är det totala elevantalet ganska litet.

Diagram: Andelen elever som fick intensifierat och särskilt stöd inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2022 enligt region. 

Omfattar grundskolor, specialskolor och skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning. På Åland används indelningen allmänpedagogiskt stöd, specialpedagogiskt stöd och mångprofessionellt stöd.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.